Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 41. 10 november 1953 - Dextran — en svensk plasmaersättning
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 november 1953
863
Dextran —
en svensk plasmaersättning
611-018.54.002.69
I USA har man beräknat arméns behov av blodplasma till
nära 0,5 1 per man och år, och de som ansvarar för
civilförsvaret anser att samma mängd per person bör hållas i
lager. Då normalt 2 Ml/år plasma förbrukas för civila
ändamål, inses att behovet inte på långt när kan fyllas av
blodgivare.
Blod och blodplasma har — utom att tillgången på dem är
begränsad — flera påtagliga nackdelar. De måste behandlas
snabbt och därtill behövs dyrbara anordningar; plasma kan
innehålla ett virus som orsakar serumgulsot. Trots att man
vidtagit åtgärder för att hindra infektioner finns
fortfarande en viss risk för att sjukdomar skall spridas med blod
eller blodplasma.
Plasmaersättning
Det är därför inte underligt att man sökt lämpliga
ersättningsmedel för blodplasma. Härvid har forskningen
inriktats på makromolekylära, kolloidala organiska ämnen.
Sådana har nämligen visat sig verka som naturliga
blodkollo-ider vilka bibehåller rätt blodvolym. Insprutning av mjölk
var vanlig under de sista 20 åren av 1800-talet, men många
misslyckanden inträffade härvid. De första framgångsrika
försöken med kolloider gjordes av Högan 1915 med gelatin
—-saltlösning, men några år senare började man använda en
steril lösning av gummi arabicum i Storbritannien och USA.
Detta ersättningsmedel blev det viktigaste under 20 år
framåt.
I början av andra världskriget upptäckte man i Tyskland
att polyvinylpyrrolidon (PVP) kan användas som
plasmaersättning (Tekn. T. 1952 s. 229). Denna vattenlösliga
poly-mer har använts i Tyskland (Kollidon, Periston), Italien
(Subtosan), Storbritannien (Plasmosan) och USA. Medan
uppmärksamheten koncentrerades på PVP i Tyskland
upptäckte emellertid svenskarna Grönwall och Ingelman att
dextran, en polysackarid som uppstår vid inverkan av
enzym från bakterien Leuconostoc mesenteroides på
sackaros, kan användas som plasmaersättning. Två av de fvra
amerikanska tillverkarna av dextran använder den svenska
metoden.
De flesta tidigare föreslagna plasmaersättningarna har
vissa olägenheter vilket framför allt torde bero på att de är
kroppsfrämmande. Dextran förekommer visserligen inte
heller i människokroppen men är dock betydligt mindre
kroppsfrämmande än någon annan hittills föreslagen
plasmaersättning, då det är uppbyggt av glykos.
Av särskild vikt är en plasmaersättnings öde i organismen.
Man har t.ex. måst överge gummi arabicum och
polyvinyl-alkohol därför att kroppen inte förmår avlägsna dessa
ämnen genom utsöndring eller nedbrytning. Man har visat att
dextran relativt snabbt bryts ned och utsöndras som
kolsyra med utandningsluften. Delvis utsöndras också
dextra-net genom njurarna. En terapeutisk dos försvinner
fullständigt ur blodet på ca 4 dvgn.
Dextran tillverkas nu i fabriksskala inte bara i Sverige av
AB Pharmacia, som först kom i gång med tillverkningen,
utan också i flera andra länder, bl.a. USA, Storbritannien
och Holland på licens. Det godkändes för medicinskt bruk
i Sverige 1947. Av det tjugotal plasmaersättningar som
föreslagits har ett tiotal granskats av National Research Council
i USA. Av dessa har man rekommenderat dextran och
P-20-gelatin för militärt bruk och PVP för lagring och eventuell
användning i civilförsvaret. Före 1953 har allt i USA
framställt dextran gått till armén, men det har nu blivit
tillgängligt även för civilt bruk.
Konstitution och bildning
Dextran är ett samlingsnamn för glykospolymerer i vilka
åtminstone 60 % av glykosidbindningarna är
a-/,G-bind-ningar. Vissa dextranformer har förorsakat besvär vid
vin-och sockertillverkningen under många år genom att sätta
igen filter och försvåra kristallisation. Pasteur undersökte
dextran redan 1861, dess empiriska formel fastställdes 1874
av Scheibler, och Van Tieghem visade att dextran bildas
ur sackaros genom inverkan av enzym från Leuconostoc.
Denna reaktion sker enligt formeln
CH2OH
H |_- H
/ir°\i
\ OH H
CH,OH
H OH
CHjOH w
\H HO
HO I | CH2OH
L OH H
H OH
+ (n - m) H20 + (C6H10O5)n-,
Så vitt känt ingår bara sackarosens glykosdel i dextran.
En del av fruktosen förtärs av bakterien, och en stor del
av den fås som biprodukt. Dextran kan dock inte erhållas ur
endast glykos eller ur blandningar av glykos och fruktos.
Det dextran som framställs av bakterien kallas
"naturligt" och kan inte användas som plasmaersättning i
oförändrat skick. Produktens molvikt varierar mellan flera
miljoner och flera hundra miljoner, medan dextran som
skall användas som plasmaersättning (kliniskt dextran)
måste ha en genomsnittlig molvikt på ca 75 000.
Högmolekylärt dextran orsakar nämligen skador bl.a. på lever
och njurar, medan dextran med för låg molvikt genast
utsöndras genom njurarna. Därför spjälkas naturligt
dextran genom partiell sur hydrolys så att dess
genomsnittliga molvikt minskas. Kliniskt dextran erhålles ur
hydro-lysatet genom fraktionerad fällning med organiska
lösningsmedel, vanligen metanol eller etanol. Det torkas
sedan och förpackas.
Av stor betydelse för dextrans användbarhet som
plasmaersättning är typen av bindningarna mellan
glykosrester-na. För t.ex. glykogen, som normalt finns i blod och också
är en glykospolymer, är bindningarna mellan
glykosgrup-perna oc-1,6 och <x-l,4. Den senare typen ingår i de raka
kedjorna och de förra bildar avgreningar. För dextran är
förhållandet omvänt; de raka kedjorna bildas av
cz-1,6-bindningar.
Flera hundra stammar av Leuconostoc har prövats på
sin förmåga att producera dextran. Mängden
/,6-bind-ningar i detta varierar mellan 60 och 100 °/o för olika
stammar och beror i mindre grad på yttre betingelser.
Medan ct-f,4-bindningar snabbt löses upp av
människokroppens enzym är ct-/,6-bindningar betydligt stabilare.
Ett dextran, innehållande mycket /,4-bindningar, är
därför olämpligt som plasmaersättning, då det skulle brytas
ned och försvinna ur blodet alltför snabbt.
Ar 1943 isolerade man vid Northern Regional Research
Laboratory en stam av Leuconostoc som betecknats NRRL
B-512. Denna kultur, som ger dextran med ca 95 %>
oc-1,6-bindningar, används numera av amerikanska tillverkare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
