Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 8 december 1951 - Kemin ger nya textilier, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
24 november 1951
1053
Relationen mellan spänning och töjning kan
uttryckas med en kurva (fig. 2), som i stort sett
kan delas i tre delar1. Den första är en brant
stigande rät linje, som anger proportionalitet
mellan spänning och töjning, den andra består i en
mjuk övergång till en ny rät linje med mindre
lutning (fiberns molekyler glider i förhållande
till varandra), den tredje delen, som räcker till
brottgränsen, har ånyo starkare lutning.
En fibers styvhet eller elasticitetsmodul är den
första delens lutning mot töjningsaxeln, som kan
uttryckas med Px/ex. Dess elasticitet är
spänningen P„ vid elasticitetsgränsen. Fiberns spänst
kan definieras på flera olika sätt. Enligt De Witt
Smith är den ytan under kurvans första del, dvs.
ytan Oye,r Den uttrycker formförändringsarbetet
till elasticitetsgränsen, dvs. den mekaniska
energi, som fibern absorberat och som den kan avge
igen.
Man vet emellertid, att textilmaterial kan återta
sin ursprungliga längd, trots att
elasticitetsgränsen överskridits, dvs. trots att proportionaliteten
mellan påkänning och töjning upphört (fig. 3
t.v.). Varpå detta beror är icke fullt känt. Man
kan emellertid tänka sig, att fiberns kristallina
struktur icke är stel utan i viss mån flexibel och
att trådmolekylerna vid en påkänning först rätas
ut och glider så mycket i förhållande till varandra,
att tvärbindningarna försvagas utan att dock
brytas fullständigt. Tillräckligt lång tid efter det
påkänningen upphört, kan fibern därför ha
återtagit sin ursprungliga struktur och dimension.
Om påkänningen är alltför stor, bryts
emellertid de ursprungliga tvärbindningarna
fullständigt och nya uppstår i stället. Fiberns
förlängning blir bestående (fig. 3 t.h.), den har blivit
plastiskt deformerad.
Numera har mätning av fibrernas förmåga att
absorbera energi i stor utsträckning ersatt enkla
hållfasthetsmätningar8. Värdet av ett
textilmaterial bestäms nämligen ytterst av dess förmåga
att uträtta arbete. Denna uttrycks med dess
spänst och beror därför både av dess hållfasthet
och styvhet.
Ull har t.ex. låg hållfasthet men också liten
styvhet och därför stor spänst (fig. 4), dvs. stor
förmåga att ta upp energi. Härpå beror största
delen av dess utmärkta egenskaper som textilfiber.
Glasfiber däremot har visserligen hög hållfasthet
men också stor styvhet och därför liten spänst.
Dess användbarhet till tyger är också starkt
begränsad. Nylon slutligen har hög hållfasthet och
relativt liten styvhet och har därför större
arbetsförmåga än någon annan av de hittills kända
textilfibrerna.
Slitstyrka
Ett tygs slitstyrka6, dvs. dess hållbarhet vid
nötning, beror av både fibermaterialet och det sätt,
varpå det vävts. Bestämmande för fiberns slit-
Fig. 4. Spännings-töjningskurvor för textilfibrer.
styrka är framför allt dess förmåga att
absorbera energi. Att så är fallet kan visas med ett
exempel. Av hållfasthetsmätningar tycks framgå,
att ull och acetatfiber har ungefär samma styrka,
men alla vet, att ett gott ylletyg är mycket
slitstarkare än ett av acetatfiber. Orsaken härtill är,
att ull har större spänst än denna.
Fibern i ett tyg utsätts vanligen för små, men
ofta återkommande påkänningar. Under sådana
förhållanden förlorar acetatfiber mer av sin
förmåga att ta upp energi än ull. I jämförelse med
denna är den nämligen mer plastisk och en större
del av dess töjning vid små spänningar är
bestående deformation. Vid t.ex. 2 % förlängning
är 99 % av denna fullständigt reversibel hos ull
mot 94 % hos acetatfiber; vid 5 % förlängning
är motsvarande siffror 89 % mot 73 % och vid
10 % förlängning 74 % mot 39 %. Om
acetatfibern dessutom inte är stapelfiber utan, som ofta
är fallet, ett silke, blir dess slitstyrka ännu
sämre, därför att garnet blir mer kompakt och inte
ger efter för tryck lika lätt som ett garn av
stapelfiber.
Inom vissa gränser kan man förbättra nästan
alla typers slitstyrka. Ett sätt är att ändra
vävens konstruktion, ett annat är att behandla den
med en plast, vanligen vinylplast. Denna bildar
då ett skyddsskikt på fibern. En olägenhet är,
att man för att uppnå märkbar effekt måste
lägga på så mycket plast, att tyget blir styvare
och dess grepp förändras. Ett tredje sätt är att
blanda den givna fibern med en annan, som har
stor slitstyrka, t.ex. nylon. Utan att nämnvärt
ändra greppet för många varor av ylle, bomull
eller rajon kan man blanda in upp till 20 %
nylonull.
Krympning
Alla naturliga och de flesta konstgjorda fibrer
är hydrofila och tar därför åt sig vatten. Detta
tränger härvid in mellan trådmolekylerna i
fibern, varvid denna sväller och blir tjockare.
Även garnet blir tjockare, varigenom antingen
varpen eller väften måste krökas mera, och tyget
krymper. Alla syntetiska fibrer är hydrofoba,
absorberar inget eller litet vatten, och tyger
gjorda av dem krymper därför inte, när de blir våta.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
