Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 47. 22 december 1951 - Investeringsbehoven för vägar, av K G Hjort
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1098
TEKNIS K TIDSKRIFT
vägarna under förfallsperioder, som tidigare var
möjlig och även genomfördes, numera icke kan
genomföras annat än möjligen i särskilda
undantagsfall. Vägarna måste förmå uppta en
ökande trafik utan avbrott året om.
Jag skall icke föra motiveringen längre, trots
att ytterligare skäl skulle kunna anföras, bl.a.
försvarssynpunkterna. Allt detta utgör
emellertid bakgrund till bedömandena om
investeringarnas storlek och den takt med vilken de behöver
genomföras.
Erforderliga åtgärder
Under de mest intensiva
vägbyggnadsperioderna på 1920- och 1930-talen fanns många, som
trodde att man med den dåvarande
byggnadstakten skulle hinna bygga om befintliga och
anlägga nya vägar i takt med trafikökningen. Jag
avstår från att bedöma om detta antagande var
riktigt eller ej. Nu är det emellertid klart, att
man icke ens med den mest uppdrivna
bygg-nadstakt skulle hinna att inom rimlig tid få ett
hyggligt vägnät, om man ägnade sig uteslutande
åt sådana fullständiga ombyggnader, som skedde
under 1920- och 1930-talen. Sådan fullständig
ombyggnad drar nämligen så stora kostnader,
att allt för korta vägsträckor skulle bli färdiga
per år. På övriga delar, vars ombyggnad skulle
få anstå, finge trafiken framgå under svåra
förhållanden under en mycket lång tid framåt. Här
skulle man kunna tillämpa två goda ordspråk,
nämligen: "Det bästa är det godas fiende" och:
"Medan gräset gror så dör kon."
Redan på ett tidigt stadium har Väg- och
Vattenbyggnadsstyrelsen förutsatt, att jämsides med
varandra skall utföras arbeten, som tillhör två
helt skilda kategorier. Den ena avser att
upprusta det befintliga vägnätet till sådan standard,
att de värsta hindren för trafiken undanröjs.
Den andra avser att göra fullt effektiva och
moderna ombyggnader och därmed skapa stommen
till ett fullgott vägnät på längre sikt. Till de
senare arbetena hör bl.a. att skapa nya
vägförbin-delser i vägfattiga trakter.
Vi har alltså skilt mellan å ena sidan arbeten
för upprustning av det befintliga vägnätet och å
andra sidan vad vi kallat egentliga
investeringsarbeten. I en vidare bemärkelse är båda
investeringar och jag vill här beröra dem båda.
Statsmakterna har i princip godkänt denna
uppläggning och styrelsen har påbörjat såväl
planläggningen som genomförandet härav.
Det är dock betydligt lättare att ställa upp
denna princip än att genomföra den. Man
kommer till mycket svåra bedömanden och
avgöranden. Den totala årliga investeringens omslutning
blir avgörande för frågan huru mycket som skall
läggas på upprustning och huru mycket på
definitiv ombyggnad. Vid liten årlig investering får
allt väsentligt läggas på upprustning, vid stor
årlig investering kan en proportionsvis större
andel läggas på den definitiva ombyggnaden. En
fast plan för investeringarnas omslutning under
en fem- eller tioårsperiod kräves för en effektiv
planläggning av arbetena. Saknas sådan plan
eller sker alltför stora omkastningar i den,
uppstår risk för felinvesteringar och dubblering av
planläggningsarbetet.
Arbetets uppdelning på upprustningsarbeten
och definitiva omläggningar syftar till ökade
möjligheter att på kort sikt förbättra en stor
längd av vägarna. Den försvårar dock eller
nästan omöjliggör vad man eljest brukar sträva
till vid en utredning av investeringsbehoven,
nämligen att komma fram till en fixerad
slutsumma. Denna ökas nämligen i den mån man
får lägga ned stora kostnader på
upprustningsarbetena, och minskas i den mån man får
möjlighet att i större utsträckning gå direkt på de
stora och definitiva omläggningarna. Å andra
sidan kan man icke heller med säkerhet
överblicka alltför lång tid framåt på vägväsendets
och vägtrafikens område. Där inverkar faktorer,
som man nu icke känner.
Man måste därför under alla förhållanden vara
beredd att ändra och jämka planerna allt
eftersom utvecklingen kräver detta. Väg- och
Vattenbyggnadsstyrelsen har vid sina
investeringsbedömanden ej sökt komma fram till en slutlig
investeringssumma utan har i stället angivit en
ur skilda synpunkter lämplig ram för
investeringarnas årliga omslutning för en 10 à
15-års-period.
Investeringsbehov
Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsen framlade år
1949 förslag till en normalbudget. Jag skall i min
framställning följa denna, kompletterad i
erforderliga delar med vad styrelsen 1951 anförde i
sina äskanden till 1952 års riksdag. För att icke
tynga framställningen inskränker jag mig till
förhållandena på landsbygden, där Kronan är
väghållare. Jag vill dock från början förutsätta,
att behoven är stora även i städer och samhällen,
som är egna väghållare. Jag utesluter även
beräkningarna för bidragen till den enskilda
väghållningen. Likaså uteslutes naturligtvis
vägunderhållet, då detta icke kan anses vara
investering.
Väg- och Vattenbyggnadsstyrelsens
normalbudget upptar under nyssnämnda förutsättningar
och med då gällande pris- och löneläge en
investering av 250 Mkr/år enligt följande:
Upprustningsarbeten Mkr.
Förstärkning och förbättring av befintligt vägnät
allmänt ..................................... 25
förarbeten för beläggningar .................. 40
Beläggningar ................................. 50
Ombyggnad av bristfälliga broar (hjultryck under
3 t) jämte tillfarter .......................... 30 145
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
