Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 39. 28 oktober 1952 - Nybyggen - Tysk 400 kV forskningsanläggning, av N G Håkansson - Kraftverk i Syditalien, av G Lbg - Nya metoder - Skyttellös vävmaskin, av Oskar Åkerman - Metallplätering av pulver, av sah - Ångtemperaturreglering genom rökgasåterföring, av Wll - Smörjning av kontaktledningar spar kontaktmaterial, av F Ö
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■908
TEKNISK TIDSKRIFT
linor med 21 mm diameter, placerade i hörnen på en
kvadrat med 400 mm sida.
Luftlinjen matas med tre enfastransformatorer på 1,2
MVA, 10/260 kV, vilka på högspänningssidan är Y-kopplade
med direktjordad nollpunkt. Primärt matas
enfastransfor-matorerna från en trefas sparkopplad 10 kV
reglertransfor-mator på 3,6 MVA. Med denna kan linjespänningen varieras
mellan 95 och 500 kV i 5 kV steg.
Koronaförlusterna kan mätas med två utrustningar. Den
ena är inkopplad på högspänningssidan och cless
instrument avläses med kikare. Den andra är inkopplad i
jordförbindningen för en transformator.
Företaget finansieras till hälften av ERP (Europas
återuppbyggnadsprogram) och till hälften av en förening,
bestående av tyska elverk och sex olika firmor (ETZ 9 maj
1952). N G Håkansson
Kraftverk i Syditalien. Floden Volturno rinner upp i
bergspartiet Meta och utmynnar efter 170 km i havet ett
stycke norr om Neapel. Dess mellersta lopp är outbyggt,
emedan det skulle erfordrats en oproportionerligt stor
damm eller lång tunnel förbi fallsträckan 200 m på 50 km.
Man har därför funnit det lämpligt att leda vattnet en
kortare väg till ett annat vattendrag, Garigliano.
Höjddifferen-sen, 160,4 m, utnyttjas i två kraftstationer.
över den breda Volturno har uppförts en
regleringsdamm; vattnet avledes åt sidan genom en bassäng till en
5,5 km lång tub med 4,26 m diameter, över Venafroslätten,
därefter 9 km i en lika stor trycktunnel, vidare i en
betong-akvedukt med fem 25 m valv över en landsväg samt
slutligen via ett svalltorn genom tvenne tuber till den i berg
insprängda kraftstationen Rocca d’Evandro.
Bruttofallhöjden blir här 140,3 m, som med vattenmängden 13,2 m3/s
givit utbyggnadseffekten 44 MVA och energiproduktionen
109 milj. kWh.
Avloppstunneln är 5,04 km, varefter följer 1 km kanal,
där floden Peccia ansluter sig och genom en tub ledes till
S. Ambrogio kraftstation, som har fallhöjden 20,1 m och
med vattenmängden 18,0 m8/s givit utbyggnadseffekten 7,5
MVA och 22 milj. kWh energi. Härifrån föres vattnet i en
1.18 km avloppskanal till floden Garigliano.
Tunnelbyggandet har varit föremål för arbetsstudier.
Bergarten är kalksten av mycket varierande kvalitet.
Arbetet var avsett att drivas enligt "full face"-metoden, men i
avsikt att med tanke på betongåtgången till inklädnaden
undvika allt för stor utsprängning valde man — allt efter
bergets beskaffenhet — att först gå fram med takort eller
golvort. Sprängningen krävde 1,5 kg sprängämnen per
kubikmeter berg. Utlastningen skedde med lastmaskin på
spår i efterföljande vagn. Sedan en golvort uttagits 60 m
framåt kunde två maskiner lasta framifrån och från
sidorna av tak- och sidomaterialet i tåg om 15 vagnar.
Svensk arbetsmetod och borrmateriel visade sin
överlägsenhet (Water Power juni 1952). G Lbg
Nya metoder
Skyttellös vävmaskin. Skyttlarna har inom textiltekniken
alltid varit bekymmersamma detaljer med många
olägenheter. Otaliga andra sätt att föra inslagstråden genom
varpen har också sysselsatt uppfinnare. Nu har en i Sverige
verksam estnisk ingenjör, Max Pääbo, konstruerat en
skyttellös vävmaskin, Maxbo-vävmaskinen, där tråden
genom en kort, kraftig luftstöt blåses genom varpen.
Metoden erbjuder många fördelar: maskinen får högt
skottantal men ändå skonas varpen; inslagsgarnet löper
med konstant hastighet från en stationär korsrulle: stolen
är enkel och komprimerad och på ett berömvärt sätt i sin
utformning fri från traditionell belastning — och den
arbetar tyst!
Emellertid medför metoden att inslagstråden måste
klippas efter varje inslag. Vävens kanter blir härigenom fran-
siga och lösa. De yttersta varptrådarna måste bindas och
det sker i Maxbo-vävmaskinen genom en slingerteknik.
Tills vidare åtminstone är blåsmetoden endast prövad på
smala vävbrcdder.
Det är för tidigt yttra sig om maskinens användbarhet i
industriell drift och för olika fibermaterial. Nya rön från
experimentverksamheten avvaktas med intresse (B MELIN i
Textil och Konfektion 1952 b. 6). Oskar Åkerman
Metall plätering av pulver. Metallpläterade pulver har
börjat få användning i färgindustrin. Sålunda användes
aluminiumbelagda glimmerpartiklar och guldpläterat
kisel-syrapulver för framställning av aluminium- och guldfärg.
Fördelen är att en avsevärt mindre mängd metall krävs för
täckning än då solida metallpulver används som pigment.
Pläterade pulver har även använts för beredning av
tryckfärger, och vissa tillämpningar skymtar inom
pulvermetallurgin.
Vid framställningen används ett vertikalt rör, som kan
evakueras och som i sin nedre del innehåller en degel,
innehållande pläteringsmetallen. Degeln uppvärmes av en
högfrekvent induktionsspole, varvid metallen förångas i
vakuum. En ringformig behållare i rörets övre del
innehåller pulvret med en finhet av 0,5—5 /<. Då behållaren
mekaniskt sättes i vibration faller ett moln av pulvret
genom röret, varvid metallånga kondenserar på
pulverkornens yta. De belagda partiklarna samlas i en behållare vid
rörets botten (Engineers’ Digest april 1952). sah
Ängtemperaturreglering genom rökgasåterföring.
Vanligen dimensioneras ångöverhettare så, att man får den
önskade ångtemperaturen vid 50—70 */o belastning. Vid
högre belastningar får man då kyla ångan antingen med
yt-kylare eller genom insprutning av vatten. En olägenhet
med denna metod är att man måste överdimensionera
överhettaren i förhållande till behovet vid full belastning.
En annan möjlighet för reglering av ångtemperaturen är
återföring av rökgaser. Man dimensionerar då överhettaren
för full belastning, och vid lägre belastning återföres
rökgaser till eldstaden, exempelvis uttagna mellan
ekonomi-sern och luftförvärmaren. Härigenom ökar man
rökgasflödet genom överhettaren och får en ökning av
värmeupptagningen i denna trots att man får en sänkning av
rökgastemperaturen efter eldstaden.
I anläggningar för höga temperaturer är fördelarna med
rökgasåterföring särskilt stora, emedan det även är
möjligt att återföra rökgaser vid full belastning och därigenom
begränsa rökgastempcraturen efter eldstaden. En dylik
begränsning av temperaturen är till stor nytta vid eldning
med bränslen med besvärliga slaggningsegenskaper.
Förutses ett sådant driftsätt bör överhettaren storlek minskas
med hänsyn till det ökade rökgasflödet vid full belastning
(G W Kessler i Electrical World 28 juli 1952). Wll
Smörjning av kontaktledniiigar spar kontaktmaterial.
På elektrifierade bansträckor med tät trafik kan
förslitningen av kontaktledning och strömavtagarkontakter
uppgå till 50—100 kg per dag ocli 1 000 km vid
kontaktled-ningsspänningen 3 000 V likström. Vid lägre spänning blir
slitningen proportionsvis större.
För att minska denna har flera olika smörjningsmeloder
försökts med varierande resultat. På några italienska
likströmsbanor har under senare tid en anordning för
kontinuerlig smörjning av kontaktledningen med grafitblandad
olja varit i drift och givit goda resultat. Anordningen
består av en oljebehållare om ca 3 1 volym samt en
kolvpump, och är monterad i strömavtagarens fasta ram, fig. 1.
Pumpen drives av strömavtagarens rörelse, men dess
slaglängd är begränsad till 2 cm. Från pumpen ledes oljan
genom en lättböjlig slang till ett hål i kontaktstyckets mitt
och därifrån till kontaktledningen. Oljeförbrukningen
uppgår till ca 0,3 g/km och en oljefyllning räcker således för
en körsträcka av över 20 000 km.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
