Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 45. 8 december 1951 - Kemin ger nya textilier, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1054
TEKNIS K TIDSKRIFT
Under tillverkningen av ett tyg, utsätts detta
och dess fibrer hela tiden för sträckpåkänningar".
När tyget är färdigt, kan de senare vara töjda,
och återtar därför sin ursprungliga längd, så
snart de får tillfälle därtill. De får ett sådant,
oin tyget utsättes för väta eller värme. Alla tyger
utom de av glasfiber krymper av denna
anledning, särskilt i hett vatten. Ofta utjämnas
spänningarna i tyget redan i fabriken, varvid en av
de nyare metoderna är upphettning med ånga
och torkning med infrarödstrålning24. Gammal
och välkänd är förkrympning genom mekanisk
hopskjutning av tyget under ångning
(sanfori-sering). En analog metod (redmanisering)
används för stickade varor.
Denna typ av krympning utnyttjas vid
framställning av crëpe-de-chine. Härvid används
lös-snott silke i varpen och hårdsnott i väften. Som
råväv ser tyget ut som en vanlig tvåskaftväv,
men när det väts, krymper det hårdsnodda
garnet och ger tyget en lätt krusig yta.
Nylon, Orion eller Terylene kan fixeras genom
våt eller torr upphettning. När detta skett,
krymper de inte mycket såvida de inte utsätts för
högre temperaturer än vid fixeringen. Denna
egenskap, som inte finns hos några naturliga
eller konstgjorda fibrer utoin i viss mån hos ull,
har man utnyttjat för att ge textilier en viss
formstabilitet. Alla nylonstrumpor formas t.ex.
genom fixering, vilket är orsaken till att de
behåller sin fason så bra. Kostymer av
Terylene-(Dacron-)ull lär hålla pressvecken tills de är
utslitna och behöver inte pressas efter tvätt med
tvål och vatten.
En ofta använd metod att förhindra krympning
uppges vara att blanda en krympande fiber med en
icke krympande. Om viskosrajon, ull eller
bomull blandas med nylon, acetatfiber, Dynel,
Terylene eller Orion antingen i garnet eller genom
att väva samman olika garner, lär man få tyger,
som är relativt krympfria. Resultatet torde dock
i hög grad bero på blandningsproportionerna,
garnets och vävens struktur m.m.
Skrynkling
Ett tygs tendens att bli skrynkligt vid
användning påverkas av sådana faktorer som garnets
snodd och grovlek och andra detaljer i dess
konstruktion6. Crépevävnader, till vilka fint garn
med stark snodd används, är t.ex. i hög grad
skrynkelfria, vare sig de är gjorda av rajon eller
ull. Det förra skrynklar sig mycket mindre i
denna form än som t.ex. gabardin.
De krafter soin verkar på fibrerna vid
skrynkling torde bli mycket små, om dessas töjning är
tillräckligt stor vid små påkänningar. Fibrer med
stor töjning vid elasticitetsgränsen bör därför ha
minst tendens att skrynkla sig. Denna slutsats
bekräftas delvis av erfarenheten, att skrynklor i
ylle- och sidentyger, vilkas fibrer i torrt tillstånd
har stor töjning under elasticitetsgränsen,
försvinner fortare än i nylon- och Terylene-tyger.
Våta är dessa dock mycket överlägsna ylle- och
sidentyger, därför att det absorberade vattnet
starkt minskar naturfibrernas elasticitet.
Blandningar av ull och Terylene-, Orion- eller nylonull
påstås ge tyger, som behåller sin fason inom ett
större fuktighetsområde än tyger av någon av
fibrerna enbart.
Sedan ganska lång tid tillbaka har rajon
impregnerats med karbamidformaldehyd- eller
mela-minplast för att minska dess tendens att
skrynkla sig. Senare har man börjat använda samma
metod för ull och bomull, dock med mindre
framgång. Genom denna behandling kan fibrernas
töjning under elasticitetsgränsen inte ökas. I
stället växer deras elasticitet, varigenom de
påverkas av större krafter vid skrynkling. Så länge
påkänningarna icke överstiger
elasticitetsgränsen, uppstår därför inga veck, men överskrids
den, får tyget sådana, som sedan är svåra att
avlägsna.
Vidare minskas alltid tygets hållfasthet och
nötningsmotstånd3, ty fibrerna blir stelare och
sprödare. Detta måste motverkas genom att ge dem
ökad möjlighet att röra sig.
Hållfasthetsnedsätt-ningen blir därför särskilt märkbar för tätt
vävda tyger, vilka kan bli mycket sköra.
Malsäkerhet
Inga konstgjorda eller syntetiska fibrer angrips
av mal. Dennas larver kan endast äta naturliga
djurfibrer, och det är därför bara ull, som måste
skyddas mot den på något sätt. Det kunde
kanske tänkas, att ullen skulle bli mindre aptitlig,
om man blandade den med en onjutbar fiber,
t.ex. rajonull. Så är emellertid inte fallet.
Tvärtom frodas målen bättre, därför att den inte blir
övergödd. En blandning av 40 % rajonull, som
är mycket vanlig, tycks vara gynnsammast för
den3. Alla tyger, som innehåller ull måste
därför behandlas med kemiska medel13 för att bli
malsäkra.
Behaglighet
Den kanske viktigaste synpunkten vid
bedömande av en fibers lämplighet till kläder är, att
dessa skall bidra till bärarens kroppsliga
välbefinnande8. Klädernas uppgift är ju att skydda
honom både mot köld och värme, och de måste
därför vara värmeisolerande utan att hindra
hudens funktioner.
Ett tygs isolationsförmåga beror mest på dess
porositet. Många fibrer kan ge vävnader med god
isolation soin nya men några av dem packas
samman vid användningen och förlorar i
porositet. Detta sker inte med fibrer, som har stor
spänst. Därför är ull, silke och nylon överlägsna
viskosrajon och acetatfiber, proteinfibrer och
bomull i detta hänseende. Dynel har också ut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
