Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 2 mars 1954 - TV-mottagare, av Björn Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23 mars 1954-
179
niumdiod och MF-förstärkning, medan signaler
på band IV inte förstärkes före blandningen.
Förstärkningen och brusfaktorn är på band I—
III 80 gånger och 5 dB samt på band IV—V 10
gånger och 15 dB.
MF- och LF-för stärkning
En MF-förstärkare karakteriseras av
frekvensområde, förstärkning samt dämpning för
angränsande TV-kanalers bild- och ljudbärvågor. Vid
valet av mellanfrekvens måste många
synpunkter beaktas och någon idealisk lösning existerar
inte. Principen brukar vara att man söker ett
band, där svåra störningar från radiotrafik inte
väntas. Oscillatorn skall vidare ligga över den
mottagna kanalen i frekvens och övertoner till
"mellanbärfrekvenserna" (främst den andra)
bör inte falla inom någon kanal. Regeln var förr
att använda 20 Mp/s bandet, i USA 21—27 Mp/s,
i Europa exempelvis 18—25 Mp/s.
Radiostörningarna ansågs i USA så kraftiga på detta band,
att en del fabrikanter (25 %) övergått till 41—
47 Mp/s (den lägsta kanalen börjar med 54
Mp/s). I Sverige, där lägsta kanalen börjar vid
47 Mp/s, är området 23,5—34 Mp/s uteslutet av
övertonsskäl. De enda praktiskt användbara
MF-banden blir då 18—25 eller 34—41 Mp/s, av vilka
det förra ännu kanske har någon preferens ur
störningssynpunkt.
Mellanfrekvensförstärkningen beror givetvis på
prestanda hos föregående och efterföljande
enheter. En tumregel är att bildröret skall kunna
i det närmaste utstyras med mottagarens egna
brustoppar, när antennen inte är ansluten. I en
sändares ytterområden kan man nämligen vänta
sig, att bilder med signal-brusförhållandet 1
fortfarande anses värda att titta på. Praktiskt
varierar den största
mellanfrekvensförstärkningen i olika apparattyper från 2 000 till 15 000
gånger.
Om man kan vänta sig, att på vissa platser
angränsande TV-kanaler har ungefär samma
fältstyrka, måste man nedbringa mottagarens
förstärkning för den närmast lägre kanalens
ljud-bärvåg och närmast övre kanalens bildbärvåg. I
MF-förstärkaren bör dessa ligga minst 40 resp.
20 dB under den normala signalens nivå.
MF-kurvan får då en form, liknande fig. 11.
Kurvans övre del bör avta linjärt och bildbärvågen
ligga vid halva toppnivån. Med detta förlopp får
man både mindre fasdistorsion och mindre brus
än om t.ex. en filterkurva motsvarande
sändarens skulle användas.
MF-kurvans nivå vid ljudbärvågen varierar
beroende på det använda ljudsystemet. Om ljud
och bild separeras vid något av de första
MF-stegen, skall ljudbärvågens dämpning i
bild-MF-förstärkarens detektor vara ungefär 50 dB. Om
separationen sker först efter bilddetektorn
(mel-lanbärvågsljudsystern eller "intercarrier") måste
6 B 0.7 A
Fig. 10. Blockschema över 4 rörs HF-enhet med 16
kanaler på VHF- och UHF-området; upptill arbetssätt på VHF,
nedtill arbetssätt på UHF.
ljudet ligga på en 20—30 dB lägre nivå än
MF-kurvans topp. Avsatsen görs ett par hundra kp/s
bred för att tillåta variationer i
oscillatorfrekvensen.
Bild-MF-förstärkaren består av två till fyra
pentodsteg med avstämda kretsar. Dessa kan
vara antingen dubbelavstämda eller enkla med
avstämningsfrekvenserna fördelade över bandet.
Varje krets ges då en mindre bandbredd än den
önskade (fig. 12), varvid produkten av
förstärkning och bandbredd för hela förstärkaren blir
större än om alla stegen hade avstämts till
samma frekvens. På grund av lättheten att trimma
en "gruppavstämd" förstärkare föredras den
ofta i mottagarproduktionen framför en
dubbel-avstämd. MF-kurvan kompletteras med
spärr-kretsar på vissa punkter, där man önskar
undertrycka de förut nämnda bärfrekvenserna. I några
mottagartyper uttas ljud-MF från en sådan
krets och sedan sker förstärkningen på
konventionellt sätt (bandbredd 200 kp/s) varefter
följer amplitudbegränsning, FM-detektering (ofta
med kvotdetektor) och lågfrekvensförstärkning.
MF-förstärkningen är av samma storleksordning
som bildens, men kan uppnås med färre rörsteg
till följd av det smalare bandet. Vid FM-mottag-
Fig. 11. Bandkurva för MF-förstärkare i en mottagare med
mellanbärvågsl judsystem.
Fig. 12. Resulterande
bandkurva i en
"grupp-avstämd" förstärkare
med tre enkla kretsar av
något olika
resonansfrekvens; – total
kurva,–-delkurva.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
