Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 22. 1 juni 1954 - Andras erfarenheter - Strålningsskyddande beläggningar, av Wll - Självsmörjande snabbstål, av SHl - Atombatterier, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 juni 1954
515
Fig. 3. Inverkan av
skikt-tjockleken på
emissions-faktorn.
Fig. 4.
Minskning av
vär-meabsorp-tion genom
beläggningar
på Nimonic
75 (legering
av 80—20 [-nickelkrom-typ)-]
{+nickelkrom-
typ)+} vid [-väggtemperaturen-]
{+väggtempera-
turen+} 900°C.
Glasmassan eller emaljen, som håller samman det
keramiska materialet, har emellertid hög emissionsfaktor, fig. 2.
varför man bör ta så liten mängd sådan massa som
möjligt. Vanligen räcker 10—20 °/o för att ge ett
tillfredsställande beläggningsskikt.
Skiktets tjocklek får inte vara för liten. Vanligen räcker
dock ca 0,2 mm skikttjocklek för att man skall få det
lägsta möjliga värdet på emissionsfaktorn, fig. 3. Med
en keramisk strålningsskyddande beläggning, kan man få
en väggs upptagning av strålningsvärme minskad med ca
50—75 »/o, fig. 4, beroende dels på det använda
materialet, dels på temperaturen (A H Sully i Product
Engineer-ing jan. 1954 s. 140). Wll
Självsmörjande snabbstål. Det har länge varit känt att
man kan öka låglegerade ståls bearbetbarhet genom att
försätta dem med svavel, vanligen som mangansulfid.
Snabbstål måste emellertid ha en manganhalt under ca
0,5 °/o då de annars vid härdning kommer att innehålla
stor mängd restaustenit. Mangansulfid kan därför inte
användas för ökning av deras bearbetbarhet (jfr Tekn. T.
1952 s. 985).
Det har emellertid visat sig att svavel, infört i
stålsmältan som molybdensulfid, järndisulfid eller t.o.m. i
elementär form, är lösligt i snabbstål till åtminstone 2 °/o. Man
anser att sulfiden vid en svavelhalt under 1 °/o vid
stelnandet ingår i ett karbid-austenitkoniplex. Stålets
smidbarhet minskas inte mycket, om dess svavelhalt hålls
under en viss nivå och betingelserna vid smältning och
gjutning regleras på rätt sätt.
Lämplig svavelhalt hos stålet uppges vara 0,08—-0,2 °/o;
lovande resultat lär ha uppnåtts med 0,12 %>. Verktyg av
denna nya typ av snabbstål har bättre skärförmåga än
de gängse på grund av sulfidpartiklarnas smörjverkan.
Dessa ökar också snabbstålets bearbetbarhet genom inre
smörjning. Större skärhastighet och bättre ytfinhet hos
arbetsstycket uppnås med svavelhaltigt snabbstål utan
nämnvärd ändring av spåntypen (Engineers’ Digest apr. 1954
s. 131). SHI
Atombatterier. I ett atombatteri omvandlas radioaktiv
strålning till elenergi utan användning av
värmekraftmaskiner. Den första konstruktionen av denna typ tycks
vara en cell, innehållande två elektroder av olika material
och en gas, t.ex. argon (Tekn. T. 1952 s. 307). När denna
utsätts för radioaktiv strålning joniseras den. De positiva
jonerna går till den ädlare elektroden och elektronerna
till den andra varigenom en potentialdifferens uppstår
mellan elektroderna. Strålningsenergin omvandlas alltså
först till jonisationsenergi, och denna ger sedan elenergi.
Detta batteri kan endast ge mycket liten effekt. Det
uppges emellertid att det numera förbättrats så att det, försett
med en lämplig strålningskälla, kan driva en mycket liten
elmotor i ca 20 000 år. Dess elektroder är då bly och
grafit i form av Aquadag; gasen är argon.
Man har på senare tid funnit att elenergi kan erhållas
genom uppsamling av ./^-partiklar (elektroner) i en
isolator. Lämplig strålningskälla är strontium 90 och
lämplig isolator polystyren. Man har av dem framställt
batterier som ger 4 X 10"11 A vid 7 000 V. De är mindre,
lättare och billigare än kemiska batterier och har mycket
större livslängd nämligen upp till 25 år vid största
belast-ning.
Dessa atombatterier är det första exemplet på
omvandling av atomenergi direkt till elenergi. I sin ursprungliga
form kan de användas bara när mycket liten strömstyrka är
tillräcklig, t.ex. till jonkammare.
I ett till synes effektivare batteri av liknande typ (fig. 1)
är isolatorn ersatt med en halvledare (germanium eller
kisel) vars ena sida belagts med ett tunt lager av t.ex.
strontium 90, en av de isotoper som förekommer rikligast
i klyvningsprodukterna från en uranreaktor. Halvledarens
andra yta är liksom i en skikttransistor legerad ined ett
främmande element. Strontium 90 är /?-strålare och har 25
års halveringstid. De elektroner, som det sänder ut i
halvledaren, ger i denna ett stort antal sekundära elektroner
(var och en enligt uppgift ca 200 000). Dessa uppsamlas
till största delen i gränsskiktet och orsakar därigenom en
potentialdifferens mellan, den rena och legerade
halvledaren.
Medan endast de av strålningskällan utsända
elektronerna utnyttjas i batterier med isolator använder man i dem
med halvledare också sekundärelektroner. Trots detta har
man hittills kunnat omvandla bara något mer än 1 °/o av
strålningsenergin till elenergi. Resten omsätts till värme i
halvledaren. Man anser det emellertid tänkbart att batteriets
verkningsgrad kan höjas till ca 10 °/o när man nått fram
till en optimal konstruktion.
Batteriet ger 5 uA vid 0,2 V och bör kunna användas för
miniatyrapparater, t.ex. radioapparater i fickformat och
hörapparater. Dess största fördel framför t.ex. torrbatte-
Fig. 1. Atombatteri med
halvledare.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
