Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 46. 16 december 1952 - Nya metoder - Våt förbränning och kolning av torv, av SHl - Sintrade plattor för ackumulatorer, av SHl — U T—h - Flamplätering med volfram-koboltkarbid, av SHl - Tillbehör för avstickningsoperationer i små svarvar, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25 november 1952
1079
Våt torv
Fig. 1. Våt förbränning och kolning
av torv; A och B förvärmare, C
reaktionskärl, D expansionskärl för
värmeåtervinning, E och F filtrering
och pressning, G värmeväxlare, H
skrubber.
torv med syrgas vid 170—190°C och 15—30 kp/cm2, varvid
praktiskt taget bara kolsyra och vatten erhållits. Metoden
att utnyttja våt förbränning vid våtkolning av torv har
provats i halvstor skala varvid syre använts som
oxidationsmedel. Man kan emellertid också använda luft men
måste då vid apparatkonstruktionen ta hänsyn till att
större mängd okondenserbar gas skall hanteras.
I en apparat (fig. 1) för behandling av torv med 5—15 °/o
torrsubstans matas torvsuspension in i en förvärmare A i
vilken dess temperatur höjs till något under 100°C. Den
går sedan till en annan förvärmare B där den värms till
160—180°C med direkt ånga från
värmeåtervinningsappa-raten D. I reaktionskärl C bränns den partiellt vid 20—25
kp/cmE tryck, varvid suspensionens temperatur stiger till
185—195°C och våtkolning sker. I D sänks trycket under
utveckling av ånga som leds till B. Slutligen sker filtrering
och pressning i E och F till en vattenhalt på ca 50 fl/o. Det
avgående varmvattnet leds till förvärmaren A. Gasen från
reaktorn innehåller bara 5—10 ^/o syre. Dess värme
tillvaratas i en värmeväxlare G, kolsyran avlägsnas i en
skrubber H, och syret återförs till reaktorn.
Bara den första förvärmningen av torven sker med
värmeytor, ocli den kan genomföras utan svårighet därför att
beläggningar på värmeytorna inte uppstår förrän vid
temperaturer över 100—120°C. I den andra förvärmaren späds
torvsuspensionen visserligen ut något, men denna
olägenhet är obetydlig i jämförelse med de svårigheter som
möter vid indirekt uppvärmning av torvsuspensionen till
kol-ningstemperatur (K n C|ede|rquist & P Bering i Acta
Polytechnica nr 105). SHI
Sintrade plattor för ackumulatorer. Alkaliska
ackumulatorer är av två slag, nickel-järn- och
nickel-kadmium-typen. I båda är elektrodernas aktiva material inneslutet i
perforerade höljen av stål. Man har emellertid nu börjat
göra plattor för nickel-kadmiumackumulatorer av porös,
sintrad metall, erhållen ur nickel- eller järnkarbonyl, som
impregneras med det aktiva materialet. Genom termisk
sönderdelning av utspädd nickelkarbonylånga fås ett
lämpligt nickelpulver.
Vid tillverkning av plattorna fyller man vanligen
karbo-nylnickelpulver av speciellt låg volymvikt (0,6 g/ml) i en
grafitform i vilken ett trådnät av rennickel eller förnicklat
järn placerats så att det kommer i plattans mitt. Trådnätet
bör ha en maskvidd på minst 0,8 mm. Därefter sintrar
man materialet i ca 10 min vid 870—930°C i en atmosfär
av dissocierad ammoniak. Plattorna får svalna i formarna
i samma atmosfär. De bör ha en porositet av 75—80 °/o
varav 40—50 °/o utnyttjas vid impregneringen med aktivt
material.
Vid denna, som används både för positiva och negativa
elektroder, doppas plattorna i lösningar av ett nickel- resp.
kadmiumsalt, vanligen nitrat, varefter de görs till
elektroder i en alkalisk elektrolyt, tvättas och torkas. Den första
impregneringen görs vanligen i vakuum. Behandlingen
upprepas tills önskad mängd nickel- eller kadmiumhydroxid
fällts ut i porerna. Vid katodbehandlingen används
vanligen varm alkalisk ellyt, varvid kvarblivande nitratjoner
reduceras till ammoniak som bortgår. En av svårigheterna
ligger nämligen i bortskaffandet av nitratet.
Idén att göra batterier med sintrade plattor väcktes i
Tyskland under andra världskriget. De har särskilt intresse för
militära ändamål. Deras största fördelar torde vara att de
har bättre verkningsgrad och högre belastningsförmåga än
vanliga alkaliska batterier (A fueicheir i Journal of the
Electrochemical Society 1948 s. 289; G B Eixis, II MainDel
& D Lindén i Journal of the Eleetrochemic Society sept.
1952; Engineers’ Digest okt. 1952). SHI — U T-li
Flamplätering med volfram-koboltkarbid. Man kan nu
ge nästan vilken metall som helst slitstark yta enligt en
amerikansk metod, flamplätering med
volfram-koboltkarbid. Alla sorters stål, gjutjärn, aluminium, koppar,
mässing, brons, titan och magnesium kan sålunda ytbehandlas
på detta sätt, medan man hittills inte kunnat plätera krom,
hårdmetall med volframkarbid, ej heller slipade eller
slitna frampläterade ytor.
En av metodens viktigaste fördelar är att grundmetallens
temperatur inte stiger över 200°C under pläteringen,
varigenom metallen inte skadas på något sätt och inte slår
sig. Plana ytor, cylindrar, hål och delar med oregelbunden
form kan pläteras i storlekar på högst 150 mm bredd och
1 000 mm längd. Delarna kan användas direkt efter
plätering eller först efter slipning med diamantskiva.
I användning har flampläterade delar i de flesta fall visat
mycket större slitstyrka än gjutna legeringar,
kromöverdrag och härdat verktygsstål. Slitstyrkan är vanligen minst
lika stor som hårdmetalls, men delarnas elasticitetsmodul
är mindre och deras slagseghet och resistens mot
temperaturväxlingar större än hårdmetalls. Man lär därför med
fördel kunna flamplätera precisionsdelar. När de blir slitna
kan man ta bort karbidskiktet och plätera om dem.
Flampläterat stål sägs vara särskilt lämpligt till kärnor
vid pulvermetallurgisk framställning av metalldelar.
Sådana kärnor, som man nu oftast gör av hårdmetall för att
de skall få tillräcklig slitstyrka, är spröda medan
flampläterat stål förenar dettas seghet med karbidens slitstyrka.
I de flesta fall är ett karbidskikt som överstiger
slittoleransen med 0,025 mm tillräckligt.
I den karbid, som används vid flamplätering, ingår
elementen volfram, kol och kobolt (8 °/o) liksom i hårdmetall,
men ingen fri kobolt finns i den förra. I stället består
denna av de kemiska föreningarna WC och Co2\V4C, Co3W3C
eller Co4W2C. Karbidöverdraget består av utplattade
skivor vilkas diameter är många gånger deras tjocklek.
Bindningen mellan karbid och grundmetall är mekanisk. Den
förra blandas inte med den senare i gränsytan, och inget
synligt oxidlager uppstår. Vid deformation av
grundmetallen spricker karbidskiktet eller flagar av.
Hur flamplätering går till anges inte. För närvarande
utförs den bara i ett enda laboratorium i USA, men man
planerar utvidgning av verksamheten (Journal of Metals
okt. 1952; F E klng i Materials & Methods okt. 1952; H W
Periry i Metal Industry 28 nov. 1952). SHI
Tillbehör för avstickningsoperationer i små svarvar.
Vid tillverkning av smådetaljer i precisionssvarv arbetar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
