Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 17. 27 april 1954 - Nybyggen - Tunnelsprängning i basalt, av G Lbg - Rekordstor induktionssmältanläggning, av GAH - Vattenvägar och vattenkraft bakom järnridån, av G Lbg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
386
TEKNISK TIDSKRIFT
Avloppstunneln har 64 m2 area och är 645 m lång. Dess
tak utgörs av pelarförklyftad basalt (fig. 1). Närmast
under basalten fanns lager av morän, som i tunneln
avlägsnades ända upp till basalten. Lagren hade svag lutning;
efter 80 m indrivning upphörde basalten och efterföljdes
av en sorts breccia, som efter omsorgsfull skrotning
ansågs lika ofarlig som basalten. Flera dylika partier
passerades under tunnelarbetet.
Basaltbädden består i bottenpartiet av regelbundna,
femkantiga pelare, vilka står vinkelrätt mot underlaget och
avkylningsytan. Inom begränsade områden är de
ensarta-de med lika tjocklek och längd. Mellanpartiet består av
oregelbundna, spruckna småpelare; ytskiktet, lavan, är
heterogent. Tunneltaket löper antingen i botten- eller i
mellanskiktet. Under skrotningen visade det sig svårt att
åstadkomma takets valvform; pelare bröts och lämnade en
plan yta. Det blev därför stora övermassor.
Den vulkaniska askan under basalten förekom i ett lager
med tjocklek från några centimeter till 1—2 m. Den stod
sig bra i taket men var olämplig som golv; under trafiken
övergick den till en sörja som bilarna fastnade i.
Tunneln korsade älven. Man väntade där stor läckning,
men agglomeratet i tunneltaket visade på grund av den
stora lerhalten tillfredsställande täthet. Massan var lätt
att gräva ut och det blev stundom småras. När
agglomeratet torkat blev det stabilare och stod bra tills ytorna blev
betongklädda. Indriften var i genomsnitt 50 m/månad.
Högsta dagindriften var 3,6 m.
Vinterarbetet försvårades av att växlande frost och
töväder medförde riskabla ras och krävde upprepade
skrotningar och omfattande rasskydd.
Inga allvarliga olyckor orsakades av dåligt berg.
Rasriskerna var inte så stora som väntats. Sprickor och slag
i basalten har sträva ytor och ger stor friktion, som
kvarhåller eljest lösa block. De täta dilatationssprickorna
medför, att basalten icke får sådana latenta spänningar som är
vanliga i Skandinaviens urberg (Tomas Tryggvasson i avd.
Väg- och Vattenbyggnadskonst den 18 jan. 1954). G Lbg
Rekordstor induktionssmältanläggning. Två 12 t
induktionsugnar för smältning av stål har sedan årsskiftet
1953—54 varit i drift vid Kilsta Stålverk utanför Bofors.
Med tillhörande omformare med kondensatorbatteri,
ställverks- och kontrollutrustning och diverse hjälpmaskineri
har man här världens, såvitt känt, största
induktionssmältanläggning.
Varje ugn (fig. 1), vars degel är av enkel bägartyp med
1,3 m diameter, kan tippas kring två axlar, en för
avslagg-ning och en för tappning av stålet. I ugnsmanteln är
inmurad en botten av eldfasta chamottestenar som uppbär
Fig. 1. Högfrekvensugn för 12 t chargevikt.
ugnsbottnen och degeln. Ugnsspolen är av kopparrör
lindad i ett lager och vattenkyld. Isoleringen mellan
spol-varven och på spolens insida är av en keramisk fyllmassa
med hög värmebeständighet och god isoleringsförmåga.
Spolen omges av en krans av lamellerade plåtpaket, som
dels stöder spolen, dels tjänstgör som ett magnetiskt ok.
Degeln av en kvartsmassa instampas mellan spolens
keramiska isolering och en järnschablon. Denna schablon
smältes ned med den första chargen och samtidigt sintrar
degelmassan samman så att degeln får god hållfasthet.
Baddjupet vid full charge är ca 1,6 m.
Det svåraste problemet vid konstruktion av stora
högfrekvensugnar är att få en degel som håller att tippas. På
Kilsta-ugnarna är degelväggens tjocklek från början 160
mm. Efter ca 50 charger har denna minskat till ca 50 mm
och spettas då ur för att ersättas med en ny.
Vid full last på ugnen är strömmen i spolen 18 000 A.
Den kyls av 400 1 vatten per minut. Strömmen alstras i en
omformare bestående av en trefassynkronmotor för 6 000
kVA, direktkopplad till två parallellkopplade enfas
synkrongeneratorer vardera för 1 700 kW, 600 Hz.
För leverans av magnetiseringsenergin till ugnen är
denna parallellkopplad med ett kondensatorbatteri på totalt
102 000 kVAr (Aseas Tidning jan.—febr. 1954 s. 5). G AH
Vattenvägar och vattenkraft bakom järnridån. I de
ryska satellitstaterna är förbrukningen av elenergi räknat
per invånare och år mycket låg med undantag för
Tjeckoslovakien, där man årligen förbrukar 786 kWh/inv.
Bulgarien ligger lägst med 129 kWh/inv.
Oder—Donaukanalen, som man började planera för ca
50 år sedan, kom i avsaknad av överenskommelse mellan
de berörda staterna icke i arbete förrän under
hitlerepo-ken. Arbetet avbröts av världskriget. Man planerar nu att
återuppta anläggningsarbetet 1956 och att få kanalen i
drift 1964.
Donau—Svartahavskanalen skall bli trafikabel 1955. Den
blir 76 km lång, 6—8 m djup och förkortar farleden med
450 km.
Weichsel-projektet, som avser att kanalisera Weichsel
och förbinda den med Oder och Dnjepr, beräknas ta 30 år
att genomföra. Man skall bygga ett tiotal kraftstationer
med sammanlagt 2 000 MkWh/år energiproduktion och
ordna bevattning av 3 000 km2 jord.
Rumänien har de största naturliga vattenkrafttillgångarna
(21 600 MkWh/år), men dessa är i blott ringa mån
tillvaratagna. En femårsplan innefattar sju stora
värmekraftverk; anläggningsarbeten för sju vattenkraftstationer pågår.
Tjeckoslovakiens vattenkrafttillgångar, 7 000 MkWh/år,
är rätt väl utnyttjade. De topografiska förutsättningarna
är gynnsamma. Under 1953 färdigställdes kraftstationerna
vid Kostolna och Orava. De mest betydande
anläggningarna under utförande är Vyssi Brod och Lipno i
Böhmerwald samt Slapy, som dämmer upp floden Vltava till en
43 km lång sjö uppströms Prag.
Bulgarien har utbyggt endast en rätt ringa del av
vattenkrafttillgångarna, 6 000 MkWh/år, trots att dessa är landets
enda kraftkälla. Donaus bifloder från norr skulle kunna
användas bättre. Sedan 1950 har sju stationer nybyggts
eller utvidgats. Under anläggning är kraftstationerna vid
Petrohan, Medza, Sestrimo, Paja och Pehaja jämte
dammarna Rossitza, "Georges Dimitrov", "Stalin" och Studena.
Polens vattenkraftresurser uppgå till mindre än 5 500
MkWh/år, huvudsakligast uttagbara i anläggningar med
låg fallhöjd. Åtskilliga nya företag är i drift eller under
utvidgning.
Albanien har ca 3 600 MkWh/år, vilket är mycket för en
så liten areal. Mycket litet är tillvarataget och endast en
ny kraftstation, "Lenin", är värd att nämnas.
Ungern har trots den vattenrika Donau och dess biflöden
icke större vattenkraftresurser än Albanien. Endast
kraftstationen Tiszalok har tillkommit sedan 1950 (Water
Power jan. 1954 s. 23). G Lbg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
