Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 2 mars 1954 - Världens första seriekondensator för 380 kV, av Gunar Jancke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23 mars 1954-
187
Fig. 2. Skyddsutrustning för 52,5 MVAr delstation i
Djur-mo; 1 reläskåp, 2 förbikopplingsbrytare, 3 skyddsgnistgap,
4 dämpmotstånd (skymd därav shuntreaktor), 5
urladdningsreaktor, 6 dämpreaktor.
effekten med viss stabilitetsmarginal ökas från 450 MW
till 650 MW. Av flera skäl beslöts att kondensatorerna
skulle delas på två stationer, placerade i ledningens
tredjedelspunkter, Djurmo i söder och Haverö i norr. I båda
stationerna har utrustningen i skyddshänseende uppdelats
på två delar. Den 17 januari 1954 togs, såsom första
anläggning i världen av sitt slag, seriekondensatorn i Djurmo
i drift, innehållande 2 600 kondensatorenheter om ca 20
kVAr eller totalt 52,5 MVAr (fig. 1).
Kondensatorer och skyddsutrustning är placerade på en
plattform för varje fas med 380 kV isolation mot jord.
Kondensatorerna är monterade i staplar med fyra enheter
i plan och sex i höjd och varje fas är elektriskt uppdelad
i åtta parallella grenar. Mellan mittpunkterna på två och
två av dessa har inkopplats en spänningstransformator,
som matar ett obalansskydd. Detta ger kortslutning av
batterit medelst en brytare vid avbrott i en enhet.
Dessutom indikeras mindre obalans på voltmetrar, som kan
avläsas från marken med kikare.
Seriekondensatorn skyddas mot överspänningar vid fel
på ledningen genom ett gnistgap, som är kopplat parallellt
Världens första
seriekondensator för 380 kV
Överingenjör Gunnar Jancke, Stockholm
621.315.054.42
Seriekondensatorer har först under det senaste decenniet
på allvar övervägts för storkraftöverföringar. Vid de
högsta spänningarna fordras med hänsyn till
koronaför-luster och radiostörningar relativt stor diameter på
faslinorna. Den ekonomiskt gynnsammaste belastningen per
ledning kommer därför att ligga högt och vid långa
ledningar ofta avsevärt högre än den gräns, som betingas av
överföringens stabilitet och som bestäms av reaktansen i
systemet. Med seriekondensatorer kompenseras en del av
denna reaktans, ledningarna görs elektriskt sett kortare, och
stabilitetsgränsen kan höjas över den med hänsyn till
ledningskostnader och förluster gynnsammaste belastningen.
Att metoden inte tidigare använts, beror främst på att man
inte kände till hur kondensatorerna skulle skyddas vid
kortslutning i nätet och på att man befarade att
besvärande undertoner skulle uppträda i vissa driftfall.
Den första seriekondensatorn i en storkraftledning
inkopplades i januari 1950 vid Alfta på 200 kV ledningen
Stadsforsen—Hallsberg (Tekn. T. 1949 s. 91, s. 925; 1950
s. 755). Dessförinnan hade seriekondensatorns användning
behandlats teoretiskt i USA, där också senare ett par 200
kV anläggningar tagits i drift. Erfarenheterna från
Alfta-anläggningen har varit utmärkta och har uppmuntrat till
fortsatt användning av seriekondensatorer, närmast för de
nya 380 kV ledningarna. Beräkningar har visat att den
specifika överföringskostnaden på 380 kV nätet kan
minskas med ca 15 °/o genom installation av seriekondensatorer.
Till en början får man dessutom en extra vinst genom
minskade förluster på storkraftsystemet.
Seriekondensatorer i 380 kV ledningarna medför nämligen en överflyttning
av aktiv effekt från de parallellkopplade 200 kV
ledningarna, som har större resistans-reaktansförhållande.
Våren 1952 beslöt man att installera seriekondensatorer
för kompensering av 40 °/o av reaktansen i 380 kV
ledningen Midskog—Hallsberg, varigenom den överförbara
Fig. 1. Seriekondensator i
Djurmo på 52,5 MVAr (halva
kon-densatoreffekten monterad).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
