Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 48. 29 december 1951 - Nya vindtunnlar vid Flygtekniska Försöksanstalten, av Bo Lundberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1138
TEKNIS K TIDSKRIFT
Fig. 4. Effektbehov för transsoniska tunnlar vid fixerad
modellstorlek och 1 at a i tryckkammaren.
kan knappast anges. För helmodellförsök med
kompletta modeller med någorlunda
konventionell formgivning torde en modellstorlek
svarande mot en vingmedelkorda på ca 200 mm vara
önskvärd. En så stor modell fordrar emellertid
en mycket stor vindtunnel för att goda
gräns-machtal skall kunna uppnås. För transsoniska
försök tvingas man därför ofta till avsevärt
mindre modellstorlek. Även för supersoniska försök
måste modellens storlek begränsas, enär tunneln
ej kan göras alltför stor, bl.a. på grund av att
effekten per kvadratmeter tunnelarea vid
konstant tryckkammartryck stiger upp till ett
maximum vid ungefär M — 3, såsom framgår av fig.3.
För vissa specialundersökningar kan givande
försök utföras med modellstorlekar ned till ca
20 mm körda. För jämförande
vindtunnelutred-ningar är emellertid huvudsaken, att man
baserar bedömandena på en viss minsta
modellstorlek. Denna har i de vid FFA gjorda
utredningarna fixerats till en kordlängd på 100 mm för den
tillämpade referensmodellen.
Effektbehov
Med den i fig. 3 angivna effektkurvan, som
bygger på en i samma figur markerad kurva för
erforderligt tryckförhållande, har effektbehovet
för transsoniska tunnlar vid fixerad
modellstorlek beräknats i fig. 4. Man ser av denna, hur
ofantligt starkt effektbehovet stiger vid
förbättrade gränsmachtal för att invid M — 1 bli
oändligt stort Det bör vidare observeras, att
kurvorna gäller för tryckkammartrycket 1 at a och att
sålunda effekten blir lika många gånger större,
som trycket i tryckkammaren göres större än
1 at a.
Det är under dessa förhållanden naturligt, att
man undersökt andra vägar för aerodynamiska
undersökningar än vindtunnelförsök. Man har
också soin bekant sedan länge tillämpat olika
slag av utomhusförsök, såsom försök med fritt
fallande bomber, med fjärrstyrda projektiler,
med bemannade flygplan på vilkas vingar
modeller monteras, etc. Det torde dock vara den
allmänna meningen bland flygtekniker, att många
slag av utomhusförsök utgör ett önskvärt, och
för det transsoniska centralområdet nödvändigt
komplement till vindtunnelförsök, men att de
aldrig kan ersätta dessa, dels av kostnadsskäl,
dels med hänsyn till den begränsade
försökskapaciteten och dels därför att det ofta är svårt
att utvärdera och särskilja de olika elementen
av försöksresultaten.
Då sålunda vindtunnlar med säkerhet kommer
att förbli ett nödvändigt hjälpmedel för icke
minst den transsoniska forskningen, har andra
möjligheter undersökts att undgå de ofantliga
effektbelopp, som krävs vid transsoniska
tunnlar med kontinuerlig drift och som skulle vara
otänkbara för svenska förhållanden.
Vid FFA har föreslagits, att man skulle kapa
effekttoppen omkring machtalet 1 (fig. 4)
genom att driva vindtunneln intermittent, dvs.
begagna under lång tid ackumulerad energi för att
med vissa mellanrum kunna göra korta
blåsning-ar. Olika slag av intermittenta tunnlar har sedan
länge funnits för det supersoniska
hastighetsområdet, men härvid har syftemålet med den
intermittenta driften icke varit att spara effekt
— vilken för de små tunneldimensioner, som
tidigare i allmänhet brukade användas för
super-sonisk forskning, var av måttlig storlek — utan
i stället att på ett enkelt sätt få tillräckligt stort
tryckförhållande.
Intermittent drift av vindtunnlar kan ske enligt
ett stort antal olika principer och kombinationer
av principer. Systemvalet är i hög grad beroende
av de fordringar, som ställs på transsoniska
tunnlar — de mest kostnadskrävande — i fråga
om gränsmachtal och reynoldskt tal. Skall man
vid viss kostnadsram lägga huvudvikten vid att
nå goda gränsmachtal, dvs. stor tunnelarea,
varvid man torde tvingas att pruta av på anspråken
i fråga om reynoldskt tal, eller skall det senare
tillmätas avgörande betydelse, vilket leder till
höga tryck ocli mindre tunnelstorlek, dvs. sämre
gränsmachtal?
Något generellt svar på denna fråga torde icke
kunna ges. Emellertid är det möjligt att i viss
mån kombinera fordringarna på reynoldskt tal
och gränsmachtal genom att komplettera ovan
givna definition på gränsmachtal med villkoret,
att ett visst minsta reynoldskt tal även måste
erhållas. Detta "reynoldstalbundna gränsmach-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
