Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 21. 27 maj 1952 - Andras erfarenheter - Ytaktiva ämnen i mat, av SHl - Sherardisering, av U T—h - Insektsmedel i ved, av SHl - Böcker - Från Ritskola till Konstfackskola, av Sven Erik Skawonius - Byggnadskalendern 1952, av Stellan Pauli
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
27 maj 1952’
509
ställning av emulsioner. När ytaktiva ämnen utnyttjas
som fettersättning kan emellertid en tillsats på upp till
25 Vo av total fettmängd förekomma. Det är givet att de
ytaktiva ämnenas fysiologiska verkningar är av mycket
stor betydelse i senare fallet.
Det är då inte tillräckligt att veta att det tillsatta ämnet
inte är direkt giftigt. Man måste också veta vad som
händer med det sedan det kommit in i människokroppen,
och detta är för närvarande till största delen okänt. Det
har t.ex. redan 1924 visats att glykol orsakar
oxalsyraförgiftning, och glycerolestrar som används i matvaror
måste därför vara fria från glykolestrar. Man vet
emellertid inte huruvida t.ex. polyetoxietylen kan ge glykol när
den omsätts i människokroppen.
Utom glycerolestrar finns det några konstgjorda
produkter som kan anses ofarliga, nämligen sojalecitin, alginater
och kanske metylcellulosa. Alla används i ganska stor
omfattning i olika födoämnen. Huruvida de är smältbara är
osäkert, men de ger inga giftiga föreningar. Andra
syntetiska, ytaktiva ämnen bör så länge man inte vet mer om
deras beteende i människokroppen betraktas med större
eller mindre misstänksamhet och bör i alla händelser inte
få ingå i större mängd i matvaror (H E Cox i Chemistry
& Industry 26 jan. 1952). SHl
Sherardisering. Engelsmannen Sherard Cowper-Coles
införde år 1900 en diffusionsmetod för beläggning av
järn och stålföremål med zink. I princip utförs metoden
genom att stålföremålen inpackade i zinkpulver upphettas
till en temperatur under zinkens smältpunkt varvid ett
diffusionsskikt av zink bildas på stålytan. Denna process
används i stor utsträckning av specialfirmor såväl i
Storbritannien som Amerika, däremot icke i Sverige.
Vanligen upptas 40—45 g/dm2 zink med en
dimensionsökning av 1,5 ja. Zinken antas föreligga i form av en
järn-zinklegering. Stålföremålen får på vanligt sätt genomgå en
mekanisk eller kemisk förbehandling. För fjäderstål och
gjutjärn används vanligen blästring. Inpackningspulvret
utgörs av zinkstoft med en zinkhalt av 80—90 "/o och
resten oxid, eller också ett metallrikare stoft blandat med
sand. En blandning av 2 »/o kol och 98 "Vo zinkstoft eller
160 1 zinkstoft, 840 1 sand och 50 g naftalin är
fördelaktigt. Det vanligen använda zinkstoftet, "blue dust", är
mycket finkornigt; 80 "Vo därav bör vara mindre än 42 „m.
Man anser numera att järnet diffunderar in i zinkytskiktet
och icke tvärtom.
För sherardisering lämpar sig bäst smådetaljer såsom
skruvar, fjädrar, såväl spiralfjädrar som planfjädrar,
muttrar, rör, kedjor och kättingar etc.
Sherardisering utförs i roterande ugnar med yttre eller
inre uppvärmning. Den använda temperaturen är 370—
400°C och behandlingstiden 2 till 5 h. Zinkstoftet kan
användas upprepade gånger men blir med tiden järnhaltigt
och måste renas genom magnetseparering.
Sherardiseringens största fördel är att ytskiktet blir
fullkomligt jämntjockt även på starkt profilerade detaljer i
motsats till ellytförzinkning och varmförzinkning.
Skikttjockleken kan regleras inom 0,5 och totala tjockleken
kan varieras från 0,75 till 5
Användningsområdet för sherardiserat stål har vidgats
under senare år och detaljer till kraftverk,
järnvägssignaler, pumpar och byggnader sherardiseras numera. En
sherardiserad yta kan målas direkt utan förbehandling
eller på annat sätt impregneras. Sherardiserade detaljer
kan färgas genom uppvärmning eller kemisk behandling.
Genom en specialprocess, "Sherablak", erhålles en
dekorativ svartfärgning. Vanliga passiveringsmetoder för zink
ger åt den sherardiserade ytan större korrosionsskydd
(A E Wulliams i Iron & Steel dec. 1951). U T—h
Insektsmedel i ved. Vid undersökning av ett antal
barrträds stammar har H Erdtman i kärnveden funnit ämnen
som dödar insekter, svampar och bakterier och som där-
för kan tänkas bli mönster vid framställning av ännu
effektivare syntetiska insektsmedel. Dessa trädkemikalier
kan vidare visa hur man skall konservera trä bättre än
hittills.
Alla ämnen som hittats i kärnveden har inte fysiologisk
verkan, men det synes sannolikt att en samverkan mellan
giftiga och icke giftiga ämnen ofta existerar. De senare
verkar då antingen som lösningsmedel eller skyddar mot
oxidation (Chemistry Newsletter nov. 1951). SHl
Böcker
Från Ritskola till Konstfackskola, av Nils G WoiLUiN.
Bröderna Lagerströms Förlag, Stockholm 1951. 380 s., 154
fig., 8 tab. 27,50 kr.
1800-talet, som närmade sig sin mitt, kännetecknas i
Sverige bland annat av industrialismens genombrott, den
därmed sammanhängande näringsfriheten och skråväsendets
avskaffande samt en allmän tro på undervisningens
centraliserande till skolor. Även estetisk fostran av den nya
industrins dessinatörer och det trots allt kvarlevande
hantverkets utövare skulle förläggas till sådana.
En söndagsritskola för hantverkare öppnades i
Stockholm 1844, embryot till den nuvarande Konstfackskolan.
Eftersom jämna årtal skall celebreras — antingen de
omfattar en för historieskrivning lämplig tidsperiod eller ej —
har med statsbidrag utgivits en historik över
"konstindustrien undervisning under ett sekel".
Omfånget är väl tilltaget. På närmare 400 tättryckta sidor
med stor satsyta framflyter i en jämn ström av ord, ord,
ord stort och smått, väsentligt och oväsentligt. Naturligtvis
är det värdefullt att detta material sammanbragts och
ordnats. För forskningsbruk hade det väl dock räckt med
några arkivexemplar. Den vanlige av ämnet intresserade
hade haft större såväl nytta som nöje av en sovrad, ledig
och lätthanterlig framställning, som säkert blivit bra
mycket mera läst än denna pastosa volym. Den skrämmer
mången potentiell läsare, och så har man egentligen gjort
saken en björntjänst. Den har därtill en ganska oklar
uppställning med noter litet varstans. Bildmaterialet till
tidigare avsnitt har förmodligen varit svårt att skaffa. Det
senare avsnittets gruppbilder av f.d. elever, rektor i sitt
blomprydda ämbetsrum osv. har på sin höjd ett begränsat
kotteriintresse, men sådant tillhör jubileumsbokens
rekvisita.
De två skolavdelningarna Byggnadsyrkesskolan (från
1879) och Maskinyrkesskolan (från 1890) nedlades 1941
och behandlas knapphändigt, eftersom de egentligen inte
tillhör "konstindustrieli undervisning".
1945 fick Tekniska Skolan i Stockholm, som den senast
kallats, sin nuvarande form och benämndes
Konstfackskolan. "Konst" har ju haft högkonjunktur under de
senaste decennierna och allt skall vara konstnärligt. Men
väsentligt är också andra ledet i det konstruerade namnet,
nämligen "fack", eftersom det innebär att undervisningen
strängt uppdelats i sådana. Detta medför lätt en
hantverk-lig specialisering, och vissa läroämnen upphöjs till
självständiga fack medan andra lyser med sin frånvaro. Annars
är väl tendensen närmast att få fram all round-utbildade
formgivare, och man noterar med förvåning att varken
den konstindustriella sakkunskapen eller industrin gjort
några allvarligare försök att inom landet få fram sådana.
Den senare parten anser tydligen fortfarande att man skall
gå över pölen efter vatten. Sven Erik Skawonius
Byggnadskalendern 1952. Svenska
Byggmästareföreningen i Finland, Helsingfors 1951. 616 s., ill. 600 fmk.
Så har den kommit igen, i år blå med ordningsnumret 24
på ryggen, men annars lik sin föregångare (Tekn. T. 1951
s. 848) och även nu helt naturligt ägnad finska
förhållanden. Den innehåller som vanligt matematiska formler,
statiska tabellvärden, konstruktionsteknik, finska lagar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
