Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - H. 31. 31 augusti 1954 - Behandling av industriella avloppsvatten. Järn- och metallindustrin, av Teofil Lindblom - Algodling på avloppsvattenslam, av SHl
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
31 augusti 1954-
709
är ganska dyrbara och har alla dessutom
olägenheten att de icke löser problemet att oskadliggöra
vitriolen. Denna produkt är icke säljbar i större
kvantiteter, och någon ekonomisk metod för dess
rationella utnyttjande finns ännu icke. Att
frakta bort detta salt till något upplag är i allmänhet
heller ej tillrådligt, då det så småningom löses
upp av regnvatten och sedan via grundvattnet
söker sig till vattendragen.
Eftersom oskadliggörande av betningsavfall
visat sig vara ett mycket svårlöst problem, försöker
man även, där så är möjligt, att ersätta
syrabetningen med mekanisk rening från oxid. Man
använder bl.a. blästring eller slungrening med
stålsand. Den senare metoden har visat sig mycket
lovande, exempelvis för stålband, och kan med
stor sannolikhet även användas för en del andra
produkter. Minskning eller helt undvikande av
oxidbildningen vid värmning av stål vore ju den
mest rationella metoden, men den kan av många
skäl användas endast i speciella fall. Ett
exempel är glödgning i skyddsgas.
Gasrening
Gasrening förekommer vid några av
järnverkens masugnsanläggningar och vid ett mindre
antal generatorcentraler för förgasning av
stenkol eller koks, i vissa fall med inblandning av
vedflis. Avfallet från gasreningen är icke lika
besvärande vid masugnarna som vid
gasgeneratorerna, på grund av att man i de förra alltid
använder kolat bränsle, varigenom endast en
obetydlig mängd tjära finns i gasen och
tvättvattnets fenolhalt är mycket låg.
Avfallsprodukterna från
gasreningsanläggningar består av sot, mineraliskt stoft, tjäror och ett
innehållsrikt gastvättvatten. Huvuddelen av de
fasta föroreningarna avlägsnas ur gasen med
sot-säckar, cykloner, och andra torrenare av diverse
konstruktioner och behöver därför ej tillföras
vattendragen. Övriga föroreningar tvättas ut med
tjära och vatten under gasens nedkylning i
tvätttorn och elfilter eller med desintegratorer.
Allt tvättvatten och kondensat samlas från de
olika apparaterna vanligen i en bassäng, där
tjä-rorna så småningom avskiljs genom avsättning
i huvudsak på bottnen varifrån de pumpas ut för
användning som bränsle eller för andra ändamål.
Vattnet innehåller rester av tjäror och oljor,
fenoler samt vattenlösliga B-tjäror, om
vedinblandning använts.
Man kan gott säga att gasreningens teknik är
fullt klar med hänsyn till kraven på gasens
renhet. Den värdefulla tjäran kan man även lätt nog
avskilja. Det enda problem, som ännu icke är
helt löst, är oskadliggörandet av gasvattnet, som
innehåller större eller mindre mängd fenoler och
eventuellt B-tjäror. Dessa övergår så småningom
till i vatten olösliga föreningar, som flyter på
vattenytan och kan bli besvärande vid stränderna.
Fenolen är den mest fruktade av alla
föroreningar från gasreningsanläggningar. Även i
mycket liten mängd ger den vattnet obehaglig lukt
och smak, och halter på 0,2 mg/1 har i fritt
vatten under vissa förhållanden visat sig vara ett
dödande gift för fisk. Även om vattnets fenolhalt
icke blir så hög att den dödar fisken kan denna
dock få en tydlig smak av fenol.
Fenolens oskadliggörande kan ske på olika sätt.
Om dess halt i vattnet är tillräcklig hög, kan
man vid stora anläggningar genom extraktion,
t.ex. med bensen, avskilja den och genom dess
försäljning göra hanteringen ekonomiskt
självbärande. De svenska gasreningsanläggningarna är
emellertid för små för denna metod. En annan
är användning av ett graderverk, där fenolen vid
vattnets avdunstning följer med ut i fria luften.
Denna väg vill nog ingen här i Sverige gå, då den
obehagliga lukten sprids vida omkring. Om
metoden komme till användning skulle visserligen
Föreningen för Vattenhygien (FVH) avlastas en
börda som dock i stället finge upptas av en
"FLH". Biologisk rening har även provats och
används på några platser, men den är rätt
komplicerad och utgör säkerligen ej en allmänt
användbar lösning av problemet.
Den mest rationella metoden förefaller vara
förbränning av fenolen i generatorn genom att man
inför den tillsammans med primärluften under
rosten. Detta kan ske genom befuktning av
luften med gastvättvattnet. För att hela den från
reningsanläggningen fallande vätskemängden
skall tas upp fordras att luften mättas med
vattnet vid 55—60° C. En del av det erforderliga
värmet finns i vätskan, som har en temperatur av
60—70° C, men vanligen fordras ytterligare
uppvärmning av vätska eller luft för att allt
gasreningsvatten skall förångas.
Framgångsrika försök pågår vid ett svenskt
järnverk för att slutgiltigt lösa även detta
vatten-reningsproblem vid gasreningsanläggningarna.
Algodling på avloppsvattenslam. I trakter med milt
klimat samlar man ofta avloppsvattenslammet i dammar
där det oxideras av bakterier under utveckling av
koldioxid och ammoniak. Återstoden är enkla stabila ämnen
som utan olägenhet kan släppas ut i en recipient. Man har
vetat att alger och andra assimilerande organismer spelar
en viss roll vid denna process, men först på senare år har
man ägnat algernas funktion större uppmärksamhet.
Försök med algodling på avloppsvattenslam har sålunda de
senaste fyra åren pågått vid University of California.
Härvid har man funnit att ett intimt samarbete mellan
bakterier och alger sällan förekommer i naturen. Algerna
avger sålunda syre vid sin assimilation för sent för att
bakterierna skall kunna utnyttja det. Det vore givetvis
idealiskt om de båda organismernas verksamhet kunde
samordnas så att algerna levererade syre åt bakterierna
medan dessa försåg algerna med koldioxid och kväve.
Man har nu funnit att man kan påskynda utvecklingen av
alger genom tillsats av en liten mängd algkultur.
Resultatet härav har blivit att slammet sönderdelas betydligt
fortare och att algvegetationen blir mycket större än van-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
