Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 4 augusti 1951 - Lysrörets konstruktion, av Gösta Siljeholm och Gunnar Günther
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
-4 augusti 1951
577
svåras. En annan metod är att göra glasrörets
vägg väl ledande och på så sätt utjämna
uppkomna laddningar. Härvid används vanligen en
på rörytan väl fastsatt ledande metallbeläggning.
Man kan tända ett lysrör med kalla katoder, om
tillräckligt hög spänning ligger över det; för ett
40 W rör brukar 450 V användas. Vid denna typ
av ögonblickständning får man lov att beakta
luftens fuktighetshalt; kan denna vara hög,
måste en ännu högre spänning användas, för att
man skall få en säkerhetsmarginal. Nackdelarna
med detta tändsystem ligger i den förkortning
av vanliga lysrörs livslängd, som den starka
påfrestningen av elektroderna i startögonblicket
medför och den sämre verkningsgrad, som fås
vid användning av en transformator med 450 V
tänd- och tomgångsspänning vid en normal
driftspänning på ca 105 V. Också smallysrören drivs
med en motsvarande koppling.
Anslutningsorgan
Vid användning av drosslar eller
läckfälttrans-formatorer på ovan beskrivet sätt blir
förlusterna för 40 W lysrör i förra fallet ca 20 % av
lysrörets upptagna effekt, i senare fallet 30 % eller
vid ögonblickständning genom höjd
startspän-ning ända till 40 %. Effektfaktorn uppgår till
omkring 0,6. Den högre ström, som härigenom
flyter i nätledningar, är många gånger ej
önskvärd och man söker därför att kompensera
effektfaktorn så att den höjs till åtminstone över
0,8 och helst så nära 1 som möjligt. Detta kan
ske genom att på drosselns nätsida inkoppla en
kondensator. För att kunna kompensera ett 40 W
rör anslutet till 220 V erfordras ca 4 uF och vid
IT
110 V ca 16 uF. Genom att med en hj
älptransformator höja spänningen över
kompensationskon-densatorn kan man sänka den för kompensation
nödvändiga kapacitansen till exempelvis 1 ^F
vid 440 V.
Med två lysrör i en armatur kan man med
fördel använda L—LC-koppIingen (fig. 9). I princip
ansluts det ena röret till nätet på vanligt sätt via
en drossel D och det andra via en kondensator
Ko. Härigenom vinns en enkel kompensation av
rörens kombinerade effektfaktorer, då det ena
rörets faktor är induktiv och det andras
kapacitiv med sådana belopp, att kombinationen
ligger mellan 0,9—1,0. Denna koppling motverkar
också stroboskopeffekten genom att rören
arbetar i mottakt.
Det bör finnan ett högohmigt motstånd över
kondensatorn K2 för att urladda denna, när
anordningen ej är inkopplad. Vidare finns en
speciell anordning DT i kondensatorkretsen försedd
ined en transformatorlindning, som har till
uppgift att öka tändströmmen till önskat värde
(1,5—1,7 gånger normalströmmen). Denna
anordning är nödvändig då K, begränsar
tänd-strömmen, så att det nödvändiga högre värdet ej
Fig. 9. L—LC-koppling; D drossel i den induktiva kretsen,
DT drossel i den kapacitiva kretsen, försedd med
transformatorlindning för att öka strömmen i tändkretsen, Ki
tänd-kondensator (vanligen ca 10 000 pF), Ks kondensator i
ka-pacitanskretsen (vanligen 3,5—4 ,uF för 40 W lysrör, 220 V
och 50 p/s), försedd med högohmigt urladdningsmotstånd.
erhålles. Induktansen i DT dämpar också de
övertoner av nätfrekvensen, som vill uppträda i
den kapacitiva kretsen.
Speciella driftproblem
Drift vid låga temperaturer
De vanliga lysrören är i allmänhet ej lämpade
för användning vid låga temperaturer. Som
framhållits tidigare blir livslängden förkortad och
tändningen försvårad genom det låga
kvicksilverångtrycket vid lägre temperatur. Genom ett
speciellt "köldhärdigt" utförande har rören dock
i viss utsträckning kunnat anpassas för drift vid
låga temperaturer. Den vanliga
argongasfyll-ningen har man därvid bytt ut mot en blandning
av t.ex. argon- och neongas, vartill givetvis
kommer den normala kvicksilverångfyllningen.
Genom att argon har en jonisationsspänning (15,6
V), som är lägre än neongasens metastabila
energinivå vid 16,5 V kan den tidigare beskrivna
jonisationsbefordrande processen äga rum
mellan dessa två gaser i stället för mellan
metastabila argonatomer och kvicksilver, som sker
vid högre temperatur och därav följande högre
kvicksilverångtryck.
Vid låga temperaturer är det också av särskild
vikt att elektrodernas förupphettning blir
tillräckligt grundlig och att den
tändningsbeford-rande induktionsstöten, som uppstår i det
induktiva förkopplingsorganet, får ett högt värde. Det
kan därför ibland vara lämpligt att ersätta de
vanliga glimtändarna med t.ex. glödtändare (fig. 6).
Det lägre kvicksilverångtrycket medför också
att resonanslinjen 2537 Å alstras med sämre
verkningsgrad; en del av urladdningen går
nämligen i grundgasen. Energiförhållandena blir
något gynnsammare vid användning av
biandgasen. Genom att innesluta lysrören i lämpliga,
täckta armaturer med genomskinliga
skyddsväggar, t.ex. av perplex, har man erhållit
möjlighet att använda lysrören utomhus även vid
låga temperaturer. Flera lysrör kombineras då
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
