Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 36. 6 oktober 1951 - Lysrörets egenskaper, av Gösta Siljeholm och Gunnar Günther - Andras erfarenheter - Raketflygplanets möjligheter, av sah
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IS oktober 1951
809
Fig. 6. Ljusflödets variation vid
L—LC koppling med två vita 40
W lysrör, flimmergrad ca 15 ®/ø.
har följande värden för olika lampor, drivna med
vanlig 50 p/s växelström:
Lamptyp
Flimmersrad
Glödlampor
15 W vakuum ..........................................................20
25 W vakuum ..........................................................15
40 W vakuum ..........................................................11
60 W gasfylld ..........................................................14
100 W gasfylld ..........................................................11
150 W gasfylld ..........................................................7
50 HK koltråd ..........................................................5
Lysrör 40 W
ett rör, drosselkoppling,
vit ..........................................................................30
sol eller dag ........................................................45
två rör, L—LC-koppling,
vit ..........................................................................15
sol eller dag ........................................................21
två rör, tvåfasanslutning, vit ................................20
tre rör, trefasanslutning, vit ..................................3
En flimmergrad vid eller under 20 % ger ej
upphov till störande flimmerkänsla eller
strobo-skopeffekt. Detta går nu för lysrörens del att
realisera genom flerlampskopplingar eller
fördelning av rören på olika faser. En anpassning
av efterlysningen hos lyspulvret kan också ge
sitt bidrag till en bättre lösning. Med vissa
kopplingar kan man uppnå praktiskt taget
flimmerfritt ljus (fig. 6).
Slutord
Lysröret är ju endast något mer än tio år
gammalt och har gjort en mycket snabb uppmarsch
på det belysningstekniska området. Denna
kommer utan tvekan att fortsätta på samma sätt.
Hittills har lysrören huvudsakligen använts för
ren arbetsbelysning i fabriker, verkstäder,
kontors- och affärslokaler, skolor samt inom
hemmen i köken. Det vidare utnyttjandet som
hem-belvsning kommer nära att bero på tillkomsten
av större urval lamptyper och armaturer för
lysrören, av nya, estetiska ljusfärger och minskning
av installationskostnaderna.
Andras erfarenheter
Raketflygplanets möjligheter. Vid de hastigheter och
de höjder som krigflygplanen nu och under närmaste
framtiden skall operera på, erbjuder raketdriften väsentliga
fördelar framför konventionella motortyper. Ett raketdrivet
flygplans prestanda begränsas sålunda praktiskt taget
endast av den mängd drivmedel som kan medföras, samtidigt
som de icke försämras på hög höjd; tvärtom kan hastighet
och stighastighet där stegras oerhört. Vidare är både vikt
och dimensioner hos en raketmotor betydligt lägre än
hos en konventionell motor.
Det är bekant att tyskarna redan under förra
världskriget hade ett flertal försöksflygplan med raketdrift i
verksamhet (Tekn. T. 1947 s. 529, 783). I Storbritannien och
USA har raketer sedan några år använts i stor
utsträckning för starthjälp, i USA har i några flygplanstyper, t.ex.
Republic XF-91 (Tekn. T. 1948 s. 845) och Douglas
"Sky-rocket" (Tekn. T. 1948 s. 46), raketer utnyttjats för att ge
extra toppfart, och vidare är det första flygplan som
trängde genom ljudvallen, Bell X-l (Tekn. T. 1947 s. 269, 1948
s. 46), helt raketdrivet.
Om man nu tänker sig dessa experimentflygplan
omvandlade till jaktflygplan för bombplansbekämpning på stora
höjder kommer man fram till följande sannolika
konstruktion:
Längst fram finns en radarantenn, och bakom denna, i
nosen, förarrummet. Hela denna del bildar en löstagbar
kabin, som kan tas ned till marken med fallskärm (Tekn.
T. 1950 s. 853). Bakom nosdelen följer en sektion för
radio och teleteknisk utrustning. Den återstående, större
delen av flygkroppen upptas av bränsletankar, med
undantag för den aktersta delen, som innehåller raketmotorn.
Denna har två raketmotorer med en total dragkraft av
12 000 kp, fördelade på en mindre motor på 2 250 kp och
en huvudmotor på 9 750 kp. Den mindre raketmotorn är
alltid i gång medan den större användes vid start,
stigning samt anfall. I avvaktan på lämpligt anfallsläge är
huvudmotorn avslagen för att spara bränsle.
Bränslemängden skall vara tillräcklig för att tillåta stigning till hög
höjd, väntan där under några minuter och anfall vid hög
hastighet under 30 s.
Beväpningen utgörs av raketprojektiler med en
totalvikt av omkring 500 kg, burna i vingspetsen och som för
avfyrningen ges en liten tillsatshastighet utöver flvplanets
egen, som annars är ballistiskt tillräcklig.
Flygplanet startas från en startramp, driven av
flygplanets egen kraft. För landningen är flygplanet försett med
infällbara medar. Det kan också buklanda på vattnet, där
det bränsletomt flyter med över halva flygkroppen över
vattnet.
Ett sådant raketflygplans data skulle uppskattningsvis
bli:
bruttovikt ................................ 5 900 kg
landningsvikt ............................ 1 600 kg
vingyta ................................... 30 m2
spännvidd ................................ 7V2 m
längd ..................................... 9 m
bränslevikt ............................... 3 600 kg
maximihastighet ...................... > 3 000 km/h
maximal stighastighet ................ > 15 km/min
topphöjd ............................... > 60 km
räckvidd ................................. 225 km
flygtid ................................... 6 min
Startramper anordnas på bestämda baser och ombord på
fartyg. Rampen kan vridas i sida ett helt varv och eleveras
upp till 90°, ehuru 45° ger den gynnsammaste stigvinkeln.
För start inställes rampen på sida och höjd med ledning
av radarinmätningar av anfallande flygplan.
Först sättes flygplanets mindre motor i gång och därefter
huvudmotorn, varvid flygplanet stiger i väg med en
acceleration av ca 2 g, som ökar till 6 g allteftersom bränsle
förbrukas. Raketflygplanet förs upp till en höjd, som rikligt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
