Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 13 april 1954 - Niob — en viktig metallurgisk krydda, av Gotthard Björling - Nya metoder - Transport av kolsyra i lösvikt, av WS
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
338
TEKNISK TIDSKRIFT
Nioblegeringar framställs genom direkt reduktion av
råvarorna i närvaro av andra legeringsbeståndsdelar. I USA
använder man därvid elektrotermisk reduktion med kol
eller kisel, men i Tyskland och det övriga Europa
reducerar man vanligen aluminotermiskt. Vid den senare
metoden blandar man den finfördelade råvaran med
aluminium och vanligen också något magnesium samt litet
kaliumklorat. Man arbetar i en degel, som är inklädd
med magnesit, och brukar få utbyten på 82—90 %.
Användning
Rent niob har ingen större användning. Det ingår i
detaljer till vissa högvakuumelektronrör och kan även
användas som getter för att avlägsna sista spåren av vissa
gaser. Man har föreslagit det till stift för reservoarpennor
i stället för guldlegering. Vidare kan det användas till
torrlikriktare, då metallen verkar som en elektrisk ventil.
I legeringar har niob däremot större användning. Man
kan bl.a. framställa permanenta magneter av en legering,
Alcomax, med hög permeabilitet och samtidigt god
remanens5. Sin största användning torde niob dock ha som
stabilisator i austenitiska kromnickelstål (Tekn. T. 1950
s. 933), där det förhindrar korngränsfrätning, särskilt efter
upphettning, t.ex. vid svetsning. Det kan också användas
för att minska lufthärdningen av kromstål med 6—28 °/o
Cr. I dessa fall bildas niobkarbid i stället för
kromkarbider, som annars skulle ha fällts ut vid korngränserna.
Hos stål med 5 % Cr och 0,5 °/o Mo ökar en tillsats av
niob eller tantal hållfastheten samtidigt som de minskar
stålets tendens till lufthärdning och dess sprödhet efter
snabb avkylning. Man måste ha en niobhalt, som är
ungefär 5—10 gånger kolhalten för att få avsedd verkan.
I koppar-nickellegeringar föranleder små niobtillsatser
en avsevärd höjning av mjukningstemperaturen8, och i
aluminiumlegeringar verkar niob i hög grad
kornför-finande7 8. I form av karbid är niob en viktig tillsats till
hårdmetaller, då det sätter ned friktionskoefficienten, så
att nötningen vid skärning blir mindre och spånets
tendens att svetsa vid verktyget minskas.
I vissa högeldfasta kobolt-nickel-kromlegeringar för
reaktionsmotorer och gasturbiner ingår niob med upp till 4 °/o,
vilket bl.a. gör att det anses betydelsefullt för
rustningsindustrin. Man har under rådande knapphet på metallen
förbjudit dess användning för sådana ändamål, där det
kan ersättas med andra legeringselement, t.ex. vanadin,
titan eller tantal. Det sistnämnda har ofta samma
inverkan på en legering som niob och är billigare per
viktsenhet, men niob är lättare och blir billigare per
volymsenhet. Vidare ger niob såsom den ädlare metallen mindre
avbränna.
Eftersom niobs korrosionsskyddande egenskaper är
något underlägsna tantals, har det förra inte samma
användning som det senare för ytbehandling. Man kan
yt-belägga järn, koppar eller nickel med niob enligt en
elegant metod, som också kan användas för tantal; över den
till 900—1 200°C upphettade metallhalogeniden leder man
vätgas, och sedan får gasblandningen stryka över den
metallyta, som skall beläggas. Man får en mycket väl
häftande beläggning av t.ex. 0,04—0,06 mm tjocklek".
Det är många element, som tillsätts i små kvantiteter till
vissa legeringar för att genom sin närvaro så att säga ge
litet mera krydda åt anrättningen. Niob är ett typiskt
sådant, som blivit alltmera oumbärligt för att
tillfredsställa den ständigt växande aptit, med vilken den kräsne
metallurgen konsumerar metallegeringar av den mest
utsökta kvalitet.
Litteratur
1. Yntema, L F: The refractory metals. Rec. chem. Progr. 12 (1951)
s. 177—183.
2. Conradi, L A: Utnytting av Sövemalmen. T. Kjemi, Bergv. &
Metall. 13 (1953) s. 11—20.
3. Seim, H J & Holt, M L: Attempts to electrodeposit tantalum.
J. electrochem. Soc. 96 (1949) s. 43—47.
4. Durrer, R & Volkert, G: Die Metallurgie der Ferrolegierungen.
Berlin 1953.
5. Lomas, L F: Properties of columbium. Canad. Min. J. 71 (1950)
h. 8 s. 54—55.
6. Seybolt, A U: Effeet of columbium ön some annealing
characteristica of copper and 80—20 cupronickel. Träns. AIME, Metals
Techn. 8 (1941) TP 1342.
7. Eborall, M D: Grain refinement of aluminium and its alloys
by small additions of other elements. J. Inst. Metals 76 (1949) s.
295—320.
8. Cibula, A: The mechanism of grain refinement of sand castings
in aluminium alloys. J. Inst. Metals 76 (1949) s. 321—360.
9. Powell, C F, Campbell, I E & Gonser, B W: Deposition of
tantalum and columbium from their volatilized halides. J.
electrochem. Soc. 93 (1948) s. 258—265.
Nya metoder
Transport av kolsyra i lösvikt. I Sverige liksom
överallt på den europeiska kontinenten har kolsyrafabrikerna
hittills levererat flytande kolsyra i flaskor, stålcylindrar,
till kunderna, som i de flesta fall är bryggerier eller
läskedrycksfabriker. Flaskorna innehåller normalt 20 kg
kolsyra vid 70 at ö och deras nettovikt är 45 kg. För att få
fram 20 kg kolsyra måste man sålunda dessutom
transportera 45 kg stål från fabriken till kunden och tillbaka till
fabriken. Denna ogynnsamma transportekonomi har man i
USA och Storbritannien försökt förbättra genom att i viss
utsträckning transportera kolsyra i tankbil.
En kolsyrafabrik i Stockholm har, enligt uppgift såsom
den första på det europeiska fastlandet, slagit in på den
amerikanska och brittiska vägen, fastän på sitt eget och
billigare sätt. Till större förbrukare körs kolsyran på bil
i speciell tank, där den genom tidigare nedkylning på
fabriken till — 30°C hålles vid ett tryck av ca 15 at ö.
Transporttanken rymmer ca 4 t kolsyra, som överförs till
kundens tank med en pump på bilen (fig. 1 och 2). Levererad
kvantitet fastställs genom vägning av hela tankbilen före
och efter leveransen eller genom vägning av kundtanken
som man då har ständigt placerad på en våg. Det senare
vägningssättet medger dessutom en kontinuerlig kontroll
av kolsyraåtgången.
Kundlanken är så dimensionerad, att kolsyran i den kan
tillåtas anta det tryck som motsvarar den omgivande
luftens temperatur. Den är försedd med säkerhetsventil för
120 at ö. Kundtanken består av ett batteri av mindre
enheter för ca 220 kg kolsyra vardera; tankens storlek kan
sålunda lätt anpassas efter förbrukningen.
Det nya transportsättet har många fördelar. Förbrukaren
slipper all hantering av 20 kg flaskor och besparas
därigenom ett betydande arbete. Förbrukaren kan vidare
frigöra värdefullt utrymme inomhus för annat ändamål, då
ju kundtanken lämpligen placeras utomhus, i källare eller
nedgrävd i marken. Kolsyraspill förekommer inte, då
kundtanken aldrig töms helt utan fylls på med kolsyra
innan trycket går ned. Eftersom kundtanken alltid står
under övertryck finns garanti för att inte luft eller annan
hundtank
Pump
Fig. 1. Schema för påfyllning av lågtryckskolsyra i
kundens tank; de sju tankenheterna är i detta fall indelade i
två grupper, två och fem, av vilka förbrukaren först
tömmer fem-gruppen, varefter två-gruppen inkopplas och
påfyllning beställes hos fabriken.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
