Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 28. 10 augusti 1954 - Bergsprängningsteknikens senaste utveckling, av Sten Brännfors
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
632
TEKNISK TIDSKRIFT
Fig. 6. Borrning och sprängämnesdtgång vid
tunneldrivning - i Sverige,–-i USA; ungefärliga värden.
normala hål, där i varje hål flera intervaller kan
användas, åtskiljda av sandproppar eller
liknande anordningar, som förhindrar överslag från en
delladdning till en annan. Man har kommit till
ganska förbluffande indrifter på detta sätt och
det öppnar en fascinerande möjlighet att
rationalisera tunnelsprängningen genom att indriften
per salva kan göras oberoende av arean.
Systemet ger naturligtvis en komplicerad laddning och
ställer också stora krav på borrningens precision
men öppnar så intressanta perspektiv att den
vidare utvecklingen måste emotses med stort
intresse.
I Nordamerika är intresset för
kortintervall-skjutning stort, speciellt i Kanada. Forskning på
området bedrivs där av Ganadian Industries,
Ltd. Man har kommit ganska långt med
kort-intervalltekniken. I det nu pågående stora
tunnelarbetet, som ingår i den sista utbyggnaden
av Niagarafallen, används kortintervallmetoden
för såväl helfrontskjutning av övre halvan av
tunneln som den sedan följande pallbrytningen
av underhalvan. Denna tunnel har en diameter
av 15 m, varför båda operationerna är stora
arbeten.
Man hävdar att man med kortintervallskjutning
fått betydligt lägre dynamitförbrukning än
tidigare. Det är emellertid svårt att bedöma om detta
är riktigt, då man vid amerikansk tunneldrivning
normalt använder mycket mer borrning och
sprängämne per kubikmeter än vad man gör i
Sverige. Det är därför svårt att avgöra hur
mycket av den vinst, man anser sig ha gjort, i själva
verket kan hänföras till tidigare överladdning.
Att man enligt våra begrepp slösar med borrning
och laddning måste ses mot bakgrunden av de
kolossala krav på hastighet, som ställs av de
amerikanska tunnelbyggarna.
Vid normal svensk tunneldrivning arbetar man
med en salva per dygn med ett borrarskift och
ett eller två lastarskift. Varje operation kan
därför rationaliseras, och antalet man för borrning
och lastning kan hållas vid ett minimum. För en
normalstor tunnel uppnås därigenom en indrift
av ca 4 m/dag med en insats av ca 1 h/m3
arbetstid, 0,8—1,0 kg/m3 dynamit, 1—1,5 m/m3
borrning och en totalkostnad av ca 25 kr/m3.
Vid amerikansk tunneldrivning kräver man den
dubbla eller trefaldiga hastigheten, varigenom
lika ekonomisk drift inte kan uppnås.
Skiftindelning av driften kan inte ifrågakomma, utan
antalet man per skift bestäms av den mest
arbets-krävande operationen, som blir borrningen. Då
man dessutom kör med tunga tvåmansbetjänade
maskiner och sätter in största möjliga antal
maskiner, blir antalet man för borrningen ofta
omkring 30. Uppenbarligen behövs ej lika många
man för lastningen, men de måste finnas för
nästa salvas borrning.
Maximal effekt på lastningsutrustningen
erhålles genom överdimensionering av borrning
och laddning. Resultatet blir en hastighet, som
kan gå upp till 12—15 m/dag men å andra sidan
en åtgång av arbetskraft, borrning och
sprängämne, som grovt räknat är dubbelt så hög som
i Sverige. Den nödvändiga insatsen av
reservmaskiner höjer kostnaden ännu mer och
totalkostnader av storleksordningen 20 $/m3 är
vanliga. Omräknat efter dollarvärde enligt
köpkraften i förhållande till kronan motsvarar detta 50
—60 kr/m3, alltså ungefär dubbla kostnaden
(fig. 6). Då sprängämnen med olika
sammansättning används i Nordamerika och Sverige, är
kurvorna för sprängämnesförbrukningen inte
direkt jämförbara.
Att få jämna och starka väggar i tunnlar och
bergrum är ett gammalt problem, som på senaste
tiden fått ny och allvarlig aktualitet beroende
dels på de ökade spännvidderna, dels på
erfarenheten att det är ekonomiskt att lägga ned pengar
på bergarbetet för väggarna och härigenom
spara betong och dels på ökad kunskap om
sambandet mellan väggarnas ojämnheter och
fallförlusterna i vattentunnlar. Nyare forskning har
medverkat till bättre förståelse för
sprängningens möjligheter. Fortfarande hävdas ibland att
hård skjutning ger de starkaste taken. Å andra
sidan har tätborrning och klena laddningar på
käpp, slätsprängning, fått ökad användning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
