Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- H. 28. 10 augusti 1954
- Bergsprängningsteknikens senaste utveckling, av Sten Brännfors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 augusti 1954
*
631
är en mycket vanlig metod och används ofta även
i fall, där en vanlig handhållen maskin skulle
ge mer borrmeter per arbetstimme.
Konkurrensen från knämatningsmaskiner har emellertid
samtidigt kraftigt drivit på utvecklingen av den
tunga utrustningen under senaste år och de mer
eller mindre automatiskt manövrerade
utrustningarna blir allt mer invecklade utan att ännu
kunna ge ett bättre bruttoborrningsresultat än
knämatningsmaskiner.
Borrmaskiner har i regel 31/*»" kolvdiameter,
matningsbalkarna blir allt längre och utförs ofta
av lättmetall, förflyttningen mellan hålen görs
med hydraulisk manövrering. Trots de ganska
invecklade anordningarna för manövreringen av
dessa utrustningar är utnyttjningsprocenten,
som är förhållandet mellan verklig
nettoborr-ningstid och bruttoborrningstid, i genomsnitt ca
50 % medan den för den lätthanterliga
knämatningen är 70—80 %. Resultatet är, åtminstone än
så länge, att de högre nettoborrsjunkningar, som
de större maskinerna ger, ej kan utnyttjas, då
förlusttiderna för förflyttningarna på grund av den
höga vikten blir för stora. Knämatningens
begränsning ligger i den begränsade maskinvikten
och därmed systemets begränsade nettoeffekt.
Då emellertid nuvarande högtrimmade
knämatningsmaskiner ännu som regel ger mer
bruttoborrning och dessutom är billigare på grund av
lägre pris, driftkostnad, luftförbrukning och
borrstålskostnad, torde de ännu för lång tid
behålla sin rangställning. I varje fall gäller detta
för det mycket stora område av borrning, där
man på grund av besvärliga
transportförhållanden och ej standardiserad hålsättning är
beroende av utrustningens lätthanterlighet.
Möjligen kan för den borrning, där förutsättningarna
för en vad vi kallat industrialiserad borrning
finns, utvecklingen komma att gå en annan väg.
Det allmänna läget på borrningsmarknaden blir
alltså sammanfattningsvis, att den lätta svenska
metoden nu till största delen undanträngt den
amerikanska metoden i Europa och även är på
frammarsch i Nordamerika. Å andra sidan har
en tung mekaniserad borrning vunnit insteg i
Sverige för sådana arbeten, där speciella
förutsättningar finns därför.
Sprängningsproblem
Kortintervallskjutningen (Tekn. T. 1950 s. 717)
har på ett nästan revolutionerande sätt ingripit i
bergsprängningstekniken under senare år och
har ännu med säkerhet många outnyttjade
möjligheter. Så har den rationaliserade eller
industrialiserade borrningen drivits fram av de
möjligheter för hela arbetets rationalisering som
kortintervallmetoden ger genom att
borrningsarbete och skjutningsarbete kan drivas mer eller
mindre oberoende av varandra.
Som exempel kan nämnas kanalsprängningen
vid Gävunda kraftverksbygge i Dalarna. En 2,5
km lång tilloppskanal sprängs. Borrningen sker
med borrvagnar och vertikala hål. Ett lag borrare
borrar ständigt i två skift rad efter rad
oberoende av skjutningsarbetet. Några salvlängder efter
kommer ett lag laddare som skjuter salvor på
omkring 20 m längd och utför arbetet oberoende
av borrning eller lastning. På det sättet borras
och sprängs hela kanalen utan utlastning och
först när hela kanalen är färdigsprängd sätts
lastningen i gång. Utan användning av
kortinter-vallskjutning skulle en sådan uppläggning vara
omöjlig. Att man dessutom minskar
dynamitåtgången och ändå får bättre styckefall är
numera ganska säkert.
Samma princip planeras för de mycket stora
tunnlar, som nu utförs för de norrländska
kraftverken, där tunnelareorna ständigt tycks öka.
På sin tid ansågs ju Hjältas 135 m2 vara en
mycket stor area, men nu pågår exempelvis
drivning i Pengfors med 250 m2 och i Harrsele med
250 in2 medan en tunnel på 360 m2 planeras för
Stornorrforsen. övre delen av sektionen tas ut
med helfrontdrivning och undre delen genom
pallbrytning med vertikalborrning och
kortinter-vallskjutning. Ett problem är hur man med
säkerhet skall kunna undvika att vid
pallborrning-en borra på eventuellt kvarliggande dynamit från
bottenhålen i övre delens helfrontdrivning. Olika
metoder och idéer finns och utvecklas här. I
varje fall inbjuder denna metod till en
rationaliserad borrning och lastning med utnyttjande
av kortintervallmetodens fördelar.
Nitroglycerinbolaget har nedlagt ett betydande
forskningsarbete, som bl.a. resulterat i de nya
metoder för laddningsberäkning, som nyligen
publicerats av Langefors och som ger nya och
intressanta aspekter på sprängningsproblemet.
Langefors hävdar att det stora
undersökningsmaterialet visar att med undantag endast för
malmerna och viss västkustgranit har berget i
Sverige praktiskt taget konstant bergvärde, dvs.
fordrar för lossbrytning under i övrigt lika
förutsättningar konstant laddningsmängd, ett resultat
som vida skiljer sig från tidigare föreställningar.
Ett annat resultat av intresse är att den för
lossbrytning erforderliga laddningsmängden per
kubikmeter avtar med ökad håldiameter.
Det är numera klart att kortintervallmetoden
rationaliserat pallbrytningen och blir allt
vanligare för denna. För bergrum och tunnlars
hel-frontskjutning är den däremot ännu på
experimentstadiet. Man vet redan att för dessa arbeten
ligger dess möjligheter tills vidare i den
noggrannare och riktigare tändningsföljd som det
större antalet intervall ger. Nu pågår emellertid
utomordentligt intressanta försök att öka
in-drifterna per salva. Metoden innebär att man
öppnar berget med ett eller flera 3—6" hål och
omkring dessa borrar ett system av mindre eller
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Tue Dec 12 02:38:52 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/tektid/1954/0649.html
