Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 26. 29 juni 1954 - Principer för tunnelsprängning, av Ulf Langefors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
22 juni 1954.
593
Principer för tunnelsprängning
Fil. mag. Ulf Langefors, Stockholm
Inom sprängningstekniken ägnas för
närvarande frågan om drivning av orter och tunnlar ett
speciellt intresse. Detta sammanhänger inte
endast med att det inom detta område finns en
mångfald ännu olösta problem och outnyttjade
möjligheter, utan också med den väldiga
omfattning som det underjordiska
utbyggnadsprogrammet tagit. Diskussionen om tunnelsprängning
har härigenom fått en utomordentlig vikt och
aktualitet. Det torde inte vara djärvt att anta att
man under de närmaste åren kan emotse en
våldsam utveckling med indrifter,
sprängnings-och borrningsmetoder och slutresultat, som det
endast för några år sedan kunde förefalla
verklighetsfrämmande att sia om.
För att klargöra förutsättningarna för en
sådan utveckling skall här redogöras för principer
och beräkningar för tunnelsprängning, villkor
för dessa beräkningars tillämpning i praktiken,
analys av olika uppskjutningstyper,
konstruktion av borrplaner och slutligen principer för
slätsprängning.
I stora drag tillgår tunnelsprängning så att man
vid tunnelfronten perforerar berget med
borrhål, som förses med sprängämne och med
stubin-eller eltändare. Hålsättning och tändföljd görs
efter en på förhand uppgjord plan, som
bestämmer hur bergmassan skall brytas loss. Först
sprängs en öppning, som i enlighet med
internationell nomenklatur kan kallas cut; den kan
vara cylindrisk, kil- eller konforinad. Mot denna
öppning sprängs därefter resten av berget ut
successivt, strossning. Sista fasen av
strossning-en berör den kvarstående tunnelkonturen och
bör utföras soin slätsprängning när man önskar
släta oskadade väggar.
Utslag vid fri försättning
Vid tunnelsprängning används i allmänhet
mångfaldigt mera sprängämne per kubikmeter
berg än vad som fordras vid t.ex.
pallspräng-ning. Det ligger nära till hands att anta att
skillnaden betingas av inspänningsförhållandena,
och det är från början klart att pallsprängning
med fri försättning är ett optimalfall. De
samband, som därvid avgör sprängresultatet har
tidigare1 publicerats. Ur detta arbete har hämtats
värden för maximal försättning, som gäller
under förutsättning av normalberg, sprängämne
624.191.3
LFB, packningsgrad 1 kg/dm3 (fig. 1). Värdet
c = 0,4 på bergkonstanten avses täcka en
normal variation i berget, däremot ej större fel vid
hålansättning och hålriktning. Vid uppgörande
av borrplan måste man ta hänsyn till
borrspridningen och, beroende på dennas storlek, minska
försättningen t.ex. enligt de i fig. 1 inlagda
kurvorna med borravvikelse 0,15 resp. 0,30 m.
För utslagsbilden vid fri försättning har man
att räkna med två huvudfall (fig. 2),
nämligen med fri botten och med inspänd botten. I
båda fallen blir utslagsvinkeln ocu ungefär 90°.
Maximal försärminq
m
Fig. 1. Maximal försättning vid olika borrhålsdiameter i
bottnen och olika borrspridning; bergkonstant c = O/t,
sprängämne LBF, packningsgrad 1,0 (normalfall).
Fig. 2. Naturliga
utslagsvinklar vid fri försättning;
t.v. fri och t.h. inspänd
botten; K "pallhöjd", V
för sättning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
