Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 9. 2 mars 1954 - Nya metoder - Självräknande flyglandningssystem, av Sven Forsgren - Svetsning av Teflon, av SHl - Vibrationsrelä, av FÖ - Andras erfarenheter - Normaltider för elementarrörelser, av R L
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
190
’ TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 1. System för landning av
120 reaktionsplan i timmen.
stationer kontinuerligt flygplanen i luften och ger dem
muntligen genom radio order om hur de skall flyga. Trots
duplicering av stationer och flygledare har detta system ej
visat sig snabbt nog för militärt bruk, där man på kortast
möjliga tid önskar få ned ett stort antal samtidigt
anländande flygplan till landning. Flaskhalsen har varit
anflyg-ningen, där man ej kunnat få in flygplanen till
landningssektorn med de önskade tidsintervallen av ca en halv
minut. Att med så små intervall "prata ned" dem till
landning har däremot gått bra.
YTolscan består av en ordinär spaningsradar, en
följnings-del och en räknedel (fig. 1). En radaroperatör inkopplar
med en "elektronpistol" 2 en följningskanal på var och en
av de signaler, dvs. flygplan, som uppträder på
radarskärmen. Följningsdelen 3 beräknar kontinuerligt flygplanets
läge och vidarebefordrar data till räknedelen A. I denna
uträknas för det första flygplanet en rak bana mot flygfältet,
för nästa och följande beräknas cirkelbanor, så avpassade,
att planen anländer med halvminutsintervall till fältet.
Med radio 5 befordras kursangivelserna till resp. flygplan.
För reaktionsdrivna flygplan, vars bränsleförbrukning är
stor på låg höjd, betyder Volscan en mycket stor
besparing jämfört med den tidigare tekniken att lägga
flygplanen i en karusell runt fältet i väntan på landning. Volscan
kan naturligtvis även användas tillsammans med något
annat landningssystem än GCA (Newsweek 21 dec. 1953).
Sven Forsgrén
Svetsning av Teflon. För kemisk apparatur, som hör
till Hanford-reaktorerna, behövdes flera stora packningar
av Teflon. För att göra dem i ett stycke hade man varit
tvungen att använda 3 mm plattor ca 5 m i kvadrat. De
skulle ha kostat ungefär 45 000 $ per styck och fordrat
en leveranstid på 4—6 månader, och man beslöt därför
att försöka sätta ihop packningarna av fem delar. Man
behövde då inte använda specialtillverkad Teflon-platta, och
materialåtgången beräknades bli hälften så stor.
Som bekant smälter Teflon inte utan börjar långsamt
sönderdelas vid ca 330°C då monomer utvecklas. Vid denna
temperatur övergår det vita ogenomskinliga materialet till
ett halvgenomskinligt gel och detta existerar vid upp till
400°C då materialet börjar falla sönder under utveckling
av gasformiga klorderivat. Redan vid 215°C avger Teflon
små gasmängder innehållande fluor, och man måste
därför sörja för god ventilation vid arbete med Teflon vid
förhöjd temperatur.
Det har visat sig att man kan göra svetsar i Teflon med
en hållfasthet som är 30—70 °/o av grundmaterialets genom
att upphetta fogen i ugn till 350°C under ca 5 kp/cm2 tryck
i 4—48 h. Trycket är så lågt att det i regel uppnås genom
att materialets tjocklek hålls konstant. Metoden har
utnyttjats i Hanford vid tillverkning av flata packningar och
ringar med runt tvärsnitt.
Vidare har man tillverkat magnetiska omrörare för arbete
med radioaktivt material genom att stoppa in en
järntrådsbit i ett Teflon-rör och svetsa fast proppar i dettas ändar
(H G Henry i Materials & Methods okt. 1953 s. 114). SHl
Vibrationsrelä. Ett vibrationskännande skyddsrelä har
förts i marknaden av en amerikansk firma. Det ger signal,
korrektions- eller stoppimpuls vid onormala vibrationer
och är avsett för maskiner i obemannade stationer. Reläet
arbetar inom området 300 till 18 000 r/m och kan
kalibreras till önskad accelerationskänslighet upp till 20 g.
Relät är dammtätt kapslat och lätt att kalibrera (Electrical
Engineering dec. 1953). Fö
Andras erfarenheter
Normaltider för elementarrörelser. Moderna tids- och
rörelseanalyssystem grundar sig på antagandet att en
normalarbetare behöver en bestämd tid för att i normalt
arbetstempo utföra en bestämd rörelse eller ett bestämt
rörelseelement. De mest kända amerikanska systmen är
Methods-Time Measurement (MTM),
Westinghouse-syste-met, Work-Factor, Motion-Time Analysis, Elemental Time
Standards och Basic Motion Timestudy (Tekn. T. 1951
s. 237).
Dessa används inom många olika industrier,
huvudsakligen inom verkstadsindustrin, men även inom
textilindustrin och elektriska industrin. De tillämpas inom företag
av alla storlekar, och många företag har nu mer än två
till tre års erfarenhet av dem. Så gott som samtliga
företag har vid en undersökning förklarat, att de har för
avsikt att i ökad omfattning tillämpa systemen.
Systemen är i huvudsak avsedda för metodförbättringar
och därnäst i ordning för kostnadskalkylering, planering,
ackordssättning, val av arbetsmetoder innan tillverkningen
igångsatts, kontroll av tidsstudier och ersättning för
tidsstudier. De användes mest för maskinoperationer,
bänkarbeten och montagearbeten men även för avsyning och
materialtransport. Ju längre ett företag har använt sig av
ett system, desto mer liar systemet i fråga kommit till
användning på olika områden. Man varnar emellertid för
att tillämpa systemen utan att vederbörande analytiker
har fått tillräcklig träning och erfarenhet. I stället för att
ifrågasätta tillförlitligheten av tidsvärdena bör man, om
man är tveksam, ställa sig kritisk till de personer som har
att använda dem. Så gott som alla företag är nämligen
överens om att tidsvärdena är tillräckligt tillförlitliga för
det ändamål de tjänar. Tidsvärdena är såsom ett företag
framhåller så säkra som man kan begära då de senare
blir föremål för personlig bedömning. Man får emellertid
observera, att de framtagna tiderna måste multipliceras
med en viss faktor om de skall användas för
ackordssättning, ty eljest ger ackorden icke den förtjänst som är
normal för företaget ifråga vid normal arbetsprestation. Hur
stor denna faktor skall vara är i rätt hög grad en
bedömningsfråga.
Ehuru man på det stora hela taget är nöjd med systemen,
fortsätter ändå många företag att jämsides använda vanliga
arbetsstudier. De flesta använder arbetsstudierna som
kontroll av den orsaken att man vill skapa förtroende för
systemen hos arbetare och arbetsledare, som tidigare varit
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
