Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 16. 21 april 1953 - Andras erfarenheter - Mätning av cylinderslitning med radioaktiv spårteknik, av E Br - Till klorofyllets försvar, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ib april 1953
337
Fig. 3. Avnötning av övre kolvring, t.v. vid övergång från
driftförhållanden med hög avnötning (olja utan tillsatser)
till låg avnötning (olja med tillsatser), t.h. viel övergång
från låg till hög avnötning (oljebyte).
gjort resultaten av en del undersökningar med nämnda
radioaktiva hjälpmedel. De förut kända erfarenheterna
av korrosionens beroende av cylinderns drifttemperatur,
av bränslets svavelhalt o.d. bekräftas genom de nva
försöken. En hel del försök med olika oljor och bränslen
samt inhibitorer för dessa har även gjorts. Några
anmärkningsvärda nya resultat av mer allmängiltig natur har
dock i detta avseende ej framkommit. Här får man nog
avvakta resultat från massundersökningar vid olika
laboratorier, sammanställda av opartiska vetenskapliga
institutioner eller forskare på området. I det följande anföres
en del nya resultat av speciellt intresse.
Nötningen av översta kolvringen i en encylindrig
provmotor ökar med blandningsförhållandet luft/bränsle, fig. 1.
Temperaturen i den övre delen av cylinderväggen hölls
under försöken så låg som 38°G, belastningen var låg,
varvtalet 1 000 r/m och bensinen liksom smörjoljan av
"ordinär handelstyp", den sistnämnda med tillsatser
(sannolikt "premium"-typ). För bestämning av
blandningsförhållandet användes två metoder: mätning av tillförda
mängder bränsle och luft samt avgasanalys enligt
Orsat-metoden. Den sistnämnda ger över hela registret en
relativt mager blandning, sannolikt beroende på att en del
bensin under driften späder ut smörjoljan. Anledningen till
att avnötningen växer med ökat luftöverskott anser man
vara ökad mängd korrosiva gaser vid magrare
blandningsförhållanden, vilket avgasanatyser även bestyrker.
Sannolikt inverkar emellertid även andra variabla faktorer, t.ex.
temperaturförhållanden, bränsletyp och
belastningsförhållanden. För rik blandning medför motorförsmutsning och
stark oljeutspädning som i längden ökar slitningen
indirekt.
I allmänhet har man hittills haft uppfattningen att en
lätt knackning vid acceleration tyder på riktig inställning
av förtändningen och att motorn därvid får sin bästa effekt,
utan att några olägenheter uppstår. Diagrammet fig. 2
tyder emellertid på att en markerad och stark stegring
av avnötningen uppstår då en lätt knackning uppkommer
i cylindern. Den streckade kurvans förlopp torde dock
vara osäkert. Dessa försök har också fått en viss kritik
av andra oljemän, som ansåg att med en lämpligare skala
för ordinatan förloppet från "ingen knackning" till "lätt
knackning" knappast berättigar till att anta annat än en
ungefär rät linje. Dylika försök torde vara svåra att
utföra, särskilt om man icke använder provmotor med
inställbart kompressionsförhållande.
Prov har gjorts med övergång från en period med stor
till en med liten cylinderslitning och omvänt, fig. 3. Vid
stor cylinderslitning användes olja utan tillsats av
inhibi-lor och förändringen åstadkoms genom att oljan byttes
mot en olja med nötningsmotverkande tillsatsämnen. Man
ser att en redan något försliten eller korroderad övre kolv-
ring betingar omkring 5 h övergångstid, innan man får ett
drifttillstånd med så låg förslitningsgrad, som motsvarar
den nya oljans egenskaper. I motsatt fall däremot inträdde
på några minuter övergång till hög förslitning, när den
sämre oljan tillfördes. Ett dylikt relativt kortvarigt
förlopp torde icke kunna konstateras med de äldre
undersökningsmetoderna och detsamma gäller också kallstarter
o.d., vilka senare emellertid ännu icke synes varit
föremål för undersökningar av denna art.
Otvivelaktigt öppnas nu utsikter att genom
massundersökningar med radioaktiva mätmetoder till överkomligt
pris och på rimlig tid erhålla viktiga, allmängiltiga
forskningsresultat från detta område (Jackson, Burk, Test &
Co well i SAE Quarterly Transactions juli 1952). E Br
Till klorofyllets försvar. Användningen av klorofyll i
preparat av olika slag har på senare tid utsatts för stark
kritik. Denna är delvis befogad, delvis obefogad. De
överdrivna, för att inte säga absurda påståenden om
klorofyllpreparats användbarhet som gjorts i vissa firmors reklam
är närmast löjeväckande och har bidragit till att
undanskymma de värdefulla egenskaper som preparaten har.
Sålunda har A H Corwin vid Johns Hopkins University
hårt kritiserat de uppgifter om deras värde som
förekommit i reklam och litteratur (Tekn. T. 1953 s. 98).
Man kan instämma i flera av Corwins uttalanden,
framför allt i att flera och noggrannare undersökningar behövs.
Hans farhågor att natriumkopparklorofyllin har giftverkan
synes dock överdrivna. Kopparjonen är giftig, men det
finns inget pålitligt bevis för att den i klorofyllpreparat
komplexbundna kopparn frigörs i människokroppen. Det
är visserligen möjligt att koppar i jonform kan
förekomma i preparaten, men tillverkarna är särskilt noga med
att detta inte inträffar. Råttor eller möss som givits
90-procentig natriumkopparklorofyllin (farmaceutisk kvalitet)
i doser på 2 g/kg kroppsvikt har inte visat några
förgiftningssymptom.
En brittisk firma, som tillverkar klorofyllpreparat av hög
kvalitet, ansåg till en början att dessa inte kan ta bort
lukt. Den tillhandahöll en efterfrågad produkt och
överlät åt avnämarna att göra de påståenden om dess
användbarhet som dessa ansåg berättigade. I stort sett intar
firman alltjämt denna ståndpunkt, men den anser numera
på grund av egna erfarenheter att klorofyllpreparat i några
fall kan förstöra luktande ämnen.
Man har nämligen funnit att natriumkopparklorofyllin
påtagligt minskar lukt av svavelhaltiga föreningar, såsom
oorganiska och organiska sulfider och disulfider,
tioglykol-syra och dennas salter, merkaptaner (bensylmerkaptan)
och några oljor (i lök och vitlök). Klorofyllpreparat
minskar emellertid lukt bara från denna grupp av ämnen
och tycks alltså ha utpräglat selektiv verkan. Det är
därför troligen felaktigt att, som några gjort, tillskriva
vattenlösliga klorofylliner förmåga att ta bort lukt av
tri-metylamin.
Då "dålig andedräkt" i många fall kan hero på närvaro
av svavelföreningar, uppkomna genom nedbrytning av
äggviteämnen, synes det inte orimligt att införande av
klorofyllpreparat i munhålan kan minska lukten. En noggrann
undersökning med tuggummi innehållande
kopparkloro-fyllin ger starkt stöd åt denna uppfattning. Samma
resonemang skulle mycket väl kunna tillämpas på lokalt
anbringande av klorofyllpreparat för borttagande av
svettlukt m.m.
Det förefaller mindre troligt att klorofylliner, intagna
genom munnen, kan ta bort lukt av utdunstningar då det är
osannolikt att de absorberas i matsmältningskanalen och
kommer in i blodet i nämnvärd mängd. Även om så skulle
ske måste man komma ihåg att de ämnen, som ger lukt
av svett, till största delen alstras sekundärt av bakterier,
som lever på hudens yta, och inte primärt i blodbanan.
Likaså är det mycket osannolikt att klorofyll spelar
nämnvärd roll vid borttagande av lukt i rum med appa-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
