Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 19. 12 maj 1953 - Växtskyddsmedel, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
396
TEKNISK TIDSKRIFT
de inte behöver spridas över hela växterna då
de absorberas och fördelas jämnt i dessa. Då
de angrips av växternas enzym förstörs de dock
vanligen på 1—6 veckor. Under denna tid kan
de emellertid inte sköljas bort av regn, och de
är inte heller farliga för nyttiga insekter, t.ex.
bin och bladlössens naturliga fiender.
Systemiska medel är strängt taget ingen nyhet.
Man har länge använt t.ex. natriumselenat som
ett sådant, men det var först under andra
världskriget som stora framsteg på området gjordes.
De viktigaste systemiska medlen är för
närvarande 0,0-dietyl-0-2- (etylmerkapto) etyltiofosf at
(Systox) och oktametylpyrofosforamid
(schra-dan, OMPA, Pestox 3). Systox är det enda som
hittills godkänts av Department of Agriculture
för användning på bomull. Schradan används
nu bara som aerosol i växthus men bör också
kunna utnyttjas för bomull och prydnadsväxter.
I början av 1952 kom ett brittiskt systemiskt
medel, Hanane, i handeln. Det är en blandning
av bis(dimetylamino)fluorfosfinoxid och
bis(me-tylamino)fosfonanhydrid. Hanane verkar i ca
6 veckor och har visat sig effektivt mot
sköldlöss, som förstört mer än 10 % av
kakaoodlingarna på Guldkusten genom att sprida ett virus.
I USA får systemiska medel användas bara på
växter som inte utnyttjas som födoämnen.
Förgiftningsrisken måste undersökas noggrannare
än hittills skett innan dessa mycket lovande
insektmedel kan friges för allmänt bruk. I Sverige
finns inget hinder för deras användning då de
inte är upptagna i giftstadgan. En nackdel hos
systemiska medel är att de måste anbringas
i relativt stor mängd, varigenom de blir dyrbara
i användningen.
Medel mot insekter levande i jorden
Ett stort antal ämnen, såsom kolsvavla,
cyan-väte, metylbromid, etylendibromid och
klorpi-krin, har föreslagits för desinfektion av lagrade
födoämnen och bekämpning av insekter (särskilt
kvalster och trådmaskar) som lever i jorden. De
kostnader för apparatur och arbete, som
användning av dessa insektmedel medför, har hindrat
deras utnyttjande i större omfattning. På senare
tid har dock förbättrade maskiner samt billigare
och effektivare kemikalier kommit i marknaden.
Bekämpning av i jorden levande skadeinsekter
får växande betydelse bl.a. därför att deras
naturliga fiender starkt decimeras vid användning
av DDT och andra insektmedel så att balansen
förskjuts till deras fördel. Ett av de
effektivaste medlen mot kvalster är paration, som
används särskilt i fruktträdgårdar. Av betydelse
är också t.ex.
2-(Jp-ferf-butylfenoxi)isopropyl-2-kloretylsulfit (Aramite),
bis(p-klorfenoxi)metan (Neotran) och di(/)-klorfenyl)metylkarbinoI
(Dimite); O-etyl-O-p-nitrofenylbensentiofosfonat
(EPN 300), som Du Pont släppte ut 1950 för
användning mot kvalster på frukt, används nu
också mot många andra insekter.
Trådmaskar eller nematoder tycks vara
betydligt svårare att få bukt med än kvalster. Av de
kemiska bekämpningsmedel som hittills försökts
torde halogenerade kolväten vara bäst. Mest
har man använt en blandning av diklorpropylen
och diklorpropan (D-D), som visat sig tämligen
effektiv i ekonomiska kvantiteter vid
användning i växthus mot icke systbildande trådmaskar.
Svårare och ännu inte lösta problem erbjuder
de systbildande trådmaskarna, t.ex. betål och
potatisål. Det uppges att betålen bekämpats med
D-D i stor skala i USA och delar av Belgien.
I t.ex. Storbritannien har man dock inte erhållit
ekonomiskt lönande resultat. Potatisålen, som
angriper både potatis och tomater, torde för
närvarande vara den värsta skadegöraren bland
trådmaskarna i västra och norra Europa. I
Storbritannien uppskattas skadorna till 2 M£/år9.
Vid laboratorieförsök har halogenerade
kolväten (däribland D-D) visat sig mycket effektiva.
De tränger in i systorna, genom äggskalen och
dödar larverna. Svårigheten är emellertid att
finna ett medel som har tillräcklig verkan i sådana
koncentrationer som kan åstadkommas på fältet
för rimlig kostnad. Bara för mycket värdefulla
skördar, t.ex. tidig potatis, kan man hålla
potatisålen i schack genom att använda upp till 450
kg/ha. Även vid odling av tomater i växthus kan
D-D användas med gott resultat. Kostnaden blir
mindre än en tiondel av den som tidigare
använd ångning av jorden drar.
För sen potatis har man inte nått
uppmuntrande resultat. Potatisålen dödas inte helt och
hållet, fastän en viss minskning av stammen
uppnås. Härigenom växer potatisen bättre, senare
generationer av trådmaskar får härigenom
rikligt med föda, och nettoresultatet blir att jorden
vid växtperiodens slut innehåller mer potatisål
än vid dess början. Denna olägenhet undviks
för tidig potatis genom att den tas upp innan
överlevande trådmaskars förökning börjat.
I Storbritannien söker man för närvarande
kemikalier som påskyndar potatisålens
ägg-kläckning10. Genom användning av dessa vill
man åstadkomma utveckling av den första
generationen potatisål så tidigt att den svälter ihjäl
innan kulturväxterna satts. Alla vanliga
vitaminer och hormoner har visat sig vara utan
verkan. Man har emellertid nått intressanta
resultat med en omättad lakton, anhydrotetronsyra,
och hoppas att komma längre på denna väg när
mera blir känt om den verkliga
kläckningsfak-torns kemiska natur.
Medel mot sjukdomar
För bekämpning av mögelsvampar har man
länge utnyttjat oorganiska ämnen, såsom svavel,
kalk, kopparsulfat, arsenik- och kvicksilverför-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
