Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 7. 19 februari 1952 - Böcker - Production management in small plants, av Th. Pramberg - Anorganische Chemie, av J Arvid Hedvall - Statik der rahmenartigen Tragwerke, av K E Bowin - Der Grauguss, av Erik O Lissell - Anstrichstoffe und Anstrichverfahren, av Gunnar Svenson - Rättelse
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
168
TEKNISK TIDSKRIFT v
att utifrån skaffa sig hjälp vid lösande av speciella
problem redogöres för, naturligtvis med utgående från
amerikanska förhållanden. Framställningen är dock av
intresse även för icke amerikanska företag emedan den kan
ge många goda impulser.
Uppgift på böcker och tidskrifter (amerikanska) av värde
för små företag lämnas. Särskilt framhåller förf. en bok
av Edward H Hempel: "Small plant management" (New
York 1950).
Häftet avslutas med hundra frågor som ledaren av ett
litet industriföretag bör ställa till sig själv och besvara.
Han vet sedan vilka svagheter som vidlåder hans företag.
Det viktigaste och svåraste av allt är att lära känna sina
egna svagheter, även om de är ganska alldagliga. Mycket
av framställningen berör alldagliga förhållanden men kan
icke förty vara till stor nytta isynnerhet som det framförs
på ett lättförståeligt och redigt sätt. Th. Pramberg
Anorganische Chemie, 14:e uppl., av K A Hofmann,
bearbetad av Ulrich Hofmann & Walter Rüdorff. Vieweg,
Braunschweig 1951. 864 s., ill. 25 DM.
H Erdmanns "anorganische" var sekelskiftets kemisters
kunskapskälla. Erdmann själv och hans bok följdes av
K A Hofmann och hans för sin tid förträffliga lärobok,
och nu har sonen Ulrich Hofmann i samarbete med
kollegan Walter Rüdorff presenterat den tredje "generationen"
av en modern, ytterst innehållsrik och systematisk
framställning av det oorganiskt kemiska lärostoffet.
Uppställningen är den klassiskt oorganiska, och det är
ingen nackdel att en student får en grund lagd av det
periodiska systemets elementstenar att bygga det nutida
kemikomplexet på. Jag tror, att det alltjämt är viktigt,
att en kemiadept får en sådan utgångspunkt, och att
introduktionen till den självfallet ofrånkomliga
fortsättningen med teoretisk kemi ges portionsvis, allteftersom det
behövs, som på ett utmärkt sätt sker i denna bok för
kristallstruktur och bindningstyper. Måhända skulle man
dock kunnat ge ännu litet mera av både teoretisk kemi
och modern teknisk tillämpning utan att öka utrymmet,
om en del litet ålderdomliga figurer t.ex. 1, 4, 6, 7, 51, 54,
63 utelämnats. Jag skulle gärna sett en något både djupare
och vidare behandling av t.ex. områdena heterogen
katalys, cement, glas och "refractories".
Boken är emellertid en utmärkt och på sina håll
nödvändig påminnelse om att den oorganiska kemin i sin
helhet, liksom allt annat, befinner sig i en renässansperiod
med fullt av lockande högaktuella problem.
J Arvid Hedvall
Statik der rahmenartigen Tragwerke, av J Piklet.
Springer, Berlin 1951. 168 s., 80 fig., 5 tab. 24 DM.
Redan bokens titel ger en anvisning om innehållet,
nämligen statisk behandling av konstruktioner med fasta
knutpunkter. Förf:s grundtanke är att bestämma den elastiska
inspänningsgraden för varje fält i förhållande till den
övriga konstruktionen. Någon ny tanke är inte detta, men
boken är dock mycket användbar genom de tabeller, som
är utarbetade för att underlätta beräkningen av de
statiskt obestämda inspänningsmomenten. Man bestämmer
varje fälts elastiska inspänningsgrad enligt av förf.
uppställda ur vinkeländringsmetoden härledda uttryck. Med
hjälp av tabellerna kan nu de verkliga
inspänningsmomenten beräknas, som en funktion av lastens statiskt
bestämda moment och det belastade fältets inspänningsgrad.
(Tabellerna omfattar ett 50-tal olika belastningsfall vid
balkar med konstant tröghetsmoment.)
Som avslutning visar förf. en approximativ
beräkningsmetod för att bestämma inspänningsgraden för ett
godtyckligt fält av en konstruktion. Förf. anger i sitt slutord
att han i en kommande bok ämnar behandla
konstruktioner med fria knutpunkter, alltså verkliga
ramkonstruktioner.
Boken är endast en variation av ett gammalt tema, som
ägnats stort utrymme i den tekniska litteraturen. Den har
emellertid fördelen att vara enkelt och lättbegripligt
skriven, varför den kan anses lämplig som grundläggande
lärobok vid studier av ramkonstruktioners statik. K E Bowin
Der Grauguss, seine Herstellung, Zusammensetzung,
Eigenschaften und Verwendung, 3:e uppl. av Chr. Gtjlues.
Werkstattbücher, h. 19. Springer, Berlin 1950. 51 s., 35 fig.
3,60 DM.
Detta häfte utgavs ursprungligen med J Mehrtens som
författare och omarbetades i ny upplaga av Chr. Gilles
1936. Den nu föreliggande upplagan har bearbetats av
den kände föreståndaren för Gjuteriinstitutet i Aachen,
E Piwowarsky.
Boken inledes med en definition på gjutjärn, varav
framgår att Piwowarsky föredrar benämningen "Grauguss"
("grågjute") framför i tidigare upplagor använda
"Guss-eisen" ("gjutjärn"). Härigenom betonas att häftet ej i
första hand sysslar med gjutjärn utan med järngjutgods.
Malmer och masugnsprocessen behandlas kortfattat,
medan större utrymme ges åt olika gjuteritackjärn. I detta
avsnitt göres en bestämd distinktion mellan råmaterialet
tackjärn och konstruktionsmaterialet gjutjärn, något som
ej var fallet i tidigare upplagor. Gjutjärnsskrot, stålskrot,
ferrolegeringar och legeringsbriketter behandlas
summariskt. Legeringselementens inverkan på gjutjärnets
gjutegen-skaper och mekaniska egenskaper berörs och en del enkla
tumregler ges för val av analys i gjutstycken av olika
godstjocklek. På basis av järn-koldiagrammet och olika
strukturdiagram diskuteras gjutjärnets stelning och
struktur.
Det metallografiska avsnittet behandlar provberedning,
slipteknik och mikroskopering. Det s.k. perlitgodset, som
tidigare givits stort utrymme, beröres även i denna upplaga
men i form av en mera nyktert historisk betraktelse.
Smältning, formning, gjutning och rensning behandlas
summariskt. Boken avslutas med en sammanfattning av
de vanligaste järngjutgodstyperna, deras egenskaper och
provning, samt värmebehandling. Vidare ges några
konstruktionsanvisningar och användningsområden. De i
tidigare upplagor ingående provningsnormerna och
standardiserade rekommendationerna för gjutjärnsgods har
beklagligtvis uteslutits.
Boken är ganska elementär och många av de synpunkter
som ges ses ur rent tysk synvinkel. Den är avsedd som
en kortfattad vägledning för gjutare, förmän och
gjut-mästare, men kan även vara av ett visst värde för yngre
ingenjörer. Erik O Lissell
Anstrichstoffe und Anstrichverfahren, av R RlosiE.
Werkstattbücher h. 103. Springer, Berlin 1951. 59 s., 49
fig., 14 tab. 3,60 DM.
I en så kortfattad lärobok som den föreliggande har förf.
med nödvändighet måst begränsa sig i högsta grad. Han
har det oaktat lyckats få med en massa sakuppgifter av
största värde och intresse.
Efter en kort inledning, där de vanligaste i praktiken
förekommande målarfärgerna och lackerna beskrivs,
redogörs för olika prövningsmetoder för det färdiga
färgskiktet, för hur felaktigheter i detta uppstår, hur de avhjälpes
m.m. Särskilt ingående diskuteras ytornas förbehandling
såsom betning, avfettning osv.
Som slutomdöme kan sägas, att boken har många goda
råd att ge dem, som sysslar med hithörande spörsmål i
praktiken. Genom sin uppställning är den vidare mycket
lätt att hitta i. Gunnar Svenson
Rättelse. I uppsatsen "Infanteribeväpningens utveckling"
i Tekn. T. 1952 s. 97 har klichéerna till fig. 8 och fig. 9
blivit förväxlade. Den större bilden hör alltså till fig. 8, och
den mindre till fig. 9.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
