Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 39. 27 oktober 1951 - Produktivitet vid bostadsbyggen, av Mejse Jacobsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
IS oktober 1951
885
Produktivitet vid bostadsbyggen
Tekn. dr Mejse Jacobsson, Lidingö
Mellankrigstiden har medfört en kraftig
mekanisering av den svenska industrin. Produktionen
per arbetstimme har starkt ökat. I vissa fall
halden fördubblats och cementindustrin, som ligger
i toppen, producerade 6,6 gånger mer cement per
arbetstimme år 1943 än år 1920.
Produktivitetsutvecklingen vid bostadsbyggen i
Stockholm har undersökts för perioden 1935—
1950. Därvid har antalet arbetstimmar på
sammanlagt 89 byggen bestämts. Även om dessa ej
utgör någon större del av den totala
produktionen, representerar de dock närmare 10 miljoner
arbetstimmar.
Undersökningen visar att produktiviteten efter
kriget är ungefär densamma som före kriget. Den
svaga höjning i produktiviteten om 3 %, som
framkommer i undersökningsmaterialet, faller
nämligen helt inom den statistiska felgränsen.
Den oförändrade nivån för arbetsåtgång vid
bostadsbyggen utgör helt naturligt den
sammanlagda inverkan av en mängd olika faktorer. En
del av dessa har verkat i riktning mot höjd
produktivitet, andra har verkat i sänkande riktning.
Till den första gruppen hör utvecklingen mot
större lägenheter, enklare planlösningar,
murstenar av lättbetong i stället för murtegel,
överflyttning av snickeriarbete till fabrik, modernare
arbetsmetoder.
I vissa avseenden är dock modernare bostadshus
teoretiskt mer arbetskrävande än äldre
bostadshus, bl.a. därför att grundläggningsarbeten är
svårare och mer arbete utförs på vintern. Dessa
omständigheter kan dock ej upphäva de
arbets-kraftsbesparande faktorerna. Man kommer
därför till den slutsatsen att arbetseffektiviteten i
Stockholm i slutet på fyrtiotalet var lägre än i
slutet av trettiotalet.
Produktiviteten som framstegsindex
Den populära ekonomiska debatten har på
senare tid alltmer kommit att kretsa kring
produktiviteten. Det gäller inte bara i Sverige utan även
på många håll utomlands, t.ex. i USA, som kan
anses som föregångsland på detta område1.
Produktiviteten (vilken här i fortsättningen används
som beteckning för produktionsresultat per
arbetstimme) tas som utgångspunkt för
diskussioner om samhällets och näringslivets effektivitet
338.011 : 69(487.1)
och många anser, att den är en av de säkraste
mätarna därpå.
Det kan synas egendomligt, att man på detta
sätt bryter ut en produktionsfaktor ur det
ekonomiska sammanhanget och betraktar minskad
åtgång av den som förbättrad ekonomi och ökad
åtgång som försämrad. Det är ju svårt att finna
skäl till att ur produktionssynpunkt ge den
mänskliga arbetskraften denna särställning.
Principiellt borde den behandlas på samma sätt som
övriga i produktionsprocessen medverkande
faktorer, t.ex. råvaror, energi eller maskininsats.
Meningsutbytena, så som de t.ex. framkommer i
Konjunkturinstitutets Meddelanden, visar dock
tydligt att det ej är denna människans ställning
som en av produktionsfaktorerna, som har väckt
intresset. Hon är samtidigt förbrukare av
produktionen, och detta har låtit henne få en
framträdande plats. Om den genomsnittliga
produktiviteten höjes inom ett samhälle åstadkommes
större sammanlagd produktion. Den kaka, som
samhällets medlemmar skall dela på, har alltså
ökat och detta medger en större konsumtion. Den
höjda produktiviteten har alltså möjliggjort ökad
levnadsstandard.
Vid bostadsbyggen finns utöver denna
allmänna synpunkt ytterligare ett skäl att ställa
produktionsresultatet mot den mänskliga
arbetsinsatsen. Då ett bostadshus är fastslaget till sin
utformning genom ritningar och beskrivningar,
är de i byggnaden ingående materialmängderna
givna. Eftersom variationer i materialspill
betyder relativt litet i jämförelse med växlingar i
arbetstid, bestämmes byggnadskostnaden i
främsta hand av antalet nedlagda arbetstimmar. Detta
accentueras av att vid nu vanliga
byggnadsmetoder det är sällsynt att mänsklig arbetskraft
ersatts av någon annan produktionsfaktor, t.ex.
maskininsats. Färre arbetstimmar har därför i
de flesta fall direkt medfört bättre ekonomi och
fler timmar har kunnat tas som bevis på
motsatsen. Den mänskliga arbetskraften är alltså vid
bostadsproduktionen den ur ekonomisk
synpunkt viktigaste produktionsfaktorn.
De anförda synpunkterna har motiverat att jag
vid byggnadsekonomiska studier sökt bestämma
hur produktiviteten utvecklats sedan
förkrigstiden vid bostadsbyggen i Stockholm. Att den där
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
