Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 48. 30 december 1952 - Smörjmedel, av Bertil Knutson - Lager och smörjning. Diskussion, av B Holst, J Götzlinger, J Munck af Rosenschöld, H Almquist och L Luthman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
■1118
TEKNISK TIDSKRIFT
under vissa betingelser. Så kan t.ex. små
mängder vatten förorsaka utfällning av tillsatsen i
"heavy duty"-oljor.
Slutligen må framhållas att grundprincipen för
användning av tillsatser bör vara att ytterligare
förbättra redan goda smörjmedel eller som
någon målande har yttrat: De skall inte användas
som kryckor utan som vingar.
Diskussion
Glidlager
En blocklagerkonstruktion av Archibald för höga
hastigheter kännetecknas av fasta glidblock med trappsteg, som
har höjden ca 3 gånger oljefilmens tjocklek. I stället för
segmentblock kan man även använda en hel ring. Sådana
axiallager av stål löpande mot vitmetall användes vid
glid-hastigheter på 10—20 m/s. De är försedda med
smörjränder i den roterande delen.
För stora vertikala generatorer har Asea byggt axiallager
för 1 200 t belastning och ett lager för 1 700 t är under
tillverkning. Vid låg hastighet användes lagertrycket 30
kp/cm2 och vid högre hastighet kan man med hänsyn till
ökningen av filmens tjocklek gå upp till 40 kp/cm".
Vid glidlager kan ojämnheter i lagren medföra att man
får direkt metallisk kontakt vid hastigheter på 900—5 000
r/m. Detta kan kontrolleras på elektrisk väg, varvid direkt
överslag erhålles redan vid obetydlig spänning.
Det anses att den babbits som finns i handeln kvalitativt
försämrats. En bidragande orsak härtill kunde vara
metallernas höga pris och svårigheten att anskaffa dem. Detta
har tvingat förbrukaren till ett flertal omsmältningar,
vilket i och för sig kan ha bidragit till de försämrade
egenskaperna. Speciellt inom pappersindustrin har man
märkt att lagerskålar av vitmetall lossnade från underlaget
i större utsträckning än tidigare. För att avhjälpa detta
använder man en speciell metod, "smetlödning", som
tillgår på följande sätt: undersidan för smetlödningen
för-tennes mycket omsorgsfullt; hela lagerdetaljen värms till
ca 200°C, varefter lagermetallen lödes på i strängar; sedan
bearbetas ytan och skaves. Metoden har givit mycket goda
resultat men kan inte användas vid gjutjärn.
För att förbättra smörjningen kan man använda en
av-skrapare för varm olja, lämpligen på ett avstånd från
glidytan lika med en tredjedel av oljefilmens tjocklek. För en
säker oljetillförsel är en lämplig fasning av inloppskanten
av väsentlig betydelse.
I reläer och på andra ställen, där stål får glida mot stål
eller gjutjärn vid vickande rörelse utan möjlighet till
omsorgsfull smörjning uppträder en typ av röstning, som
förmodas vara av karaktären passningsrost. Det
framkastades en teori att oxiderna blir svarta då kallsvetsning
uppträder, och röda vid oxidation av elektrolytisk karaktär
(Tekn. T. 1952 s. 913).
Lager av "pansarkol" har i vissa fall, t.ex. vid varmt
kon-densatvatten, visat sig vara ändamålsenliga, men
materialet är ganska sprött. För att öka livslängden kan man
använda en hållarring av stål.
Med nylonlager har gjorts prov, varvid den högsta
tillåtliga temperaturen visat sig vara 70°C. Plaster av olika
slag, framför allt teflon, nylon och vävbakelit har kommit
till användning i lager för vickande rörelse och befunnits
vara goda i många fall. I vävbakeliten förefaller
vävinläg-gens större motstånd mot deformation vara av den största
betydelse, då de uppträdande "åsarna ger upphov till en
mängd kilformade smörjoljeskikt som uppbär belastningen
på samma sätt som ett vanligt blocklager.
Bearbetning av referat från gruppdiskussioner under ledning av
B Holst, J Götzlinger, J Munck af Bosenschöld, H Almquist och
L Luthman.
Självsmörjande lager av brons måste efterarbetas på
sådant sätt att porositeten i ytan inte fördärvas. För denna
bearbetning finns ett speciellt skärverktyg. Det är för
övrigt lämpligare att pressa ut lagret med dorn än att
kalibrera med kula.
Det anses även att de självsmörjande lagren är
problematiska ur bullersynpunkt. Genom svarvning av glidytan
kan man få tyst gång, men det ställs stora krav på
utförandet av denna svarvning, vilket gör att metoden inte
rekommenderas för allmänt bruk. Man måste ha skarpa
hårdmetall- eller diamantverktyg med vinklar avpassade
så, att porsystemet hålles öppet.
Vid vickande rörelse är självsmörjande bussningar ett
mycket användbart och mycket allmänt använt
maskinelement. Självsmörjande bussningar får dock, enligt
fabrikanterna, ej uppfattas som vanliga glidlager innehållande
olja. En självsmörjande bussning fungerar snarare som en
svamp, ur vilken olja frampressas vid belastning och vid
den minsta rörelse på lagringen. Så t.ex. ökar vid
självsmörjande bussningar den tillåtna belastningen med
sjunkande hastighet, vilket är belt naturligt, då en
självsmörjande bussning ej har samma möjligheter till kylning
genom oljan som ett vanligt lager. Man har praktiskt
funnit en högsta tillåten lagerbelastning på 80 kp/cmE vid
belastning av utmattningskaraktär.
Vid de självsmörjande lagren är det vidare viktigt att
man har en ordentlig pumpverkan i porsystemet under
axelns rotation, så att man får en tillfredsställande
oljecirkulation. Oljan oxideras då endast långsamt. Annars kan
oljan i glidytan snabbt försämras och beckar på grund av
dålig omsättning.
En betydelsefull erfarenhet är att självsmörjande
bussningar av standardutförande ej får användas i flygplan
eller på andra ställen, där stora variationer uppträder i det
atmosfäriska trycket. Detta är en följd av att den i
lagermaterialets kaviteter inneslutna luften expanderar vid
sjunkande yttre tryck och tränger ut olja ur lagret. Man
kan dock använda självsmörjande bussningar även i dylika
fall, om speciella åtgärder vidtagits för att i förväg utdriva
luften.
När porösa lager släpper ifrån sig olja, bestämmes den
utsläppta oljemängden av den högsta drifttemperatur som
uppnås. Vid följande avsvalning kan lagren inte utan
särskilda åtgärder suga åt sig samma volym olja. Under
starten kan därför oljud i form av gnissel ibland uppstå, tills
friktionsvärmet åstadkommit en sådan temperaturhöjning
att olja i porsystemets centralare delar hunnit matas fram.
För att förbättra förhållandena kan man använda tätningar
och impregnerad filt i kontakt med lagren för att ta emot
och återge utmatad olja.
Där mycket stor livslängd önskas på lagren använder man
numera ofta tillsatssmörjning eller åtminstone
oljereservoar.
Riülningslager
Kataloguppgifterna på kullagrens livslängd är beräknade
med hänsyn till utmattning, men vid höga hastigheter kan
även andra faktorer spela in, så att livslängden minskas.
Främst är det kulhållarna, som vid ineffektiv smörjning
kan sänka livslängden genom snabb slitning mot kulorna.
För att få bättre tystgång på rullningslagren arbetar man
med slipningsmetoder, som skall ge bättre geometrisk form
och snävare toleranser på kulor, rullar och ringar. Ljudet
är även beroende av korrekt lagerinbyggnad, frånvaron av
främmande partiklar i lagren m.m.
De koniska rullagren anses inte lämpliga som axiallager
på grund av den relativt höga friktionskoefficienten, som
medför för hög temperaturstegring vid höga hastigheter.
För lager av denna typ anses den högsta tillåtna
hastigheten vara 3 000 r/m vid 30—50 mm axlar.
Vid sfäriska axialrullager torde den maximala
belastningen vara 200—300 t, men den praktiska gränsen är för
närvarande 80 t vid 350 r/m och för lager utan kylning 40 t
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
