Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 48. 30 december 1952 - Smörjmedel, av Bertil Knutson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
25 november 1952
1117
Vid smörjning av lager arbetande vid högre
temperaturer, exempelvis i hjulnaven på bilar,
används fett med smältpunkter på 100—200° C,
vilka är framställda av mineralsmörjolja och
litium-, natrium-, kalium- eller bariumtvålar.
Litiumfetten kan användas som universalfett för
smörjning av lager och har under senare tid
vunnit stort erkännande. Fett innehållande
aluminiumtvål användes ofta som chassifett.
Special-fett för valstappar, för plåtpressningsarbeten
m.m. förekommer i marknaden.
Tillsatser
För att förbättra de moderna smörjoljorna och
smörj fetten används numera i stor utsträckning
tillsatser (Tekn. T. 1951 s. 317). Dessa används
i mängder på 0,01—8 %.
Tillsatserna kan ha olika verkan. En grupp gör
t.ex. oljorna mera köldbeständiga. De används i
motoroljor, frysmaskinoljor, tryckmediuinoljor
och smörjoljor för särskilt låg temperatur. En
sådan tillsats är t.ex. kondensat av paraffin och
naftalen framställda enligt Friedel—Craft. De
förhindrar vanligen nätbildning vid kolvätenas
kristallisering vid låg temperatur.
Vissa tillsatser motverkar lagerkorrosion (Tekn.
T. 1951 s. 433) och oljornas försämring genom
oxidation. De kallas inhibitorer eller
antioxidationsmedel och är av två huvudtyper, dels
sådana som verkar direkt fördröjande på
oxidationsförloppet, t.ex. fenyl-a-naftylamin och
tri-alkylfenoler, dels sådana som motverkar järns
och koppars katalytiska verkan på
oxidationsförloppet. De senare är vanligen organiska
svavel- och fosforföreningar.
Oljors oxidationsbeständighet har provats enligt
en metod vid vilken man fastställer den tid som
åtgår för att oljan skall ta upp en viss mängd
syre. Det visade sig då bl.a. att en viss
spindelolja tog upp denna syremängd på 12 000 min,
under det att samma olja som försatts med
endast 0,1 % järnnaftenat absorberade samma
mängd syre på 120 min på grund av järnets
katalysatorverkan. I detta fall hade oljans
oxidationsbeständighet så försämrats att samma
oxidationsförlopp gått på 1/100 av tiden.
I ett annat fall hade ett cykelnav legat i förråd
några år insmort med kullagerfett bestående av
natriumtvål och mineralsmörjolja. På den ena
sidan, där alla metalldelarna var av stål, var
fettet praktiskt taget oförändrat. På den andra
sidan ingick även en mässingshylsa i
konstruktionen. Genom rådande potentialdifferens hade
bildning av järn- och koppartvålar påskyndats,
och dessa ökade i sin tur genom katalys fettets
oxidationshastighet. Koppartvål och järntvål av
fernissartad karaktär hade bildats, och lagret var
icke längre funktionsdugligt. Ett nav av annan
tillverkning fungerade oklanderligt, men i
konstruktionen ingick här en hylsa av brons som
var resistent. Av det anförda framgår, att i
möjligaste mån resistenta metaller bör användas vid
maskinkonstruktioner. Metallernas
potentialdifferens bör ligga så gynnsamt till som möjligt.
De antioxidationsmedel som verkar direkt
fördröjande på oxidationsförloppet förekommer ofta
i textiloljor och turbinoljor. Antioxidationsmedel
med metallpassiverande verkan har man
speciellt i motoroljor tillsammans med andra
tillsatser av typ "detergents", som motverkar
avsättningar i motorn, speciellt dem som
uppkommer då bränslen med hög svavelhalt används.
De oljor som används för smörjning av
förbränningsmotorer kallas "regular"-,
"premium"-och "heavy duty"-oljor. Samtliga tre typer utgörs
vanligen av extraktionsrenade kvalitativt mycket
goda smörjoljor. "Regular"-oljorna innehåller
vanligen inga tillsatser. "Premium"-oljorna
innehåller antioxidationsmedel, vanligen av
metallpassiverande typ, samt numera även mindre
mängd "detergent". "Heavy duty"-oljorna
innehåller antioxidationsmedel och större mängd
"detergent". De skall fylla US Army Specification
Mil-0-2104 av 1950. Denna norm omfattar olika
motorprovningar i Caterpillar- och
Chevrolet-motorer. Efter provningarna fastställs det skick
vari motorernas lager, kolvar, kolvringar m.m.
befinner sig.
"Heavy duty"-oljor användes speciellt för
snabbgående dieselmotorer. Då det i marknaden
förekommer dieselbränslen innehållande över
1 % svavel, har man för dessa bränslen infört
en "heavy duty"-olja, som innehåller ännu större
mängd tillsatser. För stationära långsamtgående
dieselmotorer används vanligen smörjoljor utan
tillsats. Smörjoljor för flygmotorer innehåller
vanligen ej tillsatser. För smörjning av
tvåtakts-motorer skall "heavy duty"-oljor ej användas.
För att förbättra en oljas viskositetskurva
använder man vissa tillsatser, t.ex. polybutylen. En
förstklassig motorsmörjolja med god
viskositetskurva har vanligen ett viskositetsindex av 90—95
som kan ökas till 110 eller mera med tillsatser,
t.ex. det nyss nämnda.
En annan grupp tillsatser förbättrar
smörjoljeskiktets bärighet. De är vanligen organiska
svavel-, klor- eller fosforföreningar och används var
och en för sig eller tillsammans. Dessa tillsatser
används i kugg- och snäckväxeloljor, i
automatoljor för stålbearbetning samt vid extrema
belastningsförhållanden. Vid bearbetning av
legeringar bör dock en viss försiktighet iakttas med
dessa oljor, då missfärgning av bearbetat
material kan uppstå. Denna nackdel vidlåder ej
automatoljor innehållande lard- eller klövfotsolja.
Tillsatser som förhindrar skumbildning
används t.ex. i turbinoljor och smörjoljor för
växlar. De är ibland silikoner.
De nämnda tillsatserna är i allmänhet av stort
värde. Dock kan en del vara mindre lämpliga
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
