Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 15. 13 april 1954 - Hänt inom tekniken - H55 - Sjätte Allmänna Gruvmätarmötet - Gummiutställning och -konferens i Malmö - SEN-normer - TNC: 7. Några termfrågor, av JW
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
13 april 1954-
351
tidsmiljön, "Sport och resor", skall omfatta bank,
resebyrå, post och tele samt utställning av fritidsredskap från
fotbollen till bilen.
"Ombord" blir en specialavdelning med särskild
anknytning till Hälsingborgs sjöfartsintresse. Avdelningen visar
bl.a. specialinstrument, segel- och motorbåtar samt,
självfallet, båt- och fartygsinredningar. Måhända kan H 55
med denna avdelning bidra till räddningen av den svenska
fartygsinredningens estetik ur den sjönöd, vari den enligt
mångas åsikt nu befinner sig.
Ytterst på parapeten visas i avdelningen "Tingen omkring
oss" dagens nyttokonst. Här kommer inredningens
hörnstolpar, möbler, textilier och armatur, att visas vid sidan
av måltidens och arbetets ting, serieproducerade varor lika
väl som exklusivt konsthantverk. De nordiska
grannländerna deltar med särskilda avdelningar. Intill denna
avdelning ligger den nya huvudrestaurangen, som skall bli
permanent.
Generalkommissarie för utställningen är arkitekt Åke
Huldt.
Sjätte Allmänna Gruvinätarmötet hålles i Stockholm
den 7—8 maj 1954 (Tekn. T. 1954 h. 14 s. III). Med
anledning härav kan några historiska data om svensk
gruv-inätning vara av intresse.
Den första svenska förordningen om gruvkartors
upprättande utgavs den 6 maj 1617, då Bergscollegium
bemyndigades att i avseende på Markscheideriet vidtaga de
föreskrifter och förordnanden, som till ändamålets vinnande
kunde befinnas mest lämpliga. Fyra år senare, den 15
maj, var Collegium färdigt med en Instruction. Första
gången skyldighet att upprätta gruvkartor användes var
1628, då Gustaf II Adolf därom utfärdade instruktion för
Andreas Buréus.
I 1884 års gruvestadga fastslogs gruvägares skyldighet att
låta upprätta fullständig och noggrann markscheiderkarta.
För att närmare förklara gruvestadgans innehåll härom
följde ett 1888 utsänt cirkulär och ett 1910 utsänt
protokollsutdrag avsett att ersätta det sistnämnda.
1 och med teknikens utveckling måste nya beteckningar
införas, och de gällande föreskrifterna kunde ej anses
tidsenliga. För att råda bot på ett sådant tillstånd
sammankallade man alla aktiva gruvinätare till Första Allmänna
Svenska Gruvmätarmötet i Ludvika och Grangärde den 12
—13 juli 1902. Detta följdes av ett andra i Falun och Säter
den 16—17 september 1905, ett tredje i Nora den 9—11 juni
1921, ett fjärde i Falun den 5 september 1925 och ett
femte i Stockholm den 2 juni och 29 november 1944.
Gummiutställning och -konferens i Malmö.
Skandinaviska Sektionen av International Rubber Office, som är en
underavdelning till forskningsinstitutet Rubber Stichting i
Delft, anordnar den 22 maj—2 juni 1954 i Siriuspalatset,
Rundeisgatan 15—17, Malmö, en informativ utställning
"Gummi från plantager till färdiga produkter" (Tekn. T.
1953 s. 770).
I samband med utställningen anordnas den 31 maj—1
juni på Centralbiblioteket en konferens "Gummi i
lantbruket", varvid fackmän från Danmark, Sverige och
Tyskland håller föredrag om olika användningsområden för
naturgummi inom jordbruket.
Upplysningar om utställningen och konferensen erhålles
genom Skandinaviska Sektionen av International Rubber
Office, Riddargatan 23 B, Stockholm, tel. 60 50 23.
SEN-normer. Svenska Elektriska Kommissionen (SEK)
har utsänt förslag till rekommendationer för radiodetaljer.
SEN R 4301 28—29. Remisstiden utgår den 30 april 1954.
Intresserade kan rekvirera förslaget från Svenska
Elektriska Kornmissionen, Box 3295, Stockholm 3.
Standardblad för åskledarmaterial, SEN 07 01—17, SEN
R 07 18, har färdigställts och säljes genom Sveriges
Standardiseringskommission, Box 3295, Stockholm 3.
TNC
7. Några termfrågor
TNC har nyligen deltagit i en diskussion inom Svenska
Elektriska Kommissionen om lämpliga namn för den
riktning i vilken en strömventil släpper igenom strömmen
och den riktning i vilken den utgör ett hinder mot
strömmen. För den senare hade man från början ett lämpligt
ord: spärriktning, men den för framsläppningsriktningen
tidigare använda termen "arbetsriktning" hade mött
kritik. I flera fall, t.ex. när det gäller en transistor, kan
nämligen en ventils spärriktning vara arbetsriktning, i den
meningen att ventilen fyller sin huvudfunktion — den
"arbetar" — när strömmen går i spärriktningen. Efter
diskussion och förkastande av flera andra förslag enades
man slutligen om ordparet ledriktning och spärriktning.
För den riktning som svarar mot ventilens funktion
behölls ordet arbetsriktning, som alltså kan vara
ledriktning eller spärriktning, och någon term för dess motsats
ansågs ej behövlig; man kan vid behov använda uttrycket:
mot arbetsriktningen, eller mot arbetsströmmens riktning.
En tillsats av fluor i dricksvatten m.m. anses motverka
tandröta. Metoden, som fått allt större tillämpning i USA,
har blivit aktuell även hos oss. Efter det engelska
"fluo-ridation" har den på svenska kallats fluoridering,
fluo-ridisering eller fluoridbehandling. Nu är det visserligen
sant att man för fluortillsatsen i vattenverk lämpligen
använder natriumfluorid, men fluoren är dock huvudsaken,
och det är onödigt att bygga namnet på ordet fluorid.
Man kan välja mellan orden fluorering och fluorisering.
Den längre verbformen fluorisera skulle enligt TNC 12
s. 10 vara särskilt lämplig om innebörden hade varit:
förvandla till fluor, men fluorera är den bästa formen när
man avser: tillsätta fluor. Till jämförelse kan nämnas att
man säger klorera om tillsättning av klor, t.ex. i form av
natriumhypoklorit.
Det har frågats om man inte skulle kunna ersätta
verbet perforera med liåla, ocli säga t.ex. hålad plåt. Svenska
Akademien har i senaste utgåvan av sin ordlista tagit upp
verbet håla, och dess stora ordbok änger bland andra
användningar av ordet denna: förse (ett metallstycke o.d.)
med hål (för nitar o.d.). Perforera kommer av ett
latinskt ord med betydelsen genomborra. Numera leder del
främst tanken till anbringandet av ett flertal hål i papper,
läder, plåt e. d. i långa rader eller på annat regelbundet
sätt. Även i denna betydelse bör håla kunna användas som
synonym till perforera. Ett specialfall då håla och
hål-ning är vanliga termer är det förfarandet att man t.ex.
med hålningspress eller hålningsverk åstadkommer hålade
ämnen för tillverkning av sömlösa rör. En annan redan
praktiserad tillämpning som noterats är uttrycket hålat
papper i st.f. (för insättning i samlingspärm) hålslaget
papper.
Ordet komponent har, liksom dess synonym komposant,
i vårt språk hittills använts endast med tämligen abstrakt
innebörd. En vektor, t.ex. kraft, hastighet, eller en
periodisk storhet, t.ex. växelström av godtycklig kurvform,
kan uppdelas i komponenter. Nu har det emellertid
påpekats för TNC att detta ord på allra senaste tid blivit på
modet för de — fullt konkreta — delar varav t.ex. en
radioapparat består. "Radiokomponenter" skulle betyda sådana
delar som motstånd, kondensatorer, spolar, likriktare,
omkopplare, men av någon anledning inte rör. En dylik
utvidgning av ordet komponents användningsområde synes
ganska onödig. Och det finns ju inget skäl varför just
radioteknikens apparatdelar skulle få denna benämning;
varför inte lika gärna tala om "kylskåpskomponenter",
"bilkomponenter" m.m.?
Uttrycket "sällsynta jordartsmetaller" är ganska
ohanterligt, och eftersom hithörande metaller synes få allt
större användning för industriella ändamål har man
frågat TNC om det händigare namnet lantanider kan få an-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
