Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 35. 30 september 1952 - Andras erfarenheter - Timmerlastbilar i USA, av E Br - Plasters värmeledningsförmåga, av Wll - Hur filterduk är konstruerad, av SHl - Böcker - Teknikk og samfunn, av Gunnar Oxaal
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 september 1952
■ 805
bättre vore självfallet en mellanliggande differential, om
ett tillräckligt säkert och automatiskt verkande lås funnes
på denna. Tillfredsställande sådana automatiska
differentialspärrar har emellertid ännu icke kommit i marknaden
(M C HoRBNIE i SAE Quarterly jan. 1952). E Br
Plasters värmeledningsförmåga. Många plaster är
ani-sotropa i fråga om hållfasthet och elektriska egenskaper,
och samma sak gäller värmeledningsförmågan. Emedan
plaster ofta används som värmeisoleringsmaterial, är det av
betydelse att veta hur stor värmeledningsförmågan är i
olika riktningar, så att materialet används på
gynnsammaste sätt.
För mätning av värmeledningsförmågan i anisotropa
material har man använt en metod grundad på bestämning
av temperaturförloppet i materialet under icke stationär
värmeströmning. Man har därvid för varje material gjort
mätningar på tre olika provkroppar med olika
dimensions-förhållanden för att få reda på värmeledningsförmågan i
tre riktningar.
Vid mätningar på plaster har man använt provstycken
med 12,7—25,4 mm tjocklek och med bredd och längd
mellan 48 och 80 mm, varvid provstyckenas volym var
32—150 cm8. Mätningsresultaten framgår av nedanstående
tabell, där x betecknar axeln vinkelrätt mot
laminerings-planet, y axeln i armeringens längdriktning och z axeln
vinkelrätt mot denna i lamineringsplanet, i de fall man
kan fastställa dessa riktningar.
Material Täthet Specifikt Värmelednings-
värme förmåga W/m°C
kg/m3 Ws/kg°C ix
Pappersarmerad fenoplast
(Insurok XXX-T-640) .... 1 344—1 351 1 520 0,25 1,47 1,47
Vävarmerad fenoplast
(Insurok C-T-601) ....... 1 336—1 344 1 400 0,33 0,67 0,67
Hydrolyserad lignocellulosa
(Benelux 70) ............. 1 405—1 408 1365 0,36 0,48 0,46
Vävarmerad fenoplast
(Lamicoid C-6030) ....... 1 310 1 510 0,31 1,38 0,40
Såsom framgår av tabellen får man för de armerade
plasterna lägsta värmeledningsförmågan, dvs. bästa
värmeisoleringen vinkelrätt mot lamineringsplanet. I
lamineringsplanet kan värmeledningsförmågan bli nära sex gånger så
stor. För den icke armerade plasten är variationen av
värmeledningsförmågan i olika riktningar relativt liten
(FiRIEMNG, Eckert & Westwateir i Industrial &
Engineering Chemistry apr. 1952). Wll
Hur filterduk är konstruerad. Hittills har man mest
använt bomullstyger som filterduk; ylle har kommit i
fråga särskilt för svagt sura lösningar, medan linne, silke
och rajon som tidigare använts i vissa fall nu har ersatts
av syntetiska fibrer. Orion, Vinyon, saran och nylon har
sålunda blivit alltmer populära i USA på grund av stor
hållfasthet och kemisk resistens. Den senare egenskapen
har också asbest och glasfiber som alltjämt används i
begränsad omfattning. Dessa fibrer kan dock inte ge väv
med egenskaper jämförbara med tygers av syntetiska
fibrer.
Under senare tid har man gjort omfattande
undersökningar av filterdukens fysikaliska prestationer vid
filtrering för att fastställa om det finns möjligheter att
förbättra dessa. Det har då visat sig att största delen av
vätskan passerar genom ett tvinnat garn av vanlig typ,
och en mycket liten del genom öppningarna mellan vävens
trådar. Vid användning av en tät bomullsduk går t.ex.
95—98 »/o av filtratet genom garnet och bara 2—5 °/o
genom öppningarna. Tyg av linne, silke, rajon och ylle
förhåller sig på ungefär samma sätt. En följd härav är att
fasta partiklar fastnar i garnet, varigenom duken blir
praktiskt taget ogenomsläpplig.
Filtertyger av syntetiska fibrer har visserligen goda me-
kaniska och kemiska egenskaper, men vid användning är
deras livslängd inte tillräckligt stor för att kompensera
deras höga pris. Även de täpps nämligen till på relativt
kort tid och blir ogenomsläppliga, om inte väven är
mycket gles. I så fall blir emellertid dess filtreringsförmåga
dålig.
Orsaken till den tämligen snabba blockeringen av
filterduk av syntetiska fibrer är också att vätskan till 95—98 °/o
passerar genom garnet, vars porer då fylls med fasta
partiklar. De slag av filterduk för vilka detta gäller är gjorda
av garn tvinnat till en snodd på 0,2—1,2 varv per
centimeter. Försök med hårdare tvinning har visat att t.ex.
70 Vo av vätskan passerar genom ett garn på 60—70 denier
vid en snodd på 6 r/cm men bara 2 "/o vid en snodd på
14 r/cm. Resten rinner genom öppningarna i väven.
Man kan alltså på detta sätt göra ett garn som är nästan
ogenomsläppligt och som därför inte fylls med fasta
partiklar. Prov med ett stort antal olika tyger av syntetiska
fibrer har visat att den snodd som fordras för att fasta
ämnen inte skall tränga in i garnet faller med stigande
garntjocklek. För ett garn på 1 200 denier fordras t.ex.
en snodd på 1,6—1 r/cm och för ett på 30 denier 6—16 r/cm.
Genom att göra filterduk av hårdtvinnat garn kan dess
livslängd ökas betydligt. Vid kontinuerlig
vakuumfiltre-ring av en suspension av lera med ca 40 °/o fasta partiklar
måste t.ex. lätt bomullsduk rengöras grundligt en gång
per dygn. Efter två veckor var garnet så fyllt med fasta
ämnen att rengöringen inte längre hade någon verkan.
Duken måste då bytas.
Ett tyg av 60—70 denier nylongarn med en snodd på
bara 1,2 r/cm fordrade också rengöring en gång per dygn
men kunde användas i sex veckor. En duk av samma
nylongarn men med en snodd på 14 r/cm kunde
emellertid utnyttjas i 22 veckor och behövde rengöras bara en
gång i veckan. Tyget måste slutligen bytas därför att det
var mekaniskt utslitet och inte därför att garnet blivit
tilltäppt med fasta partiklar (E G Smith i Chemical
Engineering Progress nov. 1951). SHl
Böcker
Teknikk og samfunn, av Kåre Fastiixg. Den
Polytek-niske Förening, Oslo 1952. 432 s., ill. 54 nkr.
Et hundre års jubileum tør i seg selv påkalle
oppmerk-somhet. I enda høyere grad gjelder dette markeringen av
hundre år innenfor teknikkens felt. Så ung er teknikken
nesten selv. I Norge har Den Polytekniske Förenings første
sekelfeiring påkalt en særlig oppmerksomhet, fordi denne
förening gjennom hele sin eksistenstid har spilt en ledende
rolle i utredningen av de tekniske og samfunnsmessige
problemer som industriens fødsel har budt vårt land.
Fra å være et lydrike under Danmark var Norge i 1814
trådt inn i en union med Sverige og hadde fått sin egen
grunnlov. I desenniene som fulgte, kom
selvstendighets-tendenser stadig tydeligere frem, men det norske folk
hadde et sterkt behov for opplysning før det’ kunne tenke
på å rå seg selv. Derför er det blandt dem som så
betyd-ningen av opplysningsarbeidet og som handiet etter sitt
syn, at vi må søke Norges frihetsskikkelser. Fremst står
en dikter, Henrik Wergeland, en reformator som i sitt
opp-lysningsverk først og fremst vendte seg til almuen, folkets
brede lag, og vakte til bevisst nasjonal holdning.
Dette frigjøringsarbeid lå på et ändelig plan. Det skapte
en bevegelse som etterhvert bredte seg til hele folket, en
aktiv selvstendighetsrørsle som til slutt munnet ut i 1905
og unionsoppløsning. Midt i dette tidsrom, midt under
denne modningsprosess som omfatter et helt folk, bryter
en ny tid, teknikkens og industriens epoke, inn över den
siviliserte verden.
Mot denne bakgrunn må Den Polytekniske Förenings
virke ses. Den lille, naturvitenskapelig og teknisk kyndige
krets som Norge kunne oppvise omkring 1850, hadde i sin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
