Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 13 maj 1952 - Råmaterial för alifatisk kemisk industri, av C Olof Gabrielson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
446
TEKNISK TIDSKRIFT
Detta sätt att räkna ger en riktigare bild av
fördelningen än en direkt jämförelse mellan ämnen
med skilda molvikter. Av under 1950 tillverkade
alifatiska produkter erhölls följande mängder ur
olika råvaror:
»/o
Petroleumkolväten ..................................................................75
Kolhydrat ..................................................................................7
Kol via acetylen ......................................................................6
via koloxid ........................................................................8
övriga råvaror: aromater, koldioxid, kol ........................4
Av de ämnen som kom från petroleumkolväten
och kolhydrat var nära 11 resp. 57 % etanol.
De dominerande sekundära råmaterialen ur
petroleumkolväten är etylen, propylen, butylener
och butadien. Sammanlagt utgör dessa ca 70 %
av hela mängden sekundära
petroleumkemikalier. Butadien var under kriget den största av
dem, men den har nu passerats av etylen, varav
1950 utvanns ca 700 000 t.
Övriga 30 % är till en ej ringa del syrehaltiga
material framställda genom direkt oxidation av
butan eller naturgas. Flera fabriker i Texas får
på så sätt en blandning av formaldehyd,
acetal-dehyd, aceton, metanol, etanol, propanol,
bu-tanol, myrsyra, ättiksyra, propionsyra, smörsyra
m.m. Denna blandning destilleras sedan upp i
sina komponenter.
Andra stora alifatiska produkter är de ytaktiva
ämnen som framställs genom sulfatisering av
högre olefiner eller sulfoklorering av paraffiner.
De produkter som framställs ur kolhydrat är i
första hand jäsningsprodukter, den största
givetvis etanol, men också butanol, aceton, citronsyra
och mjölksyra. Därtill kommer produkter såsom
sorbitol och mannitol som fås genom hydrering
av socker och furfural som fås genom sur
de-hydratisering av pentoser.
Ur acetylen framställs dels vinylföreningar för
plasttillverkning (125 000 t 1950), dels i kanske
än större mängd trikloretylen och andra
klor-kolväten.
Ur koloxid får man framför allt metanol. Andra
produkter är myrsyra och på senaste tid en del
högre alkoholer, speciellt en nonylalkohol,
framställda genom oxoreaktion mellan ett omättat
kolväte och vattengas och efterföljande
hydrering av den bildade aldehyden. I sådana fall torde
koloxiden i likhet med den högre olefinen
härstamma från petroleumkolväten. Omkring en
tredjedel av totalt förbrukad koloxid har numera
samma ursprung.
Vidare framställs sådana produkter som
adipin-syra och hexametylendiamin, de båda
råmaterialen för nylon, som till större delen fås ur
bensen, karbamid, som syntetiseras ur kolsyra
och ammoniak, samt kolsvavla, som fås direkt
ur kol och svavel.
Man kan nog förutse en avsevärt ökad
användning av både acetylen och koloxid som kemiska
råmaterial. Acetylenen torde då komma att
framställas mest ur naturgas eller propån genom
hög-temperaturkrackning. Koloxiden kommer att
användas som råvara för Fischer-Tropsch-syntes
och ger då utom kolväten en avsevärd mängd
syrehaltiga biprodukter, såsom alkoholer,
aldehyder m.m. Utvecklingen av de produkter som är
baserade på petroleumprodukterna etylen,
propylen och butylen går dock framåt så snabbt att
övriga råmaterial måste ta stora kliv bara för att
behålla sin andel av totala tillverkningen.
Sekundära råvaror
Etylen är tydligen den största
sekundärprodukten som fås ur petroleumkolväten. Tillgången på
den ocli andra olefiner i krackgaser från
raffinaderierna i USA är avsevärt större än den
redovisade produktionen. E Ayres1 har beräknat att
krackgaserna håller ca 1,1 Mt etylen, men att
endast ca 160 000 t härav utvanns 1950, medan
resten av etylenproduktionen på 700 000 t skedde
i speciella anläggningar.
Orsaken till att ej mera utvanns ur krackgaser
är att gasmängden ofta är för liten (under 5 000
t/år) eller etylenhalten för låg (under 3 %) för
att göra en utvinning lönsam, dels att etylen ej
kan transporteras på enkelt sätt och därför
måste användas på tillverkningsplatsen.
Anläggningarna för framställning och rening
av etylen är ganska dyrbara och produkten får
därför bära en icke oväsentlig ränte- och
amorteringskostnad. Utgångsmaterialet, naturgas eller
propån, har däremot ett häpnadsväckande lågt
pris jämfört med våra bränslen. Det har dock
stigit avsevärt under senare år och därmed har
etylenpriset ökat. Ayres räknar med
etylenkost-nader på 6,8, 4,9 och 4,1 ct/lb (78, 56 och 47
öre/kg) när anläggningens kapacitet är 5 000,
15 000 och 25 000 t/år etylen resp. Det är dock
gott om uppgifter på betydligt lägre priser i
litteraturen från tidigare år.
Största delen av etylenen går till framställning
av etylalkohol och etylenoxid. Under 1950 var
fördelningen på olika produkter följande:
Etylen
t »/o
Etylalkohol ........................... 224 000 32
Etylenoxid ............................ 219 000 31
Etylbensen ............................ 78 000 11
Etylklorid ............................. 62 000 9
Etylendiklorid ......................... 41 000 6
Polyetylen ............................ 25 000 4
övrigt (etylendibromid m.m.)........... 47 000 7
År 1950 tillverkades 290 000 t propylen för
förädling till kemiska produkter. Motsvarande siffra
för butylener (utom till butadien) var 220 000 t.
Med dessa förbrukningar konkurrerar emellertid
användningen till motorbränslen med högt
oktantal. Propylen och butylener kan nämligen lätt
polymeriseras till kolväten med 8—12 kolatomer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
