Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 29. 19 augusti 1952 - Svenska erfarenheter av fartygskonservering, av Robert Lindh
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
12 augusti 1952
655
korrosion och mögelbildning m.m. skall
undvikas.
Avfuktningsaggregatet styrs av två hygrostater,
som placeras i de delar av fartyget, där den
ömtåligaste utrustningen finns. Med hänsyn till
olikheterna i fuktighetsförhållandena sommar
och vinter placeras en hygrostat i fartygets övre
del och en under vattenlinjen. De ställs in på en
relativ fuktighet av 35 %.
Konserveringens utförande
Konservering av ett fartyg bör som regel göras
i omedelbar anslutning till generalöversyn, och
uppläggningsperiodens längd bör om möjligt
vara ca 4 år.
Skrov och inventarier skall vara väl rengjorda.
Oskyddade ytor på föremål som kan korrodera
måste vara väl insmorda med konserveringsoljor
(fett m.m.) av sådan kvalitet att de ej behöver
avlägsnas vid fartygets rustning efter eller under
en uppläggningsperiod.
Sedan fartyget fullständigt iordningställts vid
varv vidtas de egentliga konserveringsarbetena.
Dessa består i uttorkning av fartygets samtliga
rörledningssystem ined hjälp av
avfuktnings-aggregat, dränering, borttagning av fritt vatten
och noggrann tätning av hela fartyget samt
anordnande av ett cirkulationssystem för torrluft
i fartyget eller del därav, liksom returvägar för
luften.
Största luftläckningen på ett fartyg som skall
konserveras utgör skorstensöppningarna, över
dessa placeras särskilt tillverkade plåtlock med
gummipackningar. Smärre hål och springor
tätas med speciellt kitt.
Det bästa hjälpmedlet för inkapsling av
kanoner, strålkastare m.m. samt vid tätning av större
öppningar, som ej kan kittas eller sättas igen på
enklare sätt, är de sprutbara plasterna.
Plastmaterialet anbringas med en vanlig
sprutpistol, men med ett speciellt sprutmunstycke.
Det färdigsprutade plasthöljet skall ha en
tjocklek av minst 1 mm. Vid tätningsarbeten sprutas
plasten upp på ett lämpligt underlag, t.ex. mot
ett kanontorn. När den torkat några timmar kan
den rivas av, klippas i önskade storlekar och
klistras fast över de hål som skall tätas.
Utomhus, t.ex. på däck, placerade föremål
påläggs dessutom ett lager asfalt, som dels har till
uppgift att förhindra avdunstning av
mjuknings-medlen i plasten, dels att öka höljets
fuktdiffu-sionsmotstånd. Till sist påsprutas ett
aluminiumfärgskikt för att ge höljet ett mera tilltalande
utseende än svarta asfalten samt för att
reflektera solstrålningen.
Vid behov anordnas i höljet ett särskilt
inspektionsfönster, innanför vilket en fuktindikator
hänges upp. Dylika indikatorer utplaceras även
i fartygets samtliga avdelningar. Indikatorn
består av blågel, ett kiselgel som försatts med ett
koboltsalt. Denna gel är i torrt tillstånd blå men
ändrar färg med stigande relativ luftfuktighet
till svagt ljusröd.
Avfuktningsanläggningens montering och drift
Avfuktningsaggregat monteras i regel ovan
däck. Två plåttrummor eller metallslangar ledes
från aggregatet in i fartyget genom däcks- eller
sidoventiler. Den fuktiga luften insuges från
fartyget nära aggregatet under det att torrluften
fördelas till fartygets olika delar. Från
torrluft-uttaget dras gummislangar, som förenas med
fartygets olika rörsystem, i första hand
ventilationssystemen. De tidigare nämnda plasthöljena
anslutes till det dynamiska systemet med
metallslangar eller plåtrör. Även talrören användes för
att leda torrluft till kanontorn m.m.
Vid drift måste torrluftmängden till de olika
avdelningarna regleras in. Från
utblåsningsstäl-lena får luften fritt passera genom öppna dörrar,
luckor och eventuellt upptagna hål i vattentäta
skott tillbaka till avfuktningsaggregatet. I vissa
fall kan det vara nödvändigt att leda luften
genom plåttrummor eller böjliga metallslangar. Då
vattenångans diffusionshastighet är ganska stor
är det icke nödvändigt att ha mer än ett
torrluft-intag i varje tillfredsställande tätat rum för att
erhålla en acceptabel uttorkning.
Vissa mindre utrymmen (tankar, förrådsrum
m.m.) kan torkas ut genom diffusion till
angränsande torrt utrymme genom dörrar, manhål och
dylikt. Härvid uppstår dock en viss
eftersläpning i relativa fuktigheten i dessa utrymmen.
Önskas i vissa ruin (t.ex. krutdurkar) en högre
relativ fuktighet än i övriga delar av fartyget,
kan detta erhållas genom strypning eller
stängning av torrlufttillförseln och returluftuttag.
Avfuktningen sker i två faser: först uttorkning
till föreskriven fuktighetshalt (35 % relativ
fuktighet), sedan bibehållande av denna relativa
fuktighet.
Första fasen kan ta avsevärd tid (1—2
månader), enär stora mängder vatten är bundna i den
hygroskopiska materielen i fartyget. Detta vatten
måste avlägsnas under initialavfuktningen. Här
kan nämnas, att vid uttorkning av ett
pansarskepp sommaren 1950 till ca 35 % relativ
fuktighet, borttogs med aggregaten ca 6 t vatten, som
sålunda varit bundet i den hygroskopiska
materielen ombord. (Med läckluften tillförd fuktighet
är icke medräknad i denna siffra.)
Vid andra fasen är belastningen på
avfuktningsaggregatet beroende av den mängd fuktighet,
som tränger in i fartyget. Ju tätare fartygen är,
desto lägre blir driftkostnaden för
avfuktnings-aggregaten.
Ett avfuktat fartyg kan jämställas med en
förpackning med tämligen hög adsorptionsförmåga.
Den relativa fuktigheten varierar endast
obetydligt med temperaturen. På hösten, när tempera-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
