Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 9 mars 1954 - Skånes naturtillgångar, av Gustaf Troedsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
202
’ TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 3. Borrkärna genom höganässeriens undre del; de
båda vita kärnraderna t.h. år lias-basen, de övriga tillhör
råtiska avdelningen med kolflötser och mörka leror, de
senare delvis sönderregnade.
kenets kanter. Höganäsformationen utfyller en
skål, bildad av kågerödsformationen. Genom en
stor förkastning som sträcker sig från Danhult,
öster om Höganäs, mot sydost till trakten söder
om Åstorp är bäckenet tudelat (fig. 4). Den
nordöstra delen, vars djupaste parti brukar
kallas Ängelholmsbäckenet, har brytvärda kol
endast i närheten av Åstorp, intill förkastningens
sydöstra ända. Förkastningen skär alltså på
detta ställe igenom kolförekomsten.
Kolen förekommer dels vid Höganäs, dels
utmed Söderåsens västsida, varjämte kolbrytning
tidigare förekommit vid Vallåkra. Alla dessa
förekomster ligger i kanterna på
höganäsformationen, där de undre lagren kommer fram. I den
skål, som bildas av kågerödsformationen, ligger
en skål av rät och i denna i sin tur
liasforma-tionen. Den senare har sin största mäktighet i
bäckenets mitt. Kolbrytningen behöver därför
sällan ske på större djup än 100 m. Den äldsta
kolbrytningen ägde rum i dagorter i bäckenets
yttersta utkant.
Den årliga kolbrytningen varierar kring 400 000
t; under de båda världskrigen kunde
produktionen uppgå till 800 000 t, som var 15 och 10 %
av fredsimporten före 1914 resp. 1939. Flötserna
följs oftast av eldfasta leror, antingen en
underlera eller en taklera, eller bådadera. Ibland finns
även lera mitt i flötsen. Kvantiteten lera, som
bryts, håller sig vid omkring hälften av
kolmängden. Eldfastheten beror på frånvaron av
alkali-metaller, kalk och järn eller låg halt av dessa.
En kolflöts är en förkolnad torvmosse. Grunda
insjöar, troligen i ett floddelta, har fyllts igen,
först med lera, som utgjorde det allra finaste
slammet från den vittrade landytan. Under sin
transport och etappvisa sedimentering urlakades
slammet på vattenlösliga beståndsdelar av kali,
natron, kalk osv. Sedan lerslammet grundat upp
insjön, började denna växa igen med vatten- och
sumpvegetation, som till sist fyllde ut sänkan.
Undan för undan sänkte sig bäckenets botten;
den skulle så småningom bära ett 400 m tjockt
sedimentlager. Härigenom avsatte sig först ny
lera och sedan sand på den döda
vegetationsmassan; t.o.m. saltvatten trängde in över deltat och
medförde en fauna av havsdjur, mest musslor
och liknande.
Deltat växte i höjden genom nya sediment och
havet drog sig tillbaka. Den gamla, lufttätt
instängda torven började förkolna, packa sig och
sjunka samman, vilket betyder, att den
minskade i volym till en tjugondel eller en trettiondel.
Därigenom gavs plats för en ny insjö, som på
samma sätt fylldes med underlera och
växtres-ter, början till en ny flöts. Denna rytmiska
process upprepades tre gånger i rät och ett tiotal
gånger i liasdelen.
I lias är dock kolflötserna mest ersatta av kolig
lera eller också är de mycket tunna. Denna
kolfattigdom i lias svarar mot en mäktig
sedimenta-tion av sand och lera. Sedimentationen av
sistnämnda slag har nämligen varit så riklig och
snabb, att kolflötser inte hunnit utbilda sig;
växtligheten har inte hunnit hopa sig i så
koncentrerade massor att brytvärda flötser kunnat
uppstå.
De båda brytvärda flötserna är mellan 40 och
100 cm tjocka. En hektar utbrutna flötser, om
Fig. A. Höganäsformationen; nivåkarta för undre flötsen
i relation till gruvornas nollplan (100 m över havet).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
