Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 9 mars 1954 - Skånes naturtillgångar, av Gustaf Troedsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
16 mars 195b
199
Fig. 2. Hardeberga sandstensbrott; kambrisk sandsten,
genomsatt av en 20 m bred diabasgång.
följder. När man som i Skåne har minst 4 000 m
mäktiga sediment, är det ej underligt, att man
frågar sig vad dessa kan innehålla.
Det gäller här sediment, som är fullkomligt
orörda av den metamorfos, som hög ålder i
förening med starkt tryck och hög temperatur
medför. En sådan metamorfos förvandlar mjuka
lerskiffer till sträva gnejser eller smälter
bergarterna till en tunn soppliknande magma eller
lava, varigenom även den i stor skala
genomförda sorteringen går förlorad. (En ny sortering
kan dock uppstå genom kemisk differentiering i
magman.)
På grund av de starka rubbningarna i Skånes
berggrund har sedimenten blivit snedställda,
varigenom flertalet av de större avdelningarna
av lagerföljden har blottlagts. Man kan därför
någorlunda förutsäga, vad man kan vänta sig
vid en djupborrning. Ovanpå urberget kommer
kambrium, ett lager som i Skåne uppgår till 200
—300 m, så ordovicium ca 100 m och silur ca
1 500 m eller inalles nära 2 000 m. Sedan har
vi en stor lucka i lagerföljden, motsvarande
de-von, karbon och kanske även perm. Direkt på
siluren vilar i nordvästra Skåne den brokiga
kågerödsformationen, högst 300 m tjock. På
denna kommer Skånes kolförande formation; söder
om Hälsingborg är denna minst 400 m; och
slutligen kritformationen, som vid borrningarna vid
Höllviken visat sig vara nära 1 500 m tjock. Alla
dessa övre avdelningar genomborrades vid
Höllviken.
I samband med rörelserna i jordskorpan har
vulkanisk verksamhet förekommit i Skåne minst
två gånger efter kambrium. Den första,
diabas-eruptionen, har anrikat flusspat i den kambriska
sandstenen, samt destillerat alunskiffern,
varjämte den givit material till en omfattande
stenindustri.
Den andra, basalteruptionen, tillhör de tertiära
rörelserna, som skapat Skånes nuvarande
geologiska struktur. Det syns, som om basalterna
bidragit till en viss mineralisering. Härpå tyder
förekomsten av musslor i höganässerien, med
skalen omvandlade i blyglans och zinkblände.
Trots att lagerföljden redan före de stora
djupborrningarna var känd i sina huvuddrag, visste
man inte mycket om mäktigheterna, som kan
variera starkt på korta avstånd.
Kågerödsbild-ningarna anses sålunda vid Höllviken motsvara
endast 150 m, de kolförande bildningarna 50 m
och äldre kritan 175, medan på andra ställen i
Skåne uppmätts resp. 300, 400 och 600 m. Å
andra sidan motsvaras kritans övre 1 300 m vid
Höllviken av högst 100—200 m kritkalk på
Kristianstadsslätten.
Vid borrningarna var det främst av intresse att
utröna, huruvida de från andra delar av
landskapet kända inlagringarna av kol och järnmalm
eller de i Nordtyskland upptäckta olje- och
saltförande horisonterna fortsatte in i Skånes
mäktiga sedimentområde.
Exploatering. Kambrosiluren
De kambriska sedimenten består av en hård
kvartsitartad sandsten, som går i dagen vid bl.a.
Torekov, Rekekroken, i Simrishamnstrakten och
vid Hardeberga (fig. 2) och är 100—200 m
mäktig. På den vilar alunskiffer, 60—70 m, som
avslutar den kambriska lagerföljden i Sverige. För
närvarande exploateras bara sandstenen,
huvudsakligen till makadam.
Alunskiffern, som för 50 år sedan upphörde
att vara råvara för aluntillverkning, gömmer
dock fortfarande på värdefulla ting. Den för bl.a.
svavelkis, kali och lerjord samt är till 30 % en
organogen avlagring, uppkommen genom
anhopning av döda djur i ett fint lerslam. Den kan
betecknas som en fossil lerig gyttja. Dess
kolhalt är normalt 20—30 %.
Den skånska alunskiffern har blivit oduglig till
oljeskiffer genom upphettning från diabaslavor,
som genomsätter de kambrosiluriska
sedimenten i form av kilometerlånga, ofta flera tiotal
meter breda sprickfyllnader (fig. 2). Den har
möjligen även förlorat något av sin halt av
svavel, vanadin, volfram och uran, ämnen som i
förhållande till sin förekomst i havsvattnet
blivit enormt anrikade i alunskiffern genom
organismernas livsverksamhet. Här finns eventuellt
en reserv för framtida behov.
Diabaserna har även i andra avseenden
påverkat de kambrosiluriska sedimenten. Den
kambriska sandstenen t.ex. har i samband med
vulkanismen här och var blivit genomvävd med
sprickor, där åtskilliga mineral avsatt sig, såsom
svavelkis, blyglans, kalkspat och framförallt
flusspat. Den sistnämnda har påträffats bl.a. vid
Hardeberga och bryts på olika ställen i sydöstra
Skåne. Diabasen är yngre än siluren och brukar
betecknas som postsilurisk. Den bryts bl.a. i
stenbrotten vid Hardeberga, samt vid Tågarp,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
