Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 3. 22 januari 1952 - Andras erfarenheter - Korrosionsmotstånd hos välljärn och stål, av SHl - Hopsvetsning av rostfritt stål med låglegerat stål, av VK - Molybdendisulfid som smörjmedel, av SHl - Nya metoder - Kulor för blästring, av VK
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
66
TEKNISK TIDSKRIFT v
sionsegenskaper än järn tillhörande olika klasser, t.ex.
välljärn och mjukt stål.
Yttre korrosion av nedgrävda rör har undersökts av
National Bureau of Standards. Resultaten varierade mycket
med jordslaget. Alla proven var punkterade efter fem år,
när de låg i slagg ("cinder"), men korrosionen var ganska
låg i de flesta jordarna. Någon nämnvärd skillnad mellan
välljärn och mjukt stål kunde inte konstateras, men det
senare tycktes hålla något bättre än det förra i sura jordar,
medan förhållandet var omvänt i alkaliska.
Korrosionen i betong är mycket liten både för välljärn
och stål, om betongen är riktigt blandad, därför att fri
kalk skyddar järnet. Innehåller den emellertid för mycket
klorider, t.ex. genom att koksalt eller kalciumklorid
tillsatts, för att blandningen inte skall frysa i kallt väder,
angrips välljärn och stål ungefär lika mycket. Detsamma
gäller, om elektriska läckströmmar förekommer.
Korrosion med varmvatten och ånga undersöktes i
Storbritannien 1912 då man inspekterade 64 installationer, där
rör av välljärn och mjukt stål använts sida vid sida för
varmvatten, kallvatten och ånga. I 18 fall hade stålet
angripits mera än välljärnet, i 20 var förhållandet omvänt; i
9 fall var korrosionen ganska stark, och båda materialen
hade angripits lika mycket; i 17 installationer var angreppet
obetydligt både på välljärn och stål (S L Casie i \letal
Progress mars 1951). SHl
Hopsvetsning av rostfritt stål med låglegerat stål.
Ofta, bl.a. inom den kemiska industrin, sammanbinder
man rostfritt stål med låglegerat eller olegerat stål. Vid
smältsvetsning av dessa sker en sammanblandning av
tillsatsmaterialet och de uppsmälta grundmaterialen. Härvid
kan svetsgodset få lufthärdande egenskaper. För att
undvika detta måste uppsmältningen hållas nere, vilket kan
ske genom rätt val av elektroddimension och effekt.
Dessutom bör man använda elektrod, som ger austenitiskt
svetsgods.
Genom analys och mikroundersökning av svetsgods från
olika kombinationer mellan tillsats- och grundmaterialen
har man konstaterat att austenitiskt 18/8 tillsatsmaterial
ger tämligen liten mängd martensit i svetsgodset. För
att man helt skall kunna förhindra
martensitbildning-en bör man såsom tillsatsmaterial använda stål med 18 °/o
Cr, 10 °/o Ni och 2,5 °/o Mo eller stål med 25 °/o Cr och
20 »/o Ni.
På grund av den stora krympningen hos de austenitiska
stålen kan emellertid krympsprickor uppstå. För att
undvika detta bör man använda elektroder som ger svetsgods
med en viss mängd ferrit i austeniten. Så är fallet om man
ökar kromhalten hos elektroden eller sänker nickelhalten
(B Hermeun i Svetsen, maj 1951). V K
Molybdendisulfid som smörjmedel. Det har länge varit
känt, att molybdendisulfid MoSa har smörjförmåga men
först på senare tid har man fått en produkt, som är fri
från slipande ämnen. Molybdendisulfid liknar grafit till
utseende och känsel men har mer än dubbelt så hög
specifik vikt. Några av dess smörjegenskaper vid mycket hög
eller mycket låg temperatur överträffar alla andra
kommersiella smörjmedels. De tycks nämligen icke alls
påverkas av låg temperatur. Molybdendisulfid oxideras av
luft vid förhöjd temperatur men icke märkbart under
400°C. Utan lufttillträde behåller den sin smörjförmåga
upp till minst 550°C.
Enligt en allmänt accepterad teori beror
molybdensul-fidens smörjförmåga på dess kristallers laminära struktur.
Man antar att molybdenatomerna ligger i plana skivor, på
båda sidor omgivna av lager av svavelatomer. Då svavel
har stor affinitet till metaller, har molybdensulfiden stark
adhesion till metallytor, men bindningen mellan två lager
av svavelatomer inuti den är svag och
molybdenatomskik-ten glider därför lätt i förhållande till varandra.
Man använder molybdensulfiden uppblandad med smörj-
fett eller smörjolja. Den förra kombinationen ger i
allmänhet icke särskilt god smörjförmåga vid högt tryck. Detta
anses bero på att sulfidkornen överdras av en fetthinna
som förhindrar deras adhesion till metallytorna. En
blandning av 1 del MoSo med 1,5 delar medeltjock olja lär
emellertid kunna användas för livstidssmörjning av växlar.
Blandningar med tunn olja utnyttjas med fördel för
smörjning av gängor vid alla temperaturer. Det vridmoment,
som behövs för att nå en viss dragning i en bult, blir
betydligt mindre, när molybdensulfid används som
smörjmedel i stället för zinkoxid eller grafit. Bultarna lossar
också mycket lätt även efter långvarig upphettning.
Molybdensulfid uppslammad i glykolderivat används som
smörjmedel för hög temperatur. Det flytande mediet
avdunstar vid ca 430°C kvarlämnande mindre än 0,01 °/o
kol. Molybdensulfiden lär sedan tjänstgöra som
smörjmedel vid upp till ca 650°C under korta perioder. Om man
stryker en blandning av lika delar molybdensulfid och
stärkelsesirap på metallytor upphettade till minst 350°C,
får man ett 0,005 mm tjockt skikt av sulfid, som är hårt
bundet vid metallen. Det lär vara ett synnerligen effektivt
smörjmedel särskilt vid höga glidhastigheter och tryck.
Man har också framställt lagermetaller av blandningar av
molybdensulfid med silver och koppar. De har visat sig
mycket bra vid höga lagertryck och glidhastigheter. Den
bästa sammansättningen var 85 °/o silver, 5 "Vo koppar och
10 °/o molybdendisulfid (A Sonintag i Iron Age 8 febr.
1951, Chemical Engineering febr. 1951). SHl
Nya metoder
Kulor för blästring. Blästringen kan numera ingalunda
anses vara användbar endast för avskaffning av glöd- och
gjutskal från arbetsstycken. Ett rätt betydande syfte med
blästringen är nämligen förbättring av arbetsstyckets
yt-hårdhet och utmattningshållfasthet. I stället för sand
användes allmänt härvid gjutjärnskulor. Man har nu även
börjat tillverka "kulor" av kalldragen tråd, fig. 1, med
höjden lika med diametern och storlekarna 1,6, 1,4, 1,0 och
0,8 mm. Tråden har en draghållfasthet av 71—92 kp/mm2
och brinellhårdhet av 400 till 500 kp/mm2.
Stålkulorna är dock dyrare än gjutjärnskulor men
gentemot detta väger starkt en del fördelar. Stålkulorna är
nämligen segare och äger större livslängd. De sliter
bläst-ringsmunstycket mindre än gjutjärnskulorna, medförande
längre livslängd för detta. Den största fördelen är ändå
likformigheten hos stålkulorna soin medger jämnare
arbetsresultat.
Fig. 1. "Kulor" för blästring, framställda av kalldragen
tråd.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
