Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 32. 8 september 1953 - Kromatografisk analys av kolväteblandningar, av Kåre Hannerz - Helge Ericson †, av Hemming Johansson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 september 1953
651
beras per kg silikagel ur en 0,3 %
isooktanlös-ning. Den kallas adsorptionsindex för substansen
i fråga. För mättade kolväten är detta index ca 0,
för cyklohexen 3,3, trikloretylen 5,8, 3-klorpentan
8,2, kloroform 12, o-diklorbensen 15, bensen 24,
tetrakloretan 28, toluen 31, bensotriklorid 54,
bensalklorid 90, dioxan 145, nitrobensen 162,
etylacetat 195, pyridin 204, etylalkohol 260.
En speciell adsorptionsmetod kan användas för
lågmolekylära mättade kolväten, upp till oktaner.
Den möjliggör skiljande av normalparaffiner
från isoparaffiner och naftener. Vissa
zeolitmi-neral, t.ex. chabasit, får vid dehydratisering
fina kanaler i gittret på de platser där vattnet
varit bundet. Dessa kanaler är så fina att t.ex.
isoparaffiner inte kan tränga in i dem därför
att sidokedjorna tar emot. Normalparaffiner kan
däremot tränga in i kanalerna och fylla ut dem
helt, fastän inträngandet tar ganska lång tid.
Om man därför tillsätter ett överskott av
mineralet till en kolväteblandning, kan man
kvantitativt avlägsna normalparaffinerna i ett enda
steg. Naftener och isoparaffiner adsorberas
obetydligt eftersom kristallpulvrets ytteryta är
förhållandevis liten15-16.
Vid den första någorlunda fullständigt
genomförda analysen av en komplicerad
kolväteblandning bestämdes ca 90 olika kolväten
kvantitativt i en katalytiskt krackad bensinfraktion.
Man använde härvid en kombination (fig. 6) av
destillation, kromatografi samt analys med
mass-spektrometer och infrarödspektrometer.
Litteratur
1. Wjeil, H: 50 years of petroleum chromatography. Petroleum
(London) 14 (1951) s. 5.
2. H ibs hm an, H J: Separation of iso- and normal paraffins by
adsorption. Ind. Engng. Chem. 42 (1950) s. 1310. ✓
3. Moring-Claesson, I: Kromatografi. Tekn. T. 81 (1951) s. 253.
4. SillÉn, L G: Theory of sorption columns. Nature 166 (1950)
s. 722.
5. WiLLiNGHAM, C B: Separation of hydrocarbons of high
mole-cular weight by adsorption. J. Res. nat. Bur. Stånd. 22 (1939) s. 321.
6. Fink, D F, Lewis, R W & Weiss, F T: Separation of cracked
gasolines by adsorption. Factors affecting efficiency of separation.
Anal. Chem. 22 (1950) ». 858.
7. Criddle, D W & LeTourneau, R L: Fluorescent indicator
adsorption method for hydrocarbon type analysis. Anal. Chem. 23
(1951) s. 1620.
8. Edeskuty, F J & Amundson, N R: Effect of intraparticle
diffusion. Agitated nonflow system. Ind. Engng. Chem. 44 (1952) s. 1698.
9. Eagle, S & Scott, J. W: Liquid phase adsorption equilibria
and kinetics. Ind. Engng. Chem. 42 (1950) s. 1287.
10. Hesse, G: Der Geschwindigheitsfaktor in Adsorptionsprocessen
in chromatographischen Kolonnen. Z. Elektrochem. 55 (1951) s. 60.
11. Fink, D F, Lewis, R W & Weiss, F T: Separation of cracked
gasolines by chromatographic adsorption. Anal. Chem. 22 (1950) s. 850.
12. Mair, B J & Forziatti, A: Analytical determination of aromatic
hydracarbons by adsorption. J. Res. nat. Bur. Stånd. 32 (1944) s. 151.
13. Mair, B J, Rossini, F D & Sweetman, A J: Separation of gas
oil and wax fractions of petroleum by adsorption. Ind. Engng. Chem.
42 (1950) s. 1355.
14. Smit, W M: Application of adsorptive percolation to the analysis
of hydrocarbon mixtures. Anal. Chim. Acta 2 (1948) s. 671.
15. Barrer, R M & Ibbxtson, D A: Kinetics of the formation of
zeolite solid solutions. Träns. Faraday Soc. 40 (1944) s. 206.
16. Pfister, F: Die Adsorption an Zeoliten als Methode zur
Tren-nung isomerer Kohlenwasserstoffe. Dissertation. Zürich 1952.
Helge Ericson †
Vid Helge Ericsons bortgång bröts ett 40-årigt, hängivet
och framgångsrikt arbete i den svenska teleteknikens
tjänst.
Efter att 1908 vid 18 års ålder ha avlagt studentexamen
vid Göteborgs realläroverk genomgick han K. Tekniska
Högskolan, från vars fackavdelning för elektroteknik (E4)
han utexaminerades vid juletid 1912. Äret därpå erhöll den
unge ingenjören anställning vid K. Telegrafverket, där han
fem år senare befordrades till linjeingenjör med
tjänstgöring de närmaste åren som assistent åt överingenjören
för Stockholms telefonanläggningar och sekreterare i
kommittén för planering av dessas ombyggnad till automatisk
drift. Han tjänstgjorde därefter som förste byråingenjör
vid Telegrafstyrelsen till 1928, då han gick över i Telefon
AB L M Ericssons tjänst; där blev han chef för
koncessionsavdelningen. Den 1 juli 1930 återgick emellertid
Ericson till sin första principal, Telegrafverket, för att övertaga
den ansvarsfulla posten som direktör för dess verkstäder
i Nynäshamn. Sedan han innehaft denna befattning i något
mer än åtta år, tog han det sista möjliga steget uppåt inom
verket; han för ordnades till generaldirektör och chef från
den 1 januari 1939. Det var första gången i det nu snart
hundraåriga telegrafverkets historia, som dess högste
ledare togs ur de teletekniska fackmännens krets.
Från sitt inträde på ingenjörsbanan hade Helge Ericson
ägnat sig åt telefonin; under sin karriär hade han arbetat
på dess olika grenar, tillverkning, drift m.m. och hade
därigenom blivit väl hemmastadd på alla delar av det
vidsträckta arbetsfält, han som högste chef satts att sköta.
Han hade ock, särskilt som verkstadsdirektör, visat sig
vara i besittning av egenskaper, som äro av stor betydelse
för en man i ledarställning, initiativkraft, förmåga att
organisera och att vinna förståelse och förtroende hos
medarbetarna i alla grader. Uppenbarligen var han väl rustad
för att angripa de problem av skilda slag, som han
förstod skulle möta honom på det vittomfattande arbetsfältet.
Någon lång aktivitet på detta väntade dock ej den ännu
icke 49-årige chefen; efter mindre än fyra års arbete på
sin höga post lämnade han denna.
Som innehavare av ledande ställningar vid Telegrafverket
hade Helge Ericson gjort insatser av högt och förblivande
värde. Under hans tid som verkstadsdirektör hade
avsevärda utbyggnader och väsentliga utvidgningar av
produktionen företagits, organisation, maskinpark och
arbetsmetoder moderniserats och en målmedveten rationalisering
fortgått.
Den måhända viktigaste uppgift, som Helge Ericson
under sin generaldirektörstid hade att lösa, var att
genomföra den omorganisation av distriktsförvaltningarna och
deras förhållande till toppinstitutionen, Telegrafstyrelsen,
som på grund av verkets fortgående starka utveckling med
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
