Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 40. 3 november 1953 - Avbrott i säkringar vid åska, av N Hyltén-Cavallius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3 november 1953
831
riodiga spänningen att säkringen komme att
bryta. Problemet är svårt att behandla
matematiskt, men kan dock analyseras med samma
metoder som begagnas vid beräkning av den
50-periodiga inkopplingsströmstöten. Det visar sig
att dimensionerar man smältskyddet, så att det
tål inkopplingsströmstöten av transformatorn
vid ogynnsammaste fasläge, så tål det också den
likströmsmagnetisering soin rimligtvis kan
erhållas vid stöt.
Dimensioneringsregeln innebär att
smältskyddet bör tåla femtio gånger transformatorns
märkström under 0,01 s, vilket är uppfyllt för
de moderna trögare smältskydden om
säkringsstorleken väljes lika med transformatorns
märkdata. För de normala säkringarna erfordras viss
överdimensionering (tabell 1).
Korrosion
Det är naturligtvis möjligt att speciellt svåra
atmosfäriska förhållanden, t.ex. intill
pappersmassefabriker, medför viss korrosion av
smältsäkringar, men allmänt tycks det endast spela
någon roll för säkringar med mycket klen
oskyddad smälttråd. De trögare smältinsatserna
påverkas mindre av korrosion än de normala.
Dimensioneringsregler, ventilavledare
Vid dimensionering av säkringsskyddet måste
man observera att de normala säkringstyperna
vanligen ej tål inkoppling av en transformator
med samma märkström som säkringen. Man
måste här hålla en viss marginal mellan
säkringen och transformatorns märkström (tabell 1),
vilket ej behövs för de trögare smältskydden.
Med dessa regler förhindrar man säkringsbrott
vid likströmsmagnetisering under stöt, men
risken för säkringsbrott vid enfasig jordslutning står
kvar. Denna risk elimineras om man väljer
normala säkringar om minst 6 A eller tröga om minst
2 A och detta är också en fördel ur
korrosionssynpunkt. De trögare smältskydden rekommenderas
Tabell 1. Säkringars stöthällfasthet
Säkringens Normala smältskydd Trögare smältskydd
märkström Rekom- Stöt- Rekom- Stöt-
menderas hållfast- menderas hållfast-
för träns- het för träns- het
formator med formator med
högsta högsta
märkström märkström
A A A2 ms A Aa ms
1 2,8 • 102 1 2,5 • 10*
2 0,6 1,7 • 103 2 1,7 • 105
4 1,5 1,9 • 10* 4 9,0 ■ 105
6 2,6 1,5 • 105 6 1,1 • 10"
10 5,7 1,0 • 10° 10 2,8 • 10’
15 9,2 2,2 • 106 15 7,1 • 10®
20 12,7 1,0 • 107 20 2,3 • 107
25 16,2 1,7 • 107 25 4,4 • 107
30 20 2,9 . 107 30 9,0 • 107
40 27 4,4 • 107 40 1,8 • 108
Fig. 3.
Fältförsök vid en
stolp-transformator-station.
framför de normala, överslag till jord kan dock
utbildas till kortslutning med åtföljande
säkringsbrott. Det mest radikala är därför att
förhindra överslag till jord genom ventilavledare,
vilka bör placeras så nära transformatorns
genomföringar som praktiskt är möjligt och helst
mellan smältskyddet och transformatorn. Att
stötströmmen kommer att passera genom
säkringarna spelar ingen roll om de klenaste
säkringstyperna undvikes. Resonemanget om
säkringens ström-tidhållfasthet kommer nämligen
att gälla, denna gång utan reservationer.
Mätningar i kraftnät
För att belysa dessa frågor experimentellt
utfördes mätningar somrarna 1950—1951 i ett
trettiotal mätstationer vid
distributionstransformatorer i spänningsområdet 6—10 kV. Säkringen
var i de flesta fall av 0,2 mm silvertråd, vilket
motsvarar en normal 6 A säkring. Någon gång
förekom 10 A säkringar, däremot ej 4 A eller
mindre säkringar. Transformatorerna var
samtliga utan ventilavledare.
Under 1950 bestod mätutrustningen av en typ
magnetstavar, "T-stavar", för strömområdet 100
—10 000 A med indikering av strömmens
halv-värdetid inom 1—500 //s. Dessa placerades intill
transformatorns högspänningsj ordledning och
uppmätte därför med hög säkerhet strömmar
från överslag mellan linjen och
transformatorlådan (fig. 3). Under 1951 utökades
mätanord-ningen med en indikator, bestående av ett
gnistgap innehållande ett explosivt material och
placerat på en ring runt varje genomföring på
transformatorns högspänningssida, så att ett
överslag längs isolatorn tände gnistgapet.
Mätanordningen hade sina brister.
Utrustningen 1950 medgav således ej att man skilde mellan
en-, två- eller trefasiga överslag. Sommaren 1951
kunde man skilja på dem, men endast om de
skett vid transformatorns genomföringar.
Man kunde ej heller med säkerhet sätta en
magnetiserad stav eller en exploderad indikator
i förbindelse med det aktuella säkringsbrottet,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
