Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 24. 15 juni 1954 - Askbeläggningars självantändning, av Ingvar Wivstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
558
Fig. 3. Ton typer av självantändning; A spontan
självantändning i mindre askbeläggning, B antändning genom
långsam oxidation i större askbeläggning under
beläggningens spontana självantändningstemperatur, C
omgivande atmosfärens temperatur, D spontan
självantändningstemperatur för askbeläggning.
P14:s askavskiljare vid Västerås Kraftverk (Tekn. T. 1952
s. 145) vid eldning med olja, som hade följande data:
Specifik vikt vid 20°C .................. 0,94
Viskositet vid 50°C .................. cSt 50
Lägsta flylteinperatur ................ °C + 0
Svavelhalt ............................. °/o 1,8
Askhalt ............................... °/o 0,04
Effektivt värmevärde ........... kcal/kg 9 770
Askan, som i huvudsak utgjordes av runda korn, fig. 4,
hade följande sammansättning:
Komponent °/o
C ........................................................................................54
Fc ......................................................................................10,1
V ........................................................................................2,3
Na ......................................................................................0,2
S (totalt) ........................................................................4,4
S (som fri H2SO4) ....................................................0,9
Den spontana självantändningstemperaturen för
oljeaskan var 400°C och för eldningsoljan 245°G. För
blandningar av dessa två komponenter erhölls vid oljehalter på
40 °/o och mera den spontana
självantändningstemperaturen 245°C, dvs. densamma som för ren eldningsolja,
fig. 5, kurva A. Vid prov med blandningar av kimrök (sot)
och eldningsolja erhölls liknande resultat, fig. 5, kurva B.
I detta fall sjönk antändningstemperaturen till 245°C
redan vid en oljetillsats av 30 °/o. För olika kombinationer
av oljeaska och kinirök erhölls antändningstemperaturer
Fig. 4. Mikrofoto av oljeaska (50 XJ.
varierande mellan 400 och 360°C, vilket senare värde är
kimrökens spontana självantändningstemperatur.
Som tillsatsmedel provades vidare var för sig och i olika
blandningar natriumsulfat, natriumpyrosulfat,
natriumkarbonat (soda), järnsulfat, järnoxid, järnpulver och
va-nadinpentoxid. I allmänhet erhölls högre
självantändningstemperaturer än med enbart oljeaska. I en del fall
uppkom dock mindre sänkningar, vilka emellertid aldrig
var större än det vid viss tillsats av soda erhållna
maximala värdet 25°C. Den lägsta antändningstemperatur som
erhållits motsvarade eldningsoljans
självtändningstempe-ratur, 245°C, och i inget fall kunde lägre
antändningstemperatur erhållas genom tillsats av de nämnda
komponenterna.
Proven synes visa att en högre halt oförbränt i form av
sot i en askbeläggning ger en lägre
antändningstemperatur. De visar vidare att aska bemängd med olja över en
viss oljehalt ger samma låga spontana
självantändningstemperatur som ren eldningsolja. Skulle emellertid
beläggningens oljehalt vara så låg, att denna temperatur inte
uppnås, verkar särskilt soda något sänkande på
självantändningstemperaturen.
Den olja, som kan tänkas bilda oljelialtiga beläggningar
i en ångpanna, är sannolikt en indunstningsprodukt av
den ursprungliga oljan. Några prov har därför även gjorts
med indunstad olja, blandad med oljeaska. Den vid dessa
prov använda oljan var destillerad upp till 360°C, varvid
40 %> hade avgått. Vid proven erhölls något lägre spontan
självantändningstemperatur än vid proven ined den
ursprungliga oljan. Man kan därför anta att oljelialtiga
beläggningar i ångpannor har t.o.m. något lägre
antändningstemperatur än de beskrivna proven med ursprunglig
olja visat.
Inverkan av atmosfärens syrehalt
för mindre askbeläggningar
Prov med olika syrehalter i ugnsatmosfären gjordes även
ined askmängder på 2 g. Ugnstemperaturen höjdes med
i genomsnitt 200°C/h och atmosfärens syrehalt varierades
mellan 0 och 21 °/o. Förbränningsintensiteten, som kan
representeras av provets temperatur över ugnsatmosfärens
lemperatur, blev givetvis större vid högre än vid lägre
syrehalt, fig. 6. Vid 21 °/o syre, dvs. i ren luft, blev
provets övertemperatur i fortfarighetstillstånd 150°C, medan
i en atmosfär innehållande ett par procent syre
övertemperaturen endast blev ungefär 10°C. Om atmosfären helt
saknade syre, uppstod ingen förbränning. I samtliga fall,
då en temperaturstegring kunde konstateras i proven,
började denna vid askbeläggningens spontana
självantändningstemperatur. Askbeläggningens övertemperatur
däremot varierade ungefär linjärt med atmosfärens syrehalt,
fig. 7. Om man för luftens utspädning använde koldioxid
eller kväve var utan betydelse för resultatet.
Självantändning genom långsam oxidation
En mindre askbeläggning, som uppvärmes i oxiderande
atmosfär, tänder vid en temperatur, som i det föregående
kallats beläggningens spontana
självantändningstemperatur. I större askbeläggningar kan emellertid en exotermisk
process uppkomma genom långsam oxidation vid ännu
lägre temperaturer. Prov har även gjorts för bestämning
av den lägsta temperatur, vilken under ogynnsamma
omständigheter kan ge upphov till brand. Provmängden var
i detta fall 25 g mot 2 g vid tidigare undersökningar.
Ugnstemperaturen inställdes på ett konstant värde under
den spontana självantändningstemperaturen. Provet visade
dock snart en viss övertemperatur, som successivt steg för
att efter två timmar i det närmaste anta
fortfarighetstillstånd, lig. 8. Den omgivande atmosfärens temperatur hölls
vid de olika proven på olika nivåer under provets
spontana antändningstemperatur. Låg temperaturen under en
viss gräns, blev processen inte exotermisk och någon
övertemperatur i provet kunde inte konstateras. Den lägsta
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
