Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 4. 29 januari 1952 - Grundläggningsmetoder för källarlösa småhus, av Hans Ericsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
84
TEKNISK TIDSKRIFT v
Fig. 2. Plint och sockel på ringa djup.
göra, vilken därtill äger tillräcklig bärförmåga
för den aktuella byggnaden, kan man använda
det välkända grundläggningssättet enligt fig. 2.
Denna enkla grundläggningsmetod är emellertid
icke tillfyllest på tjälfarlig mark. Då inträffar
under frostperioderna lyftningar med
efterföljande ojämna sättningar, som lätt kommer
väggarna att luta och golven att skeva. Man bör
alltså först reda ut markens tjälegenskaper, innan
man väljer grundläggningssätt.
Tjälegenskaper-na kan vanligen bestämmas ganska lätt med
någorlunda säkerhet.
Metoder för tjälprovning
I allmänhet är som bekant finkorniga jordarter
tjälfarliga medan grovkorniga är ofarliga.
Emedan tjällyftningen till väsentlig del beror på
kapillär stigning av grundvatten till frostgränsen,
ökar en högt belägen grundvattenyta risken för
skadeverkningar. Vattnet stiger där mycket
snabbare än vid stort djup till grundvattenytan. Vid
2,5—3 m djup till grundvattenytan torde
tjällyftningen i regel bli obetydlig.
Flera tjälprovningsmetoder finns publicerade i
litteraturen. Den i Sverige mest använda
metoden grundar sig på G Beskows forskningar.
Provet går i huvudsak ut på att genom siktning
bestämma kornstorleksgraderingen, varefter
prov-materialets tjälfarlighet kan bedömas.
Förfaringssättet finns publicerat i bl.a. K. Väg- och
Vattenbyggnadsstyrelsens anvisningar. Enligt
Beskow är en jordart, som väsentligen består av
material med kornstorlekar av minst 0,1 mm, dvs.
grovmo och grövre fraktioner, under alla
förhållanden riskfri ur tjälsynpunkt.
För att få ett mera siffermässigt grepp om dessa
fenomen har Diicker föreslagit införande av
begreppet tjälfarlighetsgrad, som definieras av
F = 100 • /i/§ %
där F är tjälfarlighetsgrad, h tjällyftning och g
tjälens inträngningsdjup.
Så länge man icke har normerat utförandet av
dylika prov kan icke jämförbara värden erhållas.
Jag har gjort en del prover med en enkel apparat,
vars princip framgår av fig. 3. Apparaten kan
sägas vara en förenklad efterbildning av
forskningsapparatur, som använts av Beskow och av
forskare i USA, Schweiz m.fl. länder.
Jordprovet, som vattenmättas, placeras i ett bakelitrör,
som sättes i en plåtlåda. Avståndet mellan
provets överkant och grundvattenytan hålles vid 5
cm. På 2,5 cm djup inlägges ett termoelement,
varmed bestämmes, när frosten nått detta djup.
Kolsyresnö (från en tub) i rödsprit användes
som köldkälla. På en mätklocka avläses
tjällyftningen. Denna minskar i hög grad vid ökat
djup till vattenytan.
Mot apparaten kan anmärkas, att den i flera
hänseenden icke motsvarar verkligheten.
Sålunda är kolsyresnön (—80°C) kallare än någon
naturlig kyla. Vattnet tvingas strömma
huvudsakligen vertikalt, medan det i naturen
strömmar även horisontellt. Om jordproverna röres
om, kommer icke heller deras skiktning att
motsvara de verkliga förhållandena. Trots detta
torde ett prov, som blott visar en eller annan
procents svällning, vara ofarligt även i verkligheten.
Svällningar på 20—30 % har noterats av mig.
Enligt Dücker har värden upp till 64,8 %
observerats.
En rätt föga beaktad omständighet, soin gör
tjälfenomenet ofarligare vid husbyggnad än t.ex.
vid vägbyggnad är det faktum, att belastning på
marken minskar tjällyftningen. Vid ett visst
kritiskt tryck, olika för olika jordarter och
grundvattennivåer, upphör den alldeles. I fig. 4 återges
en del undersökningsresultat efter Beskow. Härav
framgår, att redan vid ett så måttligt
anligg-ningstryck som 0,25 kp/cm2 är tjällyftningen
mycket liten utom vid de allra farligaste
jordarterna.
Fig. 3. Apparat
för bestämning
av
tjälfarlighetsgrad.
Fig. 4.
Tjällyftning som
funktion av trycket
(efter G
Beskow ).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
