Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 10. 9 mars 1954 - Skånes naturtillgångar, av Gustaf Troedsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23 mars 1954-
201
Vid alla borrningar i silurisk skiffer har man
dock ej fått mer än spår av olja, och detta inte
på fler platser än man kan räkna på ena
handens fingrar. Den från alunskiffern
utdestille-rade oljan har säkerligen sökt sig fram till
markytan och försvunnit.
Det andra oljeproblemet
Efter silurtidens slut höjdes Skandinavien med
Skåne ur havet och en landperiod tog vid, som
för Skånes vidkommande räckte minst 100 milj.
år, i övriga Sverige tre gånger längre. Det var
en tid av förvittring och erosion, som sträckte
sig genom devon- och karbontiderna, kanske
även perm. Europas — och jordens — stora
stenkolstid har därför inte lämnat andra spår efter
sig här än en vittrad landyta. Mycket av de
kam-brosiluriska avlagringarna försvann och
urberget blottades i mellersta och norra Skåne.
Vittringsresterna fördes långt bort, men mot
landperiodens slut uppstod, troligen i samband
med de postsiluriska diabasernas
framträngande, en förkastning, som i grova drag följer
gränsområdet mellan de båda Skåne-länen. Området
i NO höjdes, medan andra delen sänktes. Det
förra kunde då leverera förvittringsprodukter,
och det senare blev i stånd att ta emot
materialet.
Så hopades kågerödsformationens brokiga -—
röda, gröna, violetta, gula och vita — mestadels
grova sediment på den låga slätten nedanför
förkastningsbranten. Det blev mest ett halvvittrat
urbergsgrus, som i ett torrt klimat med enstaka
häftiga regn utbredde sig i form av
slamström-mar. Det hela blev en dåligt skiktad och nästan
osorterad avlagring av sten, grus och sand med
lera överst. Mäktigheten är störst i
Hälsingborgstrakten och minskar till en obetydlighet
vid Söderåsen, Höör och Ängelholm.
Kågerödsbildningarna har inte fått någon
annan ekonomisk betydelse än att de trakter av
Skåne, där de bidragit till att bilda åkerjorden,
hör till Skånes bördigaste områden. Deras
översta lager utgörs av tämligen rena leror, som har
egenskapen att de vid upphettning krymper
starkt och blir porösa. En sådan lera vid
Höganäs används i permutitfilter.
Kågerödsformationen är helt fossilfri, och dess
ålder kan — om man endast tar hänsyn till
läget — inte anges närmare än att den är äldre
än jura och yngre än silur. Vid Höllviken har
man borrat mer än 400 m i liknande brokiga
lager. Där innehåller de fossil, som visar, att
den genomborrade delen tillhör trias. Man vill
dock bra gärna veta om även perm finns längre
ner. Där kan nämligen finnas en fortsättning på
denna brokiga serie av mycket oviss mäktighet.
Det är till kågerödsbildningarna det skånska
oljeproblemet i första hand knyter sig. De utgör
marginalbildningar i ett stort avlagringsbäcken,
som sträcker sig över stora delar av
Mellaneuropa, har sitt centrum i Tyskland och
liknande marginalsediment i England. I det tyska
av-lagringsbäckenet hopades i perm- och triastid
mäktiga ökenavlagringar med saltlager och en
viss oljeföring.
I riktning mot detta bäcken bör
kågerödsbildningarna anta en karaktär som närmar sig den
i Tysklands permotrias. Detta är just vad man
funnit vid borrningarna vid Höllviken. Man har
kommit igenom en stor del av trias och funnit
en nästan koncentrerad saltlösning samt spår
av olja, men man har ej nått så långt ner att
man vet, om det finns perm som är den stora
saltförande formationen i Tyskland och i vilken
man funnit olja.
Den nyss nämnda förkastningen, som var en
förutsättning för att salt och oljeförande
avlagringar skulle bildas i sydvästra Skåne, var av
permisk ålder. Nya förkastningar, mycket mer
betydande, uppstod i tertiär tid. Då bröts den
sydvästskånska sedimentplattan sönder, och
Ro-meleåsens urberg stack upp sin kala hjässa.
Detta kan ju ha påverkat oljemagasinet — om
ett sådant funnits — så att olja har läckt ut.
Hittills har man inte sett direkta spår av någon
oljeläcka, men följande kan tyda på en sådan. I
oktober 1953 gjordes en borrning efter vatten på
Björnstorps gods på Romeleåsen. Borrhålet hade
placerats mitt i Romeleåsens sydvästra
förkastning. Mellan 61 och 127 m gick borret igenom en
grönsand som tillhör kritformationen och som vid
Höllviken ligger på 1 200 m djup. Med sanden
kom upp bitar av asfalt, vattnet skummade
starkt, och tillrinningen var obetydlig. Först i
mera grusigt lager på 127 m djup blev vattnet
bra.
Stenkolsbildningarna
Juraformationen anknyter i Skåne till
kågerödsbildningarna. Den har sin största utbredning
i nordvästra Skåne från Vallåkra och
Skromberga i söder till Kullen och Skälderviken i norr,
från Hallandsåsen och Söderåsen i öster till
Sundet i väster (fig. 1). Den är vår enda kolförande
formation och fick för nära hundra år sedan
namnet höganäsbildningen.
I geologisk litteratur går den under namnet
rät-lias. Rät är den undre 10—50 m tjocka skivan
av sandsten och lera (fig. 3), som innehåller de
båda brytvärda kolflötserna. Den övre delen, lias,
som är nära 400 m tjock, består av samma
bergarter och har ett stort antal tunna flötser, som
endast i undantagsfall brutits, såsom förr vid
Hälsingborg och i det nu övergivna kolfältet vid
Stabbarp nära Eslöv. Till denna avdelning hör
leran vid Hälsingborgs ängtegelbruk och
slipstenen vid Gravarna, Sofiero, Laröd och Ingelsträde,
alla norr om Hälsingborg.
Stenkolen har huvudsakligen brutits i kolbäc-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
