Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 38. 20 oktober 1953 - Lättmetall inom skeppsbyggeriet, av Erik Ullman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 november 1953
773
Lättmetall inom skeppsbyggeriet
Civilingenjör Erik Ullman, Stockholm
Lättmetallen börjar mer och mer tränga in på
områden i skeppsbyggeriet, där förut trä och stål
varit allenahärskande. Sålunda byggs nu för
tiden ofta styrhus, överbyggnader, skorstenar
och livbåtar av lättmetall och mindre fartyg
byggs ibland helt i lättmetall (fig. 1—2).
Lättmetall har gentemot stål åtskilliga fördelar.
Den är lätt, omagnetisk och bra mycket mera
korrosionsbeständig än stål, om den behandlas
och underhålles på rätt sätt, naturligtvis under
förutsättning att rätt legering används.
Nackdelarna är främst det ännu så länge relativt höga
priset och de korrosionsbeständiga legeringarnas
lägre hållfasthet.
I vilken utsträckning lättmetall kan användas
och i framtiden kommer att användas för
marina ändamål bestäms icke så mycket av rent
tekniska skäl utan mera av ekonomiska. I
samma mån som lättmetallpriset sjunker kommer
med all sannolikhet även användningen av
lättmetall inom skeppsbyggeriet att öka till fromma
för fartygens stabilitet, fart och lastförmåga.
Materialsammansättning
Bland lättmetallerna har renaluminium största
korrosionsmotståndet, men tyvärr har det icke
tillräcklig hållfasthet för att vara lämpligt i
styrkeförband. Däremot lämpar det sig till
tankar och dylikt. Renaluminium är lättare att
bearbeta och svetsa än sina legeringar.
För att åstadkomma tillräcklig hållfasthet
legeras aluminium för marina ändamål med
magnesium och ibland mindre mängder mangan och
kisel. Dessa legeringstillsatser sänker icke i
nämnvärd grad korrosionsbeständigheten, men
höjer hållfastheten betydligt.
Legeringarna kan uppdelas i varmhärdande och
kallhärdande legeringar. De varmhärdande
legeringarna har en sammansättning av 0,5—1,25 %
Mg och 0,5—0,9 % Si; resten är aluminium.
Dessa legeringar ger största hållfasthet och bör
användas i högt ansträngda konstruktioner, men
fordrar ett ganska besvärligt
härdningsförfaran-de för att kunna ge sina bästa egenskaper,
varför de i normala fall ej kommer till användning
för marina ändamål.
De kallhärdande legeringarna innehåller ca 3,5
—5 % Mg. Dessa legeringar uppnår bästa håll-
669.7.0 : 629.12
fasthetsegenskaper efter kallbearbetning.
Konstruktören får emellertid tänka på att för
bearbetade plåtar välja ett mjukare utgångsmaterial,
eftersom hårdheten ökar under bearbetningen.
Om man väljer för hårt utgångsmaterial, blir
det under bearbetningen gärna sprött och
fjädrande och blir svårt att forma. Särskilt vid
nitning är det viktigt att materialet är mjukt och
att nitarna slås med få, tunga slag, för att de
ej skall bli spröda.
På grund av bearbetningens enkelhet, frånvaro
av värmebehandling och det goda
korrosionsmotståndet är detta det material som nästan
uteslutande används för
skeppsbyggnadsända-mål. Dess största nackdel är att man på grund av
kallhärdningens ojämnhet icke kan förutsäga
vilken hårdhet och vilka hållfasthetsvärden en
konstruktion har när materialet färdigbearbetats.
Fig. 1. Tulljakt, byggd helt av lättmetall.
Fig. 2.
Tulljakt
under
byggnad.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
