Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 11. 16 mars 1954 - Komplicerade vapen och deras tillförlitlighet, av Yngve Rollof
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
23 mars 1954-
235
kräva alltför mycket arbete eller materiel på vilket
knapphet kanske råder. Det måste som alltid bli en kompromiss
mellan många faktorer. Tillförlitligheten får inte bli ett
självändamål, utan det slutliga målet är största militära
effekt till minsta möjliga kostnad. Operationsanalysens
pionjär engelsmannen F W Lanchester har formulerat
detta sålunda:3 "Ett förbands stridsvärde är proportionellt
mot produkten av eldkraften inom varje enhet och
kvadraten på antalet enheter, dvs. numerisk överlägsenhet kan
vara av förhållandevis större betydelse än överlägsenhet
i egenskaper hos stridsmedlen."
Innan US Navy tillät massproduktion av zonrör, som
består av ett 40-tal olika delar, fordrades en total
funktionssäkerhet av 50 %. Denna siffra verkar kanske låg, men
även med denna låga funktionssäkerhet kunde det nya
vapnet fem- till tiofaldiga det grövre luftvärnets effekt, och
de amerikanska och brittiska flottorna var i trängande
behov av denna förbättring. Här liksom i många andra
fall under senaste världskriget gällde uttrycket: "We don’t
want the best unit, we want the first one."
Tydligen kommer bekymren och kostnaderna vid
utveckling, produktion och kontroll av komplicerade vapen att
öka allteftersom antalet komponenter ökar. Detta är dock
inte en linjär ökning. Man kan med en grov
approximation räkna med, att arbetet och kostnaderna stiger med
kvadraten på antalet komponenter.4
Detta är ett av de starkaste argumenten för enkelhet i
konstruktionen. Om man uttrycker ett vapens funktion
eller prestanda med ett tal (/) blir kostnaden för att nå
dessa prestanda5
där E änger den relativa kostnaden för funktionen, p är
vapnets tillförlitlighet, / funktionens (prestationens) värde
och c totala kostnaden för vapnet.
Enligt denna ekvation bör man ha en kedja av
likvärdiga länkar. Om man vill ha två likvärdiga länkar
parallellt ökar tillförlitligheten, men också kostnaderna och
vikten för paret jämfört med en länk. Om varje länk har
en tillförlitlighet av 74 °/o, blir tillförlitligheten för två
länkar i par 95 °/o. Man måste dock också ta hänsyn till
kostnads- och viktsökningen. Med hjälp av ekvationen
kan man då säga, att tillförlitligheten hos paret ur
kostnadssynpunkt endast skall var l/]/2. Man bör med
hänsyn till viktökningen sträva efter att i första hand höja
tillförlitligheten på de komponenter, som är billiga och
föga utrymmes- och viktkrävande.
Ju längre de ursprungliga komponenterna i en
konstruktion drivs mot sin fulländning desto större är risken, att
den ursprungliga totala konstruktionen måste ändras. Det
är farligt att kräva, att en konstruktion skall kunna utföra
alltför många konster. Införandet av en extra
reservmöjlighet medför ofta, att konstruktionen blir så komplicerad,
att denna reserv för det mesta måste utnyttjas. Alltför
många säkerhetsanordningar kan också förhindra, att
materielen i rätt tid kommer till verkan.
Det är naturligt, att beställaren vill hålla sin materiel så
modern och effektiv som möjligt. Man vill tillvarata de
senaste erfarenheterna från utlandet och för övrigt
utnyttja alla möjligheter till förbättringar. Denna avvägning
mellan modernitet, leveranstid och kostnad är mycket svår.
Man måste noga skilja mellan projekt- och
tillverkningsstadium så att leverantören får arbetsro och slipper
ändringar, sedan ritningarna "frusits". Varje "teknisk
förbättring", bör föregås av noggranna överväganden.
Konstruktionsändringen kan komplicera konstruktionen så att
funktionsdugligheten sjunker högst betydligt, och
dessutom kan leveransen försenas avsevärt. Det fordras en
viss industriell erfarenhet hos beställaren för att kunna
avgöra vad som är praktiskt lämpligt eller vad som är
"teknisk romantik".
Chefen för US Navy’s Bureau of Ordnance, Admiral F
Schoeffel, har vid ett tillfälle framhållit, att amerikansk
vapenkonstruktion påminner om den vita riddarens
utrustning i sagan "Alice i Underlandet". Alice har frågat
riddaren, varför han har en råttfälla på hästens rygg,
"det är ju knappast troligt, att det kan komma några
råttor där", "Nej", svarade riddaren, "det är knappast
troligt, men om det kommer några, så vill jag inte ha dem
springande omkring där. Du förstår, att det är lika bra
att vara rustad för alla eventualiteter. Det är också
därför som hästen har skydd kring benen mot hajbett."
Det gäller att bedöma, hur stor sannolikheten är, att en
viss anordning kommer till användning i krig. Vannevar
Bush anser, att militärer ej tillräckligt ofta skiljer mellan
sannolikheten 1: 50 och 1: 5 000 att en viss anordning
kommer till användning. Som exempel kan nämnas frågan,
om man skall installera snorkel på militärlastbilar så att
de kan passera vattendrag. Sannolikheten att detta blir
aktuellt anses vara för liten för att det skall löna sig att
lägga ned mycket arbete på att utforma en fulländad
sådan konstruktion.
I krig gäller det ännu mer än i fred att spara folk och
material och att lägga ned arbete på det väsentliga. Med
hjälp av en grundlig vapenanalys kan man få ett gott
underlag för bedömning av vad som är nödvändigt, vad
som är önskvärt och vad som är onödigt.
Det gäller att bedöma vilka tillbehör, som verkligen är
absolut nödvändiga för att ge övertag i strid och vilka
anordningar, som är fromma önskningar efter prestanda
och osårbarhet som aldrig kan åstadkommas och ännu
mindre massproduceras till rimlig kostnad.
Som ett exempel på en sådan förutsättningslös analys
kan nämnas problemet huruvida brittiska bombplan skulle
ha avisningsaggregat eller icke vid bombanfallen mot
Tyskland under andra världskriget. Man vägde fördelen
med avisning mot minskad bomblast och fann att
förlusten i liv och flygplan skulle bli mindre utan
avisningsaggregat. Antalet flygningar som behövde göras för att
förstöra ett mål skulle bli mindre, varigenom flygarna
totalt sett utsattes för mindre risker.
Statistiken som hjälpmedel
Experiment, prov och insamlande av dala har
huvudsakligen ett ändamål — att skapa materiel för förutsägelser.
Det faktum att ett antal vapen provats och att ett visst
antal av dem icke fungerat är av ringa värde i och för sig.
De väsentliga resultaten av proven är de slutsatser som
kan dras, om hur återstoden av vapnen kommer att
fungera i framtiden och de förändringar, som kan göras med
ännu icke tillverkad materiel, för att höja
tillförlitligheten.
Det är svårt att bestämma ett vapens verkliga
tillförlitlighet. Genom ett väl genomtänkt och omfattande
försöks-program kan man få ett stort antal siffervärden. Dessa
måste underkastas en systematisk analys och behandlas
med mycket gott omdöme.
För tillförlitlighetsberäkningar fordras vanligen inte
någon särskilt kvalificerad matematik, men man måste
granska primärmaterielet mycket kritiskt. Innan man försöker
dra slutsatser av primära data, måste man omsorgsfullt
bedöma deras tillförlitlighet. Det är särskilt farligt att
utesluta sådana data, som ej passar vissa från början
antagna teorier.
Man bör använda statistiska metoder i så stor
utsträckning som möjligt6-8. Om man inte erhåller klara och
entydiga resultat, måste man utföra statistiska beräkningar
över den roll slumpen kan väntas spela. Man bör också
känna till osäkerhetsmarginalen för de siffror som man
får. Man kan med hjälp av medelfel göra uttalanden om,
att skillnaden minst är av viss storlek och högst av annan
storlek. Det är med andra ord nödvändigt att vid många
undersökningar •— kanske de flesta — använda statistik.
De gallringsregler, som framför allt förr användes vid
utgallring av "onormala skott" vid tabellinskjutningar och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
