Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 2 mars 1954 - TV-mottagare, av Björn Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
180
’ TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 13. Videosignalens inverkan
pä ljudet i en mottagare med
mel-lanbärvågsljudsystern; envelopp
upptill till den mellanfrekventa
bildsignalen, i mitten till den
mellanfrekventa ljussignalen och
nedtill efter videodetektorn och ett
förstärkarsteg (5,5 Mp/s).
ning med stort frekvensband ökar brusintrycket
snabbt vid högre frekvenser. Det har därför
visat sig lämpligt att på sändarsidan öka
amplituden för ljudsignalens högre
frekvenskomponenter, vilka i vanliga fall är små.
Lågfrekvens-kurvan på mottagarsidan skall då avta på ett
sätt som motsvarar stigningen på sändarsidan.
Lämplig kurvform är den som erhålles från en
motstånds-kondensatorhalvlänk med
tidskonstanten 50 (x s.
Om bild och ljud följs åt fram till
videodetektorn erhålles förutom videosignalen en
demodu-lationsprodukt mellan bärfrekvenserna för bild
och ljud. Denna produkt har bärfrekvensen 5,5
Mp/s (i USA 4,5 Mp/s) och är både
amplitud-modulerad med bildbärfrekvensen och
frekvens-modulerad med ljudbärfrekvensen. Den förra
modulationen är inte önskad och kan minskas
genom att ljudbärfrekvensens amplitud görs liten
i jämförelse med bildbärfrekvensens (fig. 13).
Resterande amplitudmodulation tas bort genom
amplitudbegränsning i den egentliga
ljud-MF-förstärkaren. Man brukar ta ut ljudet vid
detektorn eller efter videoförstärkaren. I båda fallen
erfordras spärrkretsar för ljudsignalen, så att
den inte kommer fram till bildröret.
Det innebär vissa fördelar att använda
mellan-bärvågsljudsystem. Först avsågs att med denna
metod spara flera rör i mottagaren. Det har
emellertid visat sig att, om ljudkvaliteten skall
kunna hållas uppe, man knappast kan undvara
mer än ett rör. Den viktigaste fördelen ligger i
mottagarens förenklade skötsel.
Ljudmellanfrekvensen är inte längre beroende av
lokaloscillatorn utan enbart av frekvensskillnaden mellan
bild- och ljudbärfrekvens på sändarsidan.
Denna skillnad kan hållas mycket konstant, och
följaktligen behöver man inte justera oscillatorn
efter ljudet utan efter bildens utseende, vilket är
mindre kritiskt. Oscillatorns tillåtna
frekvensdrift bestämmes alltså av MF-kurvans form. I
stället måste FM-detektorn vara stabil, ty skulle
dennas avstämning ändras, har man inga
kor-rektionsmöj ligheter.
Videoförstärkning
och automatisk förstärkningsreglering
Efter bilddetektorn krävs ett eller två
videoför-stärkarsteg för att videosignalen skall kunna nå
den nivå, ca 50 V toppspänning, som behövs för
utstyrning av bildröret. Utformningen av
video-frekvenskurvans övre del medför därvid vissa
problem. Kapacitanserna i bl.a. detektor,
förstärkarrör och bildrör måste
induktanskompen-seras med flera element, om förstärkningen skall
bli tillräckligt hög. Kurvan får inte falla för
snabbt i övre delen av bandet, ty då uppstår
störande fasdistorsion, som fördärvar kantskärpan
i bilderna. Vanligtvis börjar kurvan falla vid
4 Mp/s för att vid ljudmellanfrekvensen 5,5 Mp/s
ha sjunkit ca 40 dB.
Videosignalens likspänningskomponent, som
representerar den konstanta eller långsamt
föränderliga bakgrundsbelysningen på
kamerasidan, återfinns efter detekteringen och bör
sedan medfölja fram till bildröret, varför
videoförstärkaren ofta likströmskopplas. Om
kopplingskondensator användes mellan rörstegen,
kan man dock återställa signalens jämna nivå
genom likriktning av synkpulstopparna i den
sammansatta videosignalen intill bildröret.
Synkpulserna medföljer vanligen genom
videoförstärkaren, men vid bild röret avgrenas en
synkpulsledning med så liten kapacitiv
belastning som möjligt. Synkpulstopparna har vid
uttaget oftast positiv spänning, och då sker den
slutliga amplitudseparationen mellan
videosignal och synksignal i ett rörsteg, som med låg
anodspänning givits ett litet utstyrningsområde
och alltså fungerar som en amplitudbegränsare.
Videoseparatorerna hör emellertid till de
mot-tagardelar, som uppvisar stora variationer i
utförandet mellan olika fabrikat.
Fig. 14. Automatisk förstärkningsreglering (AFR) och
video-separation; upptill den vanligaste principen, nedtill
utförande, som innebär bättre stabilitet mot störpulser.
Video-separatorns förspänning är i det senare fallet normalt
konstant men sjunker vid liten HF-signal. Stör pulser kan
inte ändra videoseparatorns förspänning utan klipps av.
AFR-kretsen, som arbetar på videoseparatorns ntpulser,
får därigenom också minskad störningsskänslighet.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
