Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 38. 21 oktober 1952 - Andras erfarenheter - Hårdmetallborrar vid bearbetning av gjutjärn, av SHl - Plaster som bindemedel i gjutkärnor, av SHl - Kullager för rätlinjig rörelse, av Wll - Packning för rörliga turbinskovlar, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
882
TÉ3KNISK TIDSKRIFT
konventionella räknat på avverkad spånniängd. De förra
fordrar vidare ca 35 ’"/o mindre matningstryck.
Proven synes visa att borrar med specialspetsar kan göras
med grövre kärna, trubbigare spetsvinkel och mindre
släpp-ningsvinkel än sådana med konventionell spets. Dessa
ändringar bör ge borrar med större hållfasthet och slitstyrka
utan ökning av erforderligt matningstryck. Specialtyperna
visar dock större tendens till vibration än den
konventionella, särskilt vid större matningshastigheter. De förras
fördelar är inte så stora, att den senare kan anses vara ur
räkningen. I synnerhet vid låga skärhastigheter och stor
matning är konventionell spets utmärkt, och användning
av de dyrare specialborrarna är då omotiverad.
Verkstadsförsöken utfördes dels med ®/i6" borrar i en
borrmaskin med fast spindelhastighet på 517 r/m och fast
matningshastighet på 125 mm/min (0,25 mm/r), dels med
13/ie" borrar i en maskin med reglerbara hastigheter. I
båda fallen började de borrade hålen i en arbetad yta och
slutade i en icke arbetad. Arbetsstyckenas hårdhet var ca
170 Brinell.
Vid konstant spindel- och matningshastighet måste
snabb-stålsborrar slipas om efter 200 hål, dvs. efter en
sammanlagd hållängd på 5,7 m, medan hårdmetallborrarna
fortfarande var fullt användbara efter 2 000 hål. Vid
borrning med varierande hastigheter visade det sig att
hård-metallborrar med skär av 44A kan användas med 2,9
gånger större matning än snabbstålsborrar, medan de med
skär av 883 och 779 kan matas med tvåfaldig hastighet.
Med de båda senare slagen av hårdmetallborrar kan man
borra 120 mm långa hål utan risk för att lödfogarna
mellan hårdmetallskären och borrstålet skall skadas genom
för stark uppvärmning (E J Weltær, B J BoNESTIEEL &
F W Lucht i Iron Age 31 maj 1951). SHl
Plaster som bindemedel i gjutkäriior. På senare tid
har inan i gjuterier ägnat användningen av plaster som
bindemedel för kärnor stort intresse. Av tekniska och
ekonomiska skäl ifrågakommer härvid bara fenoplaster,
karbamid-formaldehydplaster och i någon mån
melamin-formaldehydplaster. Dessa ämnen skall ge en bindning av
kärnsanden med specifika och kritiska egenskaper till ett
pris som kan konkurrera med de gängse bindemedlen,
såsom torkande oljor, stärkelse, proteiner, melass eller
kolloidala leror.
Man har funnit att inga av de för bronser och mässing
karakteristiska svårigheterna uppstår vid användning av
plastbindemedel. Fördelarna med plasternas snabba
härdning i sandmassor med låg permeabilitet förefaller särskilt
stor vid gjutning av icke-järnmetaller, för vilka
inträng-ning av metall i kärnan måste undvikas och en god
ytfinhet är av vikt. Hittills har plastbundna kärnor dock inte
fått större användning vid gjutning av lättmetaller.
När rätt plasttyp används och nödvändiga modifikationer
av arbetssättet görs, lär resultatet bli lika gott för
plastbundna kärnor som för oljebundna, men till lägre
kostnad. Nackdelarna med plastbunden sand är framför allt
dess klibbighet och ringa flytbarhet före härdningen.
Genom tillsats av paraffin eller andra smörj- eller
släppnings-medel kan svårigheterna dock undanröjas. Vid
tillverkning av plastbundna kärnor är bearbetningstiden och
sandens vattenhalt ganska kritiska faktorer, men genom
lämplig inblandning av stärkelse eller möjligen lera kan
plast-bunden sand ges praktiskt taget samma egenskaper som
oljebunden.
Plastbundna kärnors hållfasthet efter härdning är starkt
beroende av sandens vattenhalt. Får kärnorna före
härdningen lufttorka på ytan, blir denna lös, medan en
vatten-besprutning omedelbart före härdningen höjer dess styrka
och hårdhet. Kärnorna tenderar emellertid att bli spröda,
varigenom de lätt skadas. De som är bundna med
karba-mid-formaldehydplast kan dock lätt lagas, medan
feno-plastbundna i detta hänseende förhåller sig som
oljebundna.
Härdningen sker vid 150—175°C för
karbamid-formalde-hydplast och vid 200—250°C för fenoplast. Då ingen tid
åtgår för oxidation, blir härdningstiden hälften av den
vanliga. Dimensionsstabiliteten är tillfredsställande, fastän
den i viss mån kan bero på den använda blandningen.
Man måste också vidta åtgärder för att undvika sättning,
särskilt av större kärnor. Polering av plastbundna kärnor
bör undvikas, då den härvid exponerade ytan ofta är lös.
Oljebundna kärnor ger vid gjutningen mera gas än
feno-plastbundna, karbamid-formaldehydplast ger ungefär lika
mycket gas som olja men med större begynnelsehastighet,
varför extra gasutlopp kan behövas vid användning av
denna plast. Ingen av de båda plasterna ger liksom olja
irriterande rök vid gjutningen, men
karbamid-formaldehydplast ger obehaglig lukt. Plasterna tycks inte orsaka flera
fall av eksem än olja. Kärnor bundna med
karbamid-formaldehydplast är lätta att slå ut, därför att plasten
fullständigt förstörs vid gjutningen. Fenoplastbundna kärnor
förhåller sig ungefär som oljebundna.
Av de båda plasttyper vilka för närvarande kan
ifråga-. komma som bindemedel för kärnor ger fenoplast nästan
ingen gas vid gjutningen och synes därför vara idealisk,
men karbamid-formaldehydplast är billigare (P G Pëktz
i Metal Industry 22 juni 1951). SHl
Kullager för rätlinjig rörelse. Speciellt för fram- och
återgående regulatoraxlar och liknande ändamål har man
med framgång använt kullager (Tekn. T. 1946 s. 404). Det
radiella spelet kan man undvika genom att använda
förbelastade lager. Denna konstruktion skall kunna användas
upp till så stora hastigheter som 1 500—2 000 slag per
minut oclx även efter 20 milj. slag är den kvarvarande
förbelastningen så stor att noggrannheten blir tillräcklig
(Engineers Digest nov. 1951). Wll
Packning för rörliga turbinskovlar. Vid ett kraftverk
i USA där man har turbiner med rörliga skövlar, som
automatiskt ställer in sig efter vattentillförseln, har man gjort
prov med olika slag av packningar. Skovlarna (fig. 1)
sitter på tappar lagrade i turbinens nav. Detta är ihåligt och
fyllt med 3 400 1 olja för smörjning av tapplager och
in-ställningsmekanism.
Ett svårlöst problem var att hindra vallén all tränga in
och olja att rinna ut vid skovlarnas tappar. Från början
packades dessa med läderringar, men utbytet av vätska i
navet kunde då bli ända till 100 1/dygn. Förlusten av
dyrbar olja blev därför stor och risken för korrosion av
regleringsmekanismen betydande. Efter flera års experiment
nådde man fram till en konstruktion (fig. 2) med en pack-
Fig. 1. Turbinnav.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
