Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 24. 15 juni 1954 - Nya metoder - Flamsprutning av polyeten på porösa eller täta material, av SHl - Isolering av paraxylen genom kristallisation, av SHl - Transport av fisk i saltvattensis, av SHl - Bakterier utvinner koppar ur anrikningsavfall, av E R—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
TEKNISK TIDSKRIFT
skall lämna en jämn reglerbar ström av plastpulver. För
att plasten inte skall brännas i lågan införs en skyddsgas
(torr luft) vars mängd skall kunna regleras lätt och
snabbt oberoende av andra regleringar. Lågan erhålles
genom förbränning av en gas, t.ex. propån eller väte, i
syrgas; de båda gasströmmarna regleras med nålventiler
på nedre delen av sprutpistolens handtag.
Blandningen av bärargas och plastpulver regleras med
ventiler, anbragta på pulverbehållaren; denna reglering är
belt oberoende av de övriga. Mängden i lågan införd
blandning regleras med en tunnnanövrerad ventil på
sprut-pistolen. Med en annan sådan regleras skyddsgasmängden
och därmed temperaturen i lågan. Plastpulvret kommer ut
i pistolmynningens centrum, och genom två ringformade,
koncentriska öppningar pressas propan-syrgasblandning
och utanför denna skyddsgas.
Impregneringsmedlet är för betong en
vatten-alkohollösning av en resorcinol-fenol-formaldehydplast med 30—
35 % torrsubstanshalt och pH 6,5—7,5. En lämplig
härd-ningskatalysator sätts till omedelbart före lösningens
påsprutning. Betongytan skall dränkas grundligt med vätska.
Plastens härdning tar några timmar vid rumstemperatur;
härvid binds kristallvatten i cementen. Impregneringen,
som tränger in ca 5 mm, förstörs inte genom upphettningen
vid flamsprutningen.
Plastlimmet består av en modifierad fenoplast mjukgjord
ined syntetiskt gummi (Buna N) i metyletylketonlösning
som sedan försätts med amylacetat till önskad viskositet.
Plasten, som är löslig i amylacetat och kombinerbar med
Buna N, härdas genom upphettning, till ungefär den
temperatur vid vilken polyeten blir lättflytande. Limmet, vars
elasticitet kan regleras genom ändring av dess gummihalt,
har mycket god adhesion till impregneringsmedlet. Det
hårdnar vid torkning till ett fernissliknande skikt och är
då redo för påläggning av mellanskiktet. Limmet kan
anbringas när impregneringsmedlet fått torka minst 4 b.
Det bör strykas eller sprutas så tjockt som möjligt i två
skikt.
Mellanskiktet flamsprutas på det torra limskiktet som
därvid skall härdas och samtidigt hindås såväl vid den
impregnerade grundmaterialytan som vid mellanskiktet.
Detta skall innehålla så mycket kiseldioxid all det häftar
bra vid limskiktet och tillräckligt mycket polyeten för alt
det slutligen anbragta rena polyetenskiktet skall få god
adhesion till det.
Man lägger först på etl 1 mm Ijock skikt och upphettar
sedan omedelbart detta med lågan utan tillförsel av
material. Härvid skall polyetenen smälta och limmet härdas.
Detta tränger samtidigt genom mellanskiktet som då
brunfärgas av det; på grund av polyetenens krympning vid
upphettning blir mellanskiktets tjocklek ca 0,5 mm. När
ytan svalnat lägger man på ännu ett lager kiseldioxid—
polyeten och ibland är det tillrådligt att lägga på också ett
Iredje. Vari och ett av dessa skikt skall vara ca 0,6 mm
tjockt.
Hen polyeten flamsprutas I ill sist på mellanskiktet i flera
lager. Om man så önskar, kan pigment införas i det första
eftersom polyetenen är vit och halvgenoinlysande. Man
sprutar plasten så het som det är möjligt utan alt den
sönderdelas, och varje lager krymps efter påläggning
genom uppvärmning med lågan utan materialtillförsel (R A
WlESE i Modern Plastics febr. 1954 s. 117). SHI
Isolering av paraxylen genom kristallisation. Den
xylen, som kan utvinnas som biprodukt i
petroleumraffinaderier och koksugnar är en blandning av o-, m- och
p-xylen. Bara den sistnämnda kan emellertid användas för
framställning av tereftalsyra som är råvara för
syntetfibern Terylene eller Dacron. Man måste därför isolera
p-xylenen ur blandningen av isomerer. Denna besvärliga
uppgift har nu lösts på ett nytt sätt.
Xylenerna passerar först genom en kylare (fig. 1) där
deras temperatur sänks till mellan —70 och —80°C. Här-
Fig. 1. Isolering au
p-xylen genom
kristallisation; 1 tillflöde, 2 kylare,
;i kylmedel, 4 centrifug, 5
vätska, 6 värmeväxlare, 7
återförd kristallgröt, <S’
smältkärl, 9 återförd
moderlut, 10 uttagen
moder-lut, 11 p-xylen.
vid bildas kristaller som tillsammans med moderluten förs
till en centrifug. Den i denna erhållna filterkakan består
till största delen av /?-xylen. Kristallerna smälts delvis så
att en gröt, innehållande 30—85 °/o fast substans bildas.
En del av den återförs genom en värmeväxlare till
smält-kärlet och resten centrifugeras på nytt vid —35 till
— 4Ö°C. Den frånskilda vätskan återförs till den första
kylaren. Filterkakan går till ett kärl där
p-xylenkristal-lerna smälts vid ca 15°C. Produkten har då en
renhetsgrad på 90 %.
Separeringen möjliggörs genom att man ställer in xylen
-blandningens temperatur så att den nätt och jämnt
överstiger den eutektiska punkten för p-xylen och den isomer
som näst denna kristalliserar lättast. Noggrann
temperaturreglering är därför nödvändig för att en ren produkt
skall erhållas (Chemical Engineering jan. 1954 s. 270). SHI
Transport av fisk i saltvattensis. Vid en fransk
undersökning har man konstaterat att färsk fisk håller sig
betydligt längre om den packas i granulerad saltvattensis i
stället för som hittills skett i sötvattensis. Vidare skadas
icke fiskens skinn eller kött och dess smak lär inte
försämras vid tvättning på samma sätt som för fisk
transporterad i sötvattensis. Sedan en apparat för framställning
av granulerad saltvattensis konstruerats har metoden
enligt uppgift med gott resultat prövats i kommersiell skala
på ön Yeu där 30 t/dygn framställs.
Frysmaskinen är i princip en värmeväxlare i form av en
stående cylinder, innehållande ett stort antal tuber genom
vilka det vatten som skall frysas cirkulerar. Kring tuberna
pumpas kylvätska från en konventionell kylmaskin. Genom
skärmar mellan tuberna ges kylvätskan spiralrörelse
medan vattnet sätts i rörelse av en propeller, placerad i det
centrala, grova röret. När tuberna fyllts med is öppnas
apparatens botten, och isstängerna faller ut varvid de
skärs i bitar av en kniv.
Maskinen arbetar automatiskt när den satts i gång. Så
snart isen tömts ur fylls värmeväxlaren på nytt med
vatten, och en ny frysning börjar. Apparaten ger is på 15—45
min beroende på kylvätskans temperatur. Tack vare att
vattnet cirkulerar snabbt under frysningen erhålles god
värmegenomgång.
Isstyckena har 40 mm diameter och kan inom vissa
gränser ges godtycklig längd genom inställning av det
maskineri som driver kniven.
Enligt uppgift är frysmaskinen den första apparat med
vilken saltvattensis kan framställas (enl. Refroidisseur
Tre-paud, Paris). SHI
Bakterier utvinner koppar ur anrikningsavfall. Vid en
gruva i Utah produceras med hjälp av mikrober 10—15
t/dygn nästan ren koppar ur avfall innehållande
koppar-sulfid som eljest ej skulle kunna utnyttjas ekonomiskt.
Mikroberna tar energi för sin sockerproduktion genom att
överföra sulfiden i sulfat. Processen äger rum i järntankar
varvid kopparsulfatet omsätts med järn så att ren koppar
faller ut (Engineering and Mining Journal oktober 1953
s. 135). E R—s
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
