Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 43. 25 november 1952 - Kolet — Västeuropas hörnsten, av Nat Ellgar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25 november 1952
1003
Kolet — Västeuropas hörnsten
Redaktör Nat Ellgar, Stockholm
338(4) : 622.33
Inte på måfå eller av ren slump har den schumanska
kol- och stålpoolen kommit att bilda kärnan och
utgångspunkten för en tillämnad europeisk statsbildning. Liksom
effektiv dränering, betonggjutning m.m. är nödvändiga
förutsättningar för att trygga grunden till ett pålitligt
storbygge så tillhör de tunga basindustrierna, framför allt
kolet, vår världsdels mest massivt materiella tillgångar,
dess mest påtagliga realiteter. Här finns de verkliga
realvärdena, här räknar man i kalla faktiska siffror.
Att i en exakt siffra ånge Europas totalbehov av kol är
emellertid vanskligt. Man får hålla sig till senaste statistik
och de färskaste kalkylerna. Enligt dessa förbrukades i
Västeuropa (OEEC-länderna) under år 1951 ca 486 Mt kol,
varav från USA importerats 25 Mt. Inom Västeuropas eget
produktionsområde utvanns 457 Mt, varjämte från Polen
erhölls 8,5 Mt. Dessutom importerades några miljoner ton
från länder utanför Paris-organisationen OEEC:s räjong.
Tack vare denna tämligen generösa försörjning blev inget
europeiskt folk direkt nödlidande på kol, och Västeuropas
industriella totalproduktion av "svart guld" uppvisade
40 "/o stegring utöver 1937 års nivå. Världsproduktionen
hade under samma tid stigit över 75 °/o.
Trots de ansenligt högre produktionssiffror på alla slags
kol man redan nu kunnat avläsa för innevarande år
räknar man med, att kolbristen i OEEC-länderna för år 1952
kommer att belöpa sig till 38 Mt. Med nuvarande
rustningsprogram måste nämligen kolkonsumtionen successivt
stegras de närmaste åren. Även om samtliga redan
kon-trakterade investeringar, särskilt från USA, skulle fullt
utnyttjas, upptar kalkylerna i OEEC:s planhushållning för
slutåret 1956 ett deficit på mellan 25 och 35 Mt. Därvid har
man emellertid, som sagt, utgått från en snabbt ökande
konsumtionsstegring både för upprustning och
återuppbyggnad.
Otillräcklig självförsörjning
Enligt OEEC:s senaste redogörelse har USA och Polen
alltifrån 1946 nästan varit ensamma om kolexport till
Västeuropa. Sedan finns det inte många länder att räkna
på som kolleverantörer. USA har än så länge ledningen.
Därifrån importerades under 1951 till Tyskland 5,6 Mt, till
Italien 4,3 Mt, till Frankrike 4 Mt, till övriga OEEC-länder
blott mindre kvantiteter. Från år 1946 till 1951 stegrades
den genomsnittliga kolkonsumtionen i OEEC-länderna från
335 till 457 Mt och importen av kol från 17,6 Mt (varav
14,4 från USA och 3,2 från Polen) till 35 Mt (varav 25
från USA och 8,5 från Polen).
Några exakta proportioner för den europeiska
kolimporten i fortsättningen är omöjligt att nu förutsäga. Utsikter
finns nämligen att nya transoceana avnämare kan anmäla
sig. I OEEC:s rapporter finner man t.ex., att Europa under
1951 importerade inalles 1,5 Mt kol från Sydafrika,
Madagaskar och Indokina. En utökning av denna import
beror emellertid helt och hållet på föreslagen nedsättning
av de mycket dyra transportkostnaderna, ett väsentligt
hämningsmoment också i fråga om de amerikanska kolen.
En avgjord chans för utvidgning av de exotiska
kolmarknaderna är emellertid, att åtskilliga polska
leveranskontrakt löper ut 1952, och att politiska spänningsmoment av
skilda slag hitintills visat sig störande ha påverkat nya
uppgörelser. Det kalla kriget mellan öst och väst skulle på
så vis kunna stimulera utvidgningen av Europas
transoceana kontaktsystem. Det har inte saknats önsketänkande
i den riktningen.
Kolbristens orsaker
Europas kolbrist beror inte bara på den makalösa
värde-förstörelsen under andra världskriget. Den har också sina
tekniska skäl, främst vanskötsel, på grund av kriget. På
många håll har man även kommit till sådana skikt i
gruvorna, där kolförekomsten totalt utnyttjats. Man bryter sig
1 sådana fall djupare ned och avlägsnar de sterila lagren
för att få stenkol. Dessa förhållanden beror på, att många
gruvor under världskrigsåren icke kunnat underkastas
rationell vård på flera decennier. Man har inte förmått
uppbringa kapital för att hålla driften i gång. Fyndigheter och
brytningar har råkat i förfall och legat för fäfot sedan
krigsåren.
I OEEC:s planhushållningskalkyl för 1956 äskas
investeringskapital, inkl. de tunga industrierna, på sammanlagt
2 210 M$. Härav skulle på Västtysklands del komma 875
M$, motsvarande 3 600 milj. DM. Varken Västtyskland
eller den europeiska betalningsunionen (EPU) kan
emeller-lertid framskaffa detta kapital. Såvida inte USA ...? Som
praktiskt uppehållande åtgärd blir att tillsvidare bedriva
en stram, ytterst försiktig prispolitik i samband med
effektiva rationaliseringsåtgärder för att på bästa möjliga sätt
utnyttja de ofantliga råvarutillgångar Europa har i sina
stora kolcentra.
15 Mt mera kol 1952
För 1952 kalkylerar man med en stegrad kolproduktion
inom Västeuropa på 15,05 Mt. Av denna kvantitet levererar
Västtyskland 7,4 Mt, Ffankrike (Saar undantaget) 2,6 Mt
och Storbritannien 2 Mt. Därtill kommer ännu
oberäkneliga kvoter från den alltmer livaktiga italienska
kolbrytningen. Mot bakgrunden av nuvarande produktion anses
det inte för optimistiskt att räkna med en ökad koltillgång
från de italienska arbetsfälten på 36,4 ®/o under 1952. I
Saar beräknas produktionen i år kunna höjas med 6,3 °/o,
i Västtyskland med 6,2 %>, i Frankrike med 4,8 %>, i
Storbritannien med 0,9 °/o.
Ehuru approximativa har dessa kalkjder verifierats av
redan tillgängliga siffror från produktionen under nyåret.
I januari 1952 utvisade kolproduktionen i Västtyskland en
stegring av 7,7 °/o mot 1951 års månadsgenomsnitt. Denna
kvot ligger alltså 1,5 °/o högre än kalkylerna.
Mekanisering och sociala hänsyn
Det har gjorts aktningsvärda ansträngningar för att höja
kolproduktionen på kontinenten. Så har man konstaterat
gynnsamma verkningar av ett utvidgat
repartiserings-system, dvs. arbete på delning. Samtidigt har andra
attraktionsmedel — bättre bostäder, egna hem etc. —
praktiserats i trivselsyfte för att stimulera arbetarrekryteringen.
Men resultaten har inte fullt motsvarat förväntningarna.
Det är klent med nyanställningar, och gruvarbetarnas
intresse för kvalificerad ökad utbildning har inte gett
önskade resultat i Västtyskland.
I stället har man tillgripit rationaliseringsmetoder i form
av ökad mekanisering och modernisering av det rent
tekniska gruvarbetet. Redan under 1951 nyanskaffades
genomsnittligt 1 014 t maskiner per månad i Västtyskland, vilken
siffra i januari 1952 höjdes till 1 081 t. Nyanskaffningarna
gäller företrädesvis schaktarbetet, inte dagbrytningen alltså.
Västmakternas systematiska arbete på Tysklands
demokratisering har öppnat nya och oförutsedda perspektiv.
Förbättrade maskiner och investeringar för tekniska
framsteg i produktionen är ju idel materiella ting och blott en
enda sida av den europeiska återuppbyggnaden. Det är
vida besvärligare med den avsedda ideologiska och
mänskliga omskolningen av det tyska samhällslivet.
Härvid måste man tillsvidare lägga huvudvikten vid en
höjning av den tyska gruvarbetarens sociala standard, en
intimare anpassning till de demokratiska idealen om
jämlikhet och människovärde — dessa enligt västeuropeisk
ideologi omistliga andliga ting, som inte obetingat blott
innefattar ekonomiskt välstånd. Man utgår ifrån, att förut-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
