Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 1 september 1953 - Andras erfarenheter - Hantering av radioaktiv lösning från homogen reaktor, av SHl - Passkrympt trikå, av SHl - Hur navigerar flyttfåglar? av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
640
TEKNISK TIDSKRIFT
öppna ventil D i tryckluftledningen T. Härvid pressas
vätska i R ned till reaktorn genom rör J. Genom att
omväxlande sätta tryck och vakuum på R kan man effektivt
blanda nya tillsatser med reaktorns innehåll.
För bestämning av vätskenivån i behållaren R finns tre
elektriska mätapparater 1, 2, 3 med kontaktorgan L på
olika höjd (för 10 ml, 1 1 och 1,2 1). De har genomföringar
isolerade med Teflon. Innan man vidtar några åtgärder
kopplas de in och provas med tryckknapparna M som
sluter en strömkrets mellan kontaktorgan och behållare.
Ger instrumenten 1 då utslag, gör de det också när vätska
når kontaktorganen. Av dessa ingår 3 också i en
säkerhetsanordning. Om 1,2 1 lösning av misstag skulle dras
upp i R, öppnas automatiskt en elektriskt manövrerad
ventil F som släpper in luft i R så att lösningen rinner
tillbaka till reaktorkärlet (J E Evans m.fl. i Nucleonics
jan. 1953). SHl
Passkrympt trikå. Orsaken till att bomullstrikå
krymper är att materialet är i ett spänningstillstånd som
uppkommit vid tillverkningen. Spänningarna uppstår dels vid
garnets framställning, dels vid stickningen och
färdigbearbetningen. Efter stickningen sträcks sålunda
rund-stickad vara vid olika arbetsmoment, t.ex. vid
kalandre-ring, olämplig uppläggning och tillskärning. Trikåns
maskor deformeras och återtar inte sin naturliga form. Dessa
förändringar blir särskilt utpräglade vid våtberedning.
När ett trikåplagg tvättas utlöses spänningarna i tråden
mer eller mindre och maskorna återtar i stort sett sin
naturliga form. Härvid krymper plagget så att det i värsta
fall blir oanvändbart. Man bör därför kunna göra en
krympfri bomullstrikå genom att vid tillverkningen
avlägsna spänningarna i materialet. För ylletrikå är detta
däremot inte tillräckligt på grund av ullfiberns tendens
att filta sig, utan man måste dessutom fixera fibern genom
en särskild behandling innan spänningarna i trikån
avlägsnas. Också för rajon är en förbehandling nödvändig.
Spänningar i trikå kan avlägsnas enligt en av
amerikanaren R Redman utarbetad metod som nu börjat tillämpas
också i Sverige. Trikån kommer centrifugerad från färgeri,
blekeri, tvättning eller uppblötning till en
normaliseringsmaskin där maskorna bringas att återta sin naturliga form.
Därefter går varan genom en tork där den har full
frihet att anta naturliga dimensioner i torrt tillstånd.
Dessutom bearbetas den mekaniskt så att kvarstående
spänningar utlöses, önskar man nedbringa dessa till ett
minimum, får varan genomgå ångbehandling i en
stabiliseringsmaskin. Slutligen kalandreras den utan sträckning i
en specialmaskin (Textil & Konfektion maj 1953). SHI
Hur navigerar flyttfåglar? Många fåglar, som på
sommaren häckar i norra Europa, tillbringar vintern i
Medelhavsländerna eller längre söderut. Som exempel på
långväga resenärer kan nämnas silvertärnan och nordsångaren
vilka båda häckar i nordligaste Lappland. Den förra
färdas längs Europas och Afrikas västra kuster till
Kaplan-det, den senare har sitt vinterkvarter i Ostindien. Genom
märkning av flyttfåglar har man funnit att de häckar
inom ett mycket begränsat område och att en del av dem
tillbringar vintern inom ett nästan lika litet område. Man
kan därför med skäl fråga hur fåglarna bär sig åt för att
hitta vägen under sina långa färder.
Man har iakttagit att om fåglar av vissa arter flyttas från
boet som ägg eller icke utflugna ungar och föds upp på en
plats långt från den där äggen lagts, accepterar de sitt nya
hem och återvänder till detta för att häcka. Även om de
inte är flyttfåglar men föds upp av sådana, antar de lätt
fosterföräldrarnas vanor och följer med på dessas
flyttningar. Det förefaller därför som om fåglarna inte har
medfödd exakt uppfattning om sin häckningsplats eller
sitt vinterkvarter.
Om ungarna vanligen flyttar tillsammans med de äldre
fåglarna, som fallet är t.ex. för vildgäss, kan man upp-
fatta flyttningarna som traditionella, men i många fall ger
sig ungarna i väg före eller efter de fullvuxna fåglarna,
och dessa kan då inte tjänstgöra som vägvisare. Ett typiskt
exempel härpå är göken. Man har funnit att fåglar med
sådana flyttningsvanor har en medfödd tendens att flytta
i en bestämd kompassriktning. De flyger då på stor front
och trängs samman bara tillfälligt av berg och kuster.
Man har fångat ungfåglar och släppt dem långt från
häckningsplatsen, och har då funnit att de flyger i stort
sett parallellt med sin vanliga kurs. Man har t.ex. uppfött
storkar från Ostpreussen i Ruhr och hållit dem kvar tills
fosterföräldrarna och andra storkar flyttat i sydvästlig
riktning. När ungarna släpptes flög de inte i samma
riktning utan i sydsydostlig som är den normala för
Ostpreussens storkar.
Om flyttfåglar hålls i bur under flyttningstiden, är deras
rörelser orienterade i en bestämd riktning, nämligen den i
vilken de skulle ha flugit om de varit fria. Detta har man
utnyttjat för att utröna hur fåglarna bestämmer den
riktning i vilken de skall flyga. Fångna starars rörelser är
fullständigt oregelbundna vid mulet väder, och om solens
läge ändras för dem med speglar ändras också den
riktning i vilken de helst vill flyga. Det är därför inget tvivel
om att dessa fåglar använder solen som kompass. Då
deras orientering är densamma alla tider på dagen, måste de
ha förmåga att korrigera för solens skenbara rörelse.
Fåglar kan också lära sig att flyga i en given riktning
med solen som riktpunkt. Detta är delvis grunden för
brevduvors förmåga att hitta hem. Vid flygning i en
bestämd riktning torde det vara tillräckligt för fåglarna, om
de ser glimtar av sol, och de behöver därför inte
nödvändigt använda någon annan orienteringsmetod vid flygning
i mulet väder. De fåglar, som flyttar huvudsakligen
nattetid, kan bestämma riktningen genom att iaktta den
nedgående solens läge.
Man kan alltså förstå hur ungfåglar hittar sitt
vinterkvarter utan att äldre fåglar visar vägen, men det är inte lika
klart varför de stannar på en viss plats och inte fortsätter
i samma riktning. Man vet emellertid att driften att flytta
räcker bara några veckor, och denna tid bestämmer kanske
grovt den tillryggalagda vägsträckan.
Ungfåglarnas instinkt hjälper dem sålunda att genomföra
sin första flyttning. Under följande år färdas de mellan
områden som de sett tidigare, och frågan är då om de
kan komma ihåg den rutt de flugit tidigare. I många fall
synes detta otroligt därför att resvägen är så lång.
Naturligtvis kan användning av solen som kompass vara en
hjälp, men det är känt att gamla fåglar som förflyttats
tenderar att återvända till sina traditionella områden.
Detta inträffar t.o.m. om fåglarna släpps utanför det
område inom vilket de normalt flyttar. De flyger alltså inte
blint i en viss riktning.
Det har visat sig att relativa antalet lyckade
hemflygningar avtar med växande avstånd och att den tid fåglarna
behöver för flykten blir betydligt längre än som behövs för
deras färd fågelvägen. Dessa iakttagelser ledde till
uppfattningen att fåglar, som släpps i ett för dem okänt
om-rådde, flyger omkring på måfå tills de träffar på ett
landmärke som de känner igen. Det kan visas matematiskt att
denna teori inte är så långsökt som det kanske förefaller,
men man har å andra sidan med säkerhet iakttagit att
åt-stone tre mycket olika fågelarter verkligen kan navigera.
Brevduvor, en måsart och en art lira (en stormfågel)
måste nämligen på något sätt kunna fastställa sitt läge i
förhållande till hemmet när de släpps på en för dem
okänd plats. När fåglarna friges flyger de i stort sett i
riktning mot hemmet. Vid utförda prov kom dessutom en
betydande del av brevduvorna och lirorna hem så snabbt
att de måste ha flugit snörrätt över för dem fullkomligt
okända områden. Vid upprepade prov med brevduvor
visade sig också olika individer orientera med påtagligt olika
precision, vilket synes visa att orienteringsförmågan är en
individuell egenskap.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
