Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 24. 15 juni 1954 - Askbeläggningars självantändning, av Ingvar Wivstad
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
15 juni 1954
559
Fig. 5. Spontan
självantandnings-temperatur; A blandningar av
askbeläggning och eldningsolja, B
blandningar av kimrök och
eldningsolja.
Fig. 6. Temperaturförlopp i mindre
ask-beläggningar vid olika syrehalter; A
omgivande atmosfärens temperatur, B
beläggningens temperatur vid 5 °/o Ot, C
beläggningens temperatur vid 14 °!o 04,
D spontan självantändningstemperatur.
Fig. 7. Inverkan av omgivande
atmosfärens syrehalt på
förbränningsintensiteten i mindre askbeläggningar.
ugnstemperatur, vid vilken brand uppstod i
askbeläggningen, var 160°C, vilket är 85°C lägre än den spontana
antändningstemperaturen. För en askbeläggning, som gav
spontan antändning vid 400°C, erhölls som motsvarande
värde 250°C, vilket således innebär en sänkning med
150°C.
Sänkningen av antändningstemperaturen är alltså
betydande, och det är inte omöjligt att man vid andra
kombinationer av askmängd och porositet skulle kunna få
ännu något lägre antändningstemperatur.
Den spontana självantändningstemperaturen utgör
således inte den gräns, över vilken en askbeläggning inte får
uppvärmas utan risk för brand. Om exempelvis en
kraftigare askigensättning uppkommer i ett parti i en
regenerativ luftförvärmare, kyls de inre delarna obetydligt,
varför en långsam oxidationsprocess kan ge upphov till ett
exotermiskt förlopp. Även om den kompakta
igensätt-ningen ger en långsam syrediffusion och en begränsad
temperaturstegring, vandrar ändå förbränningen så
småningom utåt beroende på ökande temperatur, och i takt
härmed tilltar då också förbränningen i styrka.
Inverkan av atmosfärens syrehalt
för större askbeläggningar
Den lägsta temperatur, vid vilken en långsam oxidation
kan ge upphov till en exotermisk process i en
askbeläggning, är beroende av jämvikten mellan utvecklad och
avgiven värmemängd. Denna temperatur kan därför höjas,
om den i beläggningen utvecklade värmemängden
minskas, exempelvis genom att atmosfärens syrehalt sänks.
Prov har gjorts med oljeaska (25 g) i atmosfärer med
olika syrehalter, fig. 9. Ugnstemperaturen var 300°C,
askbeläggningens spontana självantändningstemperatur 400’°C
och den inkommande luften var utspädd med kväve till
önskad syrehalt. Vid lägre syrehalter än 7,5 °/o kunde
någon övertemperatur inte konstateras, men vid högre
syrehalter ökade provets övertemperatur linjärt med
syrehalten. Om omgivningens temperatur höjdes till 350°C,
blev oxidationsförloppet exotermiskt, så snart syre fanns
i atmosfären. Den lägsta temperatur, vid vilken en större
askbeläggning kan ge upphov till en exotermisk process,
varierar sålunda med atmosfärens syrehalt, fig. 10.
Slutsatser
Risken för självantändning i luftförvärmare är
huvudsakligen beroende av beläggningens halt av oförbränt
material i form av sot och olja och av beläggningens
storlek och endast i vissa fall och i ringa grad av oljeaskans
sammansättning för övrigt. Det är därför viktigt, särskilt
Fig. 8. Temperaturförlopp i större askbeläggningar vid olika
konstanta temperaturer på den omgivande atmosfären.
Fig. 9. Inverkan av omgivande atmosfärens syrehalt på
förbränningsintensiteten i större askbeläggningar;
omgivande atmosfärens temperatur 300°C, askbeläggningens
spontana självantändningstemperatur 400°C.
under startperioden, att oljans atomisering och
förbränning är tillfredsställande. En tunn oljehaltig
askbeläggning gav spontan självantändning vid 245°C, medan en
större och mera kompakt beläggning av samma slag
själv-antände redan vid 16Ö°C. För att minska risken för brand
bör man därför sotblåsa och inspektera luftförvärmarna
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
