Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 27. 3 augusti 1954 - Dielektorer och deras användning, av Sven Fornander - Nya metoder - Isolationsprov med likström, av F Ö - Ferritkärnor i mikrovågskopplingar, av D H - Strofotronen — mikrovågsrör för frekvensmodulation, av Sigvard Tomner
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 augusti 1954
623
Fig. 7. Dielektor med
till-ledningar.
stor bandbredd. Genom sin mekaniska tålighet och
elektriska tillförlitlighet kommer dielektorn att få stor
användning inom många områden.
Litteratur
1. Jonker, G H & van Santen, J H: The ferro-electricity of
tita-nates. Philips Techn. Rev. dec. 1949.
2. Pipes, L A: A mathematical analysis of a dielectric amplifier.
J. Applied Physics aug. 1952.
3. van der Ziel, A: Ön the mixing properties of non-linear
con-densers. J. Applied Physics nov. 1948.
4. Vincent, A M: Dielectric amplifier fundamentals. Electronics
dec. 1951.
5. Shaw, G S & Jenkins, J L: Nonlinear capacitors for dielectric
amplifiers. Electronics okt. 1953.
6. Apstein, M & Wieder, H H: Capacitor-modulated ivide-range
F-M system. Electronics okt. 1953.
7. Silverstein, A: Building and using dielectric amplifiers.
Electronics febr. 1954.
Nya metoder
Isolationsprov med likström. En metod för bestämning
av en isolations hållfasthet utan förstöring av isolationen
eller förkortning av dess livslängd är under utveckling
och är speciellt avsedd för provning av äldre
maskinlind-ningar. Metoden består i att isolationen provas med
stegvis ökad likspänning. Vid varje spänning bestäms
isolationsmotståndet då läckströmmen uppnått ett stabilt värde.
Proven avbryts vid så låg spänning att skador på
isolationen ej riskeras.
Som regel erhålls lägre isolationsmotstånd allt eftersom
spänningen höjs. Om dessa värden uppritas i kurvform
kan det spänningsvärde vid vilket isolationen slår igenom
oftast extrapoleras fram med rätt stor noggrannhet.
Man hoppas att denna metod skall kunna ersätta det
vanligen tillämpade växelströmsprovet, som anses vålla
skador inom isolationen. Den skall också göra det möjligt
att bestämma om en äldre maskin behöver lindas om
omedelbart eller om den kan hållas i drift ännu någon tid
utan risk för genomslag med åtföljande driftstörningar
(Westinghouse Engineer 1954 h. 1 s. 62). Fö
Ferritkärnor i mikrovågskopplingar. Magnetronen i en
radaranläggning med avsökande antennsystem visar ofta
tendens till frekvensdrift på grund av att dess
belastningsimpedans under avsökningsrörelsen varierar. Orsaken
härtill kan t.ex. vara att radomens reflektionsfaktor är olika
för olika våginfallsvinklar. Ett botemedel är att vrida
polariteten hos den från radomen reflekterade vågen och att
avleda den reflekterade vågen genom ett
polarisationskäns-ligt filter innan den når magnetronen.
Detta tillgår i princip så, att man i vågledaren mellan
magnetronen och antennen sätter in en ferritkärna, vilken
leder ett statiskt magnetiskt fält så att det går parallellt
med vågledaren i dess förlängning.
Det magnetiska fältet alstras av en likström i en spole
omkring ferritkärnan. Strömstyrkan genom spolen väljs
så att det alstrade magnetfältet vrider mikrovågsfältet 45°.
Den av magnetronen utsända energins polarisationsplan
vrids 45° då den passerar ferritkärnan. Den reflekterade
vågen vrids även den 45° då den på återvägen passerar
ferritkärnan och sålunda kommer polarisationsplanen för
den utsända och den reflekterade vågen att i det
vågledar-segment som finns mellan magnetronen och ferritkärnan
ligga vridna 90° i förhållande till varandra. Om man i
detta vågledarsegment sätter in ett polarisationskänsligt
filter avslutat med en belastning, kan den reflekterade
vågen avledas innan den når fram till magnetronen.
Metoden att använda ferritkärnor i vågledare för att
vrida mikrovågfält grundar sig på den klassiska
Faraday-effekten, ursprungligen använd för vridning av
polarisationen hos ljus med hjälp av ett statiskt magnetfält.
De vågledare i vilka ferritkärnor sätts in ges vanligen
cirkulär sektion. Om höga mikrovågeffekter (upp till 250
kW) skall kunna passera ett ferritsegment måste detta
kylas, vanligtvis med luft, i annat fall blir ferritkärnan
så het att dess magnetiska egenskaper ändras.
Ferritkärnan inför en dämpning av ca 20 dB mellan utgående
och reflekterad våg. Transmissionsförlusten igenom själva
kärnan är ca 0,5 dB (enl. Huges Research and Development
Laboratories, Los Angeles). D H
Strofotronen — mikrovågsrör för frekvensmodulation.
Vid överföring av mångkanaltelefoni eller television är
kraven på bandbredd och linearitet avsevärda. För
radiolänkar är bandbredden och lineariteten hos tillgängliga
modulatorrör de faktorer, som mest begränsar
överföringskapaciteten. Hittills har reflexklystronen använts som
modulator, men speciella kopplingar och konstruktioner har
måst tillgripas; verkningsgraden är dessutom låg.
Eftersom man för telefoni aldrig får eftersätta pålitligheten,
vill man arbeta med lägsta möjliga spänningar och
eftersom dessutom möjligheterna att introducera ström vid
mikrovågsrör är starkt begränsade av utrymmesskäl får
man låg uteffekt. Dyra och komplicerade förstärkarrör
måste då tillgripas. I USA och Frankrike har man enligt
uppgift nått goda resultat med "backward wave
oscillators" på vilka ett intensivt utvecklingsarbete bedrivs.
H Alfvén och D Romeli vid KTH fann hösten 1950
principen för ett nytt oscillatorrör för mikrovågor,
"strofotronen". Namnet kommer från grekiskan och betyder
"rörelse fram och tillbaka". Strofotronen bygger på den
tidigast använda metoden för alstring av mikrovågor nämligen
Barkhausen-Kurz-oscillatorn. Ett magnetfält och ett
speciellt format elektriskt fält ger elektroderna en drift ur
högfrekvensfältet så att de upptas av en på lämpligt ställe
anbringad kollektor.
Strofotronen kan i princip användas för
frekvensmodulation. Utvecklingsarbetet har i första hand avsett en
undersökning av dessa egenskaper. De experimentella resultaten
visar att modulationsområdet bör kunna göras tre till fyra
gånger så stort som vid reflexklystronen och
verkningsgraden för strofotronen är en tiopotens högre.
Experimentrör (fig. 1) har gett upp till 5 W uteffekt med en högsta
verkningsgrad av 30 %>. Härvid var modulationskurvan
icke tillfredsställande linjär. Vid lägre effekt blir
lineariteten god. Arbete pågår med att förbättra lineariteten och
att undersöka rörets möjligheter vid högre frekvenser. Ännu
kan man inte ingående bedöma rörets användning. En
bestämd fördel är dess enkla konstruktion (Medd. vid
Radiovetenskapliga Konferensen 1954). Sigvard Tomner
Fig. 1. Strofotronen, ett experimentrör för 2 000 MHz.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
