Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 28. 10 augusti 1954 - Bergsprängningsteknikens senaste utveckling, av Sten Brännfors - En skumplast
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
10 augusti 1954
633
Att man kan rikta sprängverkan genom särskild
form på dynamitpatronen har också bekräftats
av nutida forskning. Man vet nu att en patron
delad på längden ger huvudsaklig sprickbildning
i viss riktning och att dessutom den lägre
packningsgraden ger lägre detonationshastighet,
varigenom en mindre och gynnsammare riktad
slagverkan uppnås med oförändrad förmåga att slå
ut försättningen.
Man får’ emellertid här ej glömma den gamla
erfarenheten att den välriktade borrningen, som
ger en jämn linje även i bottnen på hålen, är en
förutsättning för att den riktiga
laddningsmetoden skall kunna utnyttjas. En intressant
erfarenhet är att vid kortintervallskjutning även hål
vinkelrätt mot den färdiga ytan ger starka och
lättskrotade tak, om laddningarna dimensioneras
riktigt, vilket förklaras av att stötvågen går i
huvudsak ut vinkelrätt mot borrhålet, medan
dess verkan i hålets längdriktning är
jämförelsevis obetydlig.
Lastning och transport
För kraftverksbyggen och bergrum har
utvecklingen under senare år gått mot
biltransporttunnlar i stället för vertikala sänken. För de
stora rummen bibehåller grävmaskinen
fortfarande sin ställning. De på senare tid provade
amerikanska lastmaskinerna har visat relativt
dålig hållbarhet i vårt förslitande gråberg.
För mindre tunnlar med spårtransport har
vagnsväxlingen länge varit ett problem» Nu
löser man det genom att helt enkelt inte växla
alls, alltså genom att lasta hela salvan i ett sätt.
Två metoder används eller prövas, dels
Bolidenmetoden (Tekn. T. 1950 s. 775), vid vilken man
med skrapspel fyller det antal vagnar som
fordras för en salva med skrapan gående på gejder
mellan vagnarna, dels en metod vid vilken
lastmaskinen fyller transportband av sådan längd
att hela tågsättet ryms under bandet. Härvid fylls
den sista vagnen först, och sättet flyttas sedan
en vagnslängd i taget bakåt tills alla vagnar
fyllts och salvan är utlastad.
För mindre tunnlar har man också i vissa fall
gått in för lastning med spårbunden lastmaskin
direkt på bil, varvid man för lastmaskinens
un-dankörning vid skjutning endast använder ett
spår av erforderlig längd. Man torde dock kunna
säga att goda lastningsanordningar för tunnlar i
mellanstorlek (10—25 m2) ännu saknas. De
amerikanska maskinerna Joy-Loader och
Con-vey-Loader har två allvarliga fel; de är mycket
dyrbara och tål ej den starka slitningen i vårt
hårda gråberg.
Inbyggnad och förstärkning
Metoder för tunneldrivning i dåligt berg har
blivit aktuella. I Sverige har man i allmänhet
gott berg som möjliggör utförande av oinkläd-
da vattentunnlar. Å andra sidan stöter man vid
tunnelarbeten ofta på mer eller mindre lokala
svaghetszoner i berget, som åstadkommer stopp
i driften och kostar mycket pengar inte bara i
förstärkningar utan också genom att dyrbara
maskiner står overksamma under ibland ganska
långa tider.
I Sverige bygger man vanligen betongbågar
från träställningar. Amerikanarna har utvecklat
en mycket avancerad teknik för tunneldrivning
genom dåligt berg. Detta har blivit nödvändigt,
då deras hastighetskrav inte tillåter driftstopp
på grund av dåligt berg. Metoden är att från
borrställningen montera bågformade järnbalkar i för
arbetet lämpligt tunga element med ett inbördes
avstånd av 1—1,5 m. Bågarna kottlas inbördes
med trä och utrymmet mot berget stämplas med
trä, eller också täcks ytorna mellan bågarna med
träplank. Tekniken är så uppdriven att dessa
förstärkningar kan utföras samtidigt med
borrningen och ofta utan att nämnvärt fördröja
tunnelarbetet. Vid tunnelns ingjutning gjuts
järn-balkarna in.
Det förefaller som om en liknande metod i
många fall skulle kunna användas i Sverige med
gott resultat. Det borde inte vara omöjligt att
använda järnkonstruktionen som stöd för
formen vid ingjutning av dåliga tunnelpartier. Den
dyrbara järnkonstruktionen kunde då återvinnas
och användas flera gånger i samma tunnel. En
försening av ett kraftverksbygge infiebär så stora
kostnadsökningar att det synes väl värt att
tillvarata alla erfarenheter för att undvika den.
En försiktig uppskattning av kostnaderna för
förstärkningarna och skrotningarna i svenska
kraftverkstunnlar ger 10—15 % av
totalkostnaden till förstärkningar och lika mycket till
skrotningar och efterskrotningar, vilket betyder att
för en normalstor tunnel av 4 km längd och
100 m2 area skulle ett kapital av
storleksordningen 2 Mkr åtgå för förstärkning och skrotning.
Läggs därtill de indirekta kostnader som
uppstår måste man fråga sig, om det inte skulle
vara riktigt att tillämpa den amerikanska
tekniken.
Ventilation
Vid IVA:s bergrumskonferens framhölls att
ventilationen för bergarbeten är en fråga, som
hittills ej ägnats tillräckligt intresse. Vid
tunnel-arbeten kan man konstatera hur svårlöst detta
problem är och hur bristande kunskaper på detta
område ibland nästan förstört ett i övrigt väl
bedrivet arbete.
En skumplast, avsedd till isolationsmaterial, består av
polystyren, impregnerad mel ett speciellt blåsmedel som
verkar vid upphettning. Plasten levereras i pärlform,
placeras i ett slutet rum, t.ex. mellan en ståldörrs paneler,
och upphettas där till ca 110°C. Den blåses då upp till en
porös massa som fyller rummet mellan panelerna.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
