Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 2. 12 januari 1954 - Nya metoder - Enkel strålningspyrometer, av SHl - Blekning av cellulosa med klordioxid, av SHl - Arbetsbesparande refraktometer, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
28
TEKNISK TIDSKRIFT
Nya metoder
Enkel strålningspyrometer. Man har i Storbritannien
konstruerat ett enkelt instrument för noggrann mätning
av temperaturen hos icke ledande ytor, såsom eldfast
tegel och oxiderade metaller. Det är en
strålningspyro-meter, för vilken ingen korrektion för det strålande
materialets emissionsförmåga behövs.
Man placerar bara pyrometerhuvudet i kontakt med den
yta; vars temperatur skall mätas, och kan avläsa denna
efter mindre än 5 s på ett instrument. Ingen elenergikälla
behövs, och inga elektronikdelar ingår i apparaturen. Då
inga korrektioner eller beräkningar behöver göras, kan
vem som helst hantera instrumentet.
Den del av pyrometerhuvudet, som placeras i kontakt
med den heta ytan, består av en konkav sfärisk spegel.
Ytan och bilden av denna blir ekvivalent med ett slutet
rum med jämn temperatur. Den strålning, som kommer
ut genom ett litet hål i spegelns centrum, överensstämmer
därför nära med den som skulle erhållas från en svart
kropp med ytans temperatur.
Spegeln är 50 mm i diameter, är förgylld och har i
centrum ett litet fönster av flusspat, genom vilket
strålningen passerar till ett känsligt termoelement.
Pyrometerhuvudet sitter på en hopskjutbar arm som kan dras ut
till 2,7 m. Instrumentet kan användas inom
temperaturområdet 100—1 300°C. Mätfelet blir mindre än 0,5 °/o
(Metal Industry 30 okt. 1953 s. 365). SHl
Blekning av cellulosa med klordioxid. På grund av sina
föga angenäma egenskaper har klordioxid, trots att den
varit känd i mer än 100 år, inte tidigare fått industriell
användning. Föreningen är nämligen giftig, explosiv och
korroderande. Industrins motvilja att hantera sådana
ämnen har emellertid under senare år avtagit snabbt, och
klordioxid har därför nu fått växande betydelse.
Man har inte lyckats finna något sätt att kondensera
eller komprimera klordioxid utan risk för explosion.
Leverans av föreningen i lösning är opraktisk och alltför
dyrbar. Enda sättet att kringgå dessa svårigheter har
visat sig vara att framställa klordioxiden på
förbrukningsplatsen. De framställningsmetoder som tidigare
föreslagits har haft nackdelarna att fordra dyrbara anläggningar.
De är vidare relativt ineffektiva, ger en produkt med hög
klorhalt och är tvivelaktiga ur säkerhetssynpunkt.
I USA tror man emellertid nu att en ny metod för
framställning av klordioxid på förbrukningsstället skall öppna
stora användningsområden för den. Förfarandet, som
utnyttjas kommersiellt vid blekning av cellulosa, består i
reduktion av en sur lösning av natriumklorat till klordioxid;
som reduktionsmedel används metanol.
Reduktionsmedlets kostnad är av underordnad betydelse, och metanol har
fördelen framför andra att den ger litet klor genom
sid-reaktioner. Härigenom kan kloratet, som kostar mest,
utnyttjas effektivast.
Apparaturen (fig. 1) består av tre reaktionskärl som vart
och ett har en fyllkroppskolonn för avdrivning och en yttre
värmeväxlare med cirkulationsledning för reglering av
reaktionshastigheten. Processen drivs kontinuerligt med
de tre reaktionskärlen i serie. Den alstrade
klordioxid-gasen tas upp i vatten i två parallellkopplade torn med
fyllkroppar. Vattenlösningen rinner till en
mottagningsbehållare och pumpas från denna till blekeriet. Återstoden
från det tredje reaktionskärlet neutraliseras och utnyttjas.
Vid normal drift matas natriumkloratlösning och
svavelsyra in på första reaktionskärlets cirkulationsledning; en
del av metanolen förs in på samma ställe. En
lågtryckskompressor ger en luftström som driver ut klordioxiden
ur reaktionsblandningen och för den till
absorptionstor-nen. Delvis reagerad lösning rinner kontinuerligt från ett
reaktionskärl till nästa genom överfallsrör. I dessa förs
mera metanol in.
Fig. 1. Anläggning för framställning av klordioxid; 1, 2, 3
reaktionskärl, 4 vatten, 5 gasutlopp, 6 absorptionstorn, 7
luft, 8 klor dioxid-luftblandning, 9 värmeväxlare, 10
svavelsyra, 11 natriumkloratlösning, 12 metanol, 13
mottagningskärl för klor dioxidlösning, H till blekeriet, 15
neutralisering, 16 till sulfatfabrik.
Det uppges att reaktionshastigheten lätt kan regleras, att
bildning av fri klor kan hållas nere och att
lufttillförseln till cirkulationskärlen kan regleras så att högsta
till-låtna klordioxidkoncentration i gasblandningen kan
ernås. På grund av explosionsrisken begränsas halten av
klordioxid till högst 10 °/o överallt i systemet.
Den förbrukade lösning, som rinner från tredje
reaktionskärlet, innehåller huvudsakligen natriumbisulfat och
överskott på svavelsyra. Den neutraliseras med soda eller
svartlut och ger då natriumsulfat som kan användas vid
sulfatkokning.
En anläggning för 3 t/dygn klordioxid lär utan svårighet
och med liten ändring av effektiviteten ha körts med 0,3
—3 t/dygn. Man beräknar att en anläggning nu kostar
150 000—170 000 $ och att den ger klordioxid till ett pris
av ca 25 ct/lb.
Klordioxid har länge ansetts vara ett dyrbart
blekningsmedel som bara kan användas när hög kvalitet hos
massan är av dominerande betydelse. Det har emellertid visat
sig att den med fördel kan användas för vilken önskad
vithet hos massan som helst om den utnyttjas effektivt.
Den ger nämligen då god kvalitet till ungefär samma
kostnad som andra blekningsmetoder.
Den bästa temperaturen för blekning med klordioxid är
65—80°C vid vilken den har högt ångtryck. Vid
användning av konventionell apparatur förlorar man därför
mycket klordioxid. Man har emellertid konstruerat en
sluten apparat i vilken blekning kan utföras utan
klordioxid-förlust (J Schuber & W A Kraske i Chemical
Engineer-ing sept. 1953 s. 205). SHl
Arbetsbesparande refraktometer. För att bestämma
brytningsindex hos glas och andra fasta kroppar måste
man i allmänhet först slipa och polera provet. Detta
dyrbara och tidsödande arbete kan undvikas om man
använder en amerikansk refraktometer av ny typ. Med den kan
man nämligen på några minuter bestämma brytningsindex
med stor noggrannhet på råa materialprov. På grund av
mätmetodens snabbhet och stora noggrannhet är instru-
Fig. 1. Strålgången i refraktometer; 1 iakttagare, 2 kikare
med okularmikrometer, 3 prov, 4 dubbelprisma, 5
bländare, 6 kollimator, 7 ljuskälla, 8 horisontell tråd, 9 spegel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
