Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 11. 16 mars 1954 - Komplicerade vapen och deras tillförlitlighet, av Yngve Rollof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
236
’ TEKNISK TIDSKRIFT
leveransprov av ammunition, var högst diskutabla. Just de
onormala nedslagen är ofta de som säger mest om proven.
Ett exempel ger en uppfattning om hur statistik kan
användas vid prov med ny materiel. En standardkanon skall
jämföras med en experimentkanon med ledning av det
antal träffar, som erhålls på ett visst mål och under vissa
förhållanden. Experimentkanonen antas vara överlägsen
standardkanonen, om förhållandet mellan träffarna är
större eller lika med 3,0. Standardkanonen antas vara
överlägsen om samma förhållande är mindre än eller lika med
1,2. Det anses vara farligare att besluta fel till förmån
för experimentkanonen än till förmån för
standardkanonen. Experimentkanonen kan vara en komplicerad pjäs
med många felkällor som därför kräver mycket underhåll.
Av detta skäl accepteras en risk av 1:50 vid beslut om
experimentkanonens överlägsenhet, när i själva verket
standardkanonen är bäst, men en risk av 1:20 vid beslut
att standardkanonen är överlägsen, när förhållandet är
omvänt.9 Om man antar, att standardkanonen ger omkring
10 »/o träff under givna förhållanden så visar beräkningen
att ca 150 skott erfordras för att kunna bedöma pjäserna
på ett statistiskt sett tillfredsställande sätt med ledning av
träffprocenten.
Det gäller vid försöken framför allt att avslöja de svaga
punkterna i konstruktionen. I första hand måste man få
bort sådana fel, som inte kan avhjälpas under strid.
Vid många prov kan man inte få några siffervärden,
utan man kan bara avgöra t.ex. om ett tändrör fungerat
på avsett vis eller icke, och det blir sedan ofta ett
tåla-modskrävande detektivarbete att finna orsaken till den
bristande funktionen. Man kan dock även här använda
statistiska metoder, som ger tillförlitlighetsgränser. Om
nian t.ex. provar 20 tändrör, och alla dessa fungerar
tillfredsställande, visar sannolikhetskalkylen, att 93 °/o av
tändrören inom samma parti skulle fungera med 50 °/o
sannolikhetsgränser dvs. att vid en lång följd av prov
kommer man att få rätt oftare än fel. Om man är nöjd med att
19 tändrör fungerar av de 20, kan man anta, att 83 °/o
tillförlitlighet kan förväntas vid ett stort antal försök.
Försök med ända upp till 100 tändrör utan misslyckande
anger en tillförlitlighet av 96 %. Detta är dock en relativt
otillfredsställande upplysning, och på detta sätt får man
inte ut mesta möjliga information från varje tändrör. I
inånga fall är det bättre att prova malerielen genom att
använda forcerade prov tills den icke längre fungerar.
När man t.ex. provar en explosionskcdja i en granat, kan
man införa större "gap" mellan de olika delarna än som
normalt erhålls vid serieproduktionen ända tills initiering
uteblir.
För att gardera sig mot alltför många
elektronrörshave-rier kan inan prova rören under hårdare betingelser än
vad materielen normalt utsätts för. Man föreskriver
därför t.ex. i specifikationerna, att rören skall provas med
teinperaturvariationer mellan + 20° och 120’°C i 15
minuters intervall; dessutom används 15 °/o högre spänning än
normalt.
Just elektrotekniken är troligen det svåraste problemet
i nutidens komplicerade krigsmateriel. I ett stridsflygplan
skall de elektriska installationerna tåla temperatur- och
lufttrycksvariationer, accelerationer och chocker. Det
fordras därför bl.a. mycket god isolering samt robusta
konstruktioner.
Statistiken skall emellertid ej endast användas vid
typproven utan också vid kontroll av produktionen (Tekn. T.
1950 s. 1197, 1205). De militära förvaltningarna i USA och
Storbritannien fordrade under andra världskriget hos vissa
leverantörer att statistisk kontroll skulle användas vid
massleveranser. Dessa metoder bör även användas i
mottagningskontrollen. Om det t.ex. vid ett ammunitionsprov
föreskrivs, att två granater av tre skall klara vissa
fordringar, innebär detta att den verkliga felprocenten (med
95 °/o sannolikhet) ligger inom gränserna 0,85 och 90,
vilket innebär att man vet mycket litet oin produkten, om
man bara skall bedöma den av detta prov. Det lönar sig
ofta att lägga ned mer pengar på stora kontrolluttag i
början av en leverans. Om man vid provning av ett parti
av 1 000 tändrör tar ut 30 rör i stället för 10 kan man
med så mycket större säkerhet avgöra tändrörets
funktionsduglighet.
Medellottstorleken för amerikansk ammunition under
andra världskriget låg mellan 3 000 och 4 000 skott. Den
10,5 cm ammunition, som skeppats till Korea, har bestått
av enhetliga lotter om nära 150 000 skott. Stora
lotlstor-lekar medför besparingar och framför allt ökad säkerhet.
Ammunitionens spridning har minskat, vilket ger fler
träffar i målet på mindre tid.
Typprov
Ett vapen bör undergå en systematisk analys på
samma sätt som det undergår hållfasthetsprov för att man
skall kunna avgöra, om konstruktionen är ändamålsenlig
eller icke.
Earl A P Wavell har framhållit10 vikten av robust
vapen-inateriel. Han nämner som exempel, att då en ny
bergskanon skulle prövas före första världskriget av Artillery
Committee, hissades kanonen upp i ett torn som var några
hundra fot högt, och fick sedan falla till marken. Om
den då fortfarande fungerade, fick den undergå vidare
prov, annars kasserades den direkt. Kommittén
resonerade som så, att mulor och bergskanoner ofta föll ned från
bergssidor. Åtminstone kanonen måste vara kapabel att
klara ett så trivialt missöde.
På liknande grunder begravdes gevär och automatvapen
i gyttja under 48 timmar.
Det visade sig också i första världskriget, att ett
kanadensiskt gevär, som på skjutbanan hade visat
utomordentligt goda egenskaper, i skyttegravarna ej fungerade alls,
varför de kanadensiska soldaterna i stället krävde de
robusta engelska gevären.
Med nutidens komplicerade krigsmateriel måste de
militära förvaltningarnas representanter vid typprov vara
tekniskt väl kvalificerade så att de är kompetenta att bedöma
konstruktionens praktiska användbarhet och eventuella
tekniska svagheter utan att alltför mycket påverkas av
leverantörernas specialister. De måste också kunna skilja
mellan å ena sidan sådana brister, som kan elimineras
genom förbättrad konstruktion, och å andra sidan brister,
som inte kan övervinnas på grund av att
konstruktionsprincipen i sig själv är felaktig.
Service
Vapnen skall var så konstruerade, att man verkligen
kommer åt för översyn och reparationer. Helst bör
installationsenheterna vara plomberade och utbytbara så att
de lätt kan bytas om fel skulle uppstå, varvid den
felaktiga delen kan lämnas in på välutrustade verkstäder för
reparation.
För att komplicerade vapen skall fungera i fält krävs väl
genomtänkta och detaljerade materielvårdsscheman och
skötselföreskrifter, som strikt måste följas. Om man lägger
ned mycket arbete på förebyggande "hälsovård",
nedbringas "sjukvården". Det krävs också god teknisk
utbildning för underhållspersonalen, så att tiden för felsökning
m.m. nedbringas till ett minimum. Radiohobby och dylikt
bör också uppmuntras för att personalen skall få
elektrotekniken "i blodet".
Man kan i detta sammanhang göra en jämförelse mellan
en bilreparatör och en man, som skall svara för tillsynen
av en radaranläggning. Innan bilreparatören får byta ett
tändstift eller göra ren en förgasare, bör ban lära sig
förbränningsmotorns principiella arbetssätt för att han
skall kunna avgöra var felet ligger. En radaranläggning
är ungefär tio gånger mer komplicerad än en
förbränningsmotor och utbildningstiden för en teletekniker måste
alltså vara avsevärt längre än en bilreparatörs, vilket är svårt
att åstadkomma med värnpliktig personal.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
